BO:
Rock-Teddy and the Blue Caps. We came up with that name when we were going to perform at a rock band competition in the Concert Hall in Gothenburg.
And then we went up to a company that sold caps to get four caps – or five – I don’t remember.
And they said up there that, well, but if you don’t win then?
Yes, but we certainly do. The others are probably not ery good.
And, yes, we won and we got to keep them there.
GÖSTA:
And what competition was it?
BO:
It was Bildjournalen that arranged it. Would choose a rock king in the city.
GÖSTA:
Björn was then renamed Rock-Teddy. Where did you get that name?
BO:
He used to be called Teddy.
The intention was that Bob would actually sing, but then it was in order to look a bit tough-ish and he (Björn) did that.
So it was decided the day before that, no, you (Björn) sing instead.
GÖSTA:
Down in this music store that has a recording studio downstairs, did some stuff happen there to do with Spotnicks?
BO:
Yes, Bob and Björn practiced together there and I knew them that way – or we had played together before – but they didn’t have amplifiers.
They had electric guitars, while I had built an amplifier.
So I got in (laughs) that way.
And then there was this man who owned this, a nice man, so I got to live with his studio-quality tape recorder. There are actually some of those left in this house too, I’ve seen.
GÖSTA:
You built your first amplifiers for the orchestra.
How did you get into this amp building thing?
BO:
Yeah, it was pretty easy with the amps.
There was nothing to buy that was good and because I worked in the radio business and knew that, I could build stronger stuff than other bands could, huh.
And get the kind of sound I wanted because what was there was too jazzy and more grumpy.
GÖSTA:
Tell us about your first record The Old Spinning Wheel.
BO:
The Old Spinning Wheel, it was made in a plastic factory where we were rehearsing.
Made on two ordinary home tape players and then I had built a mixer for this and a somewhat strange echo machine. It was also not available to buy at the time.
And then I mixed, worked with this and then I went down to this music store and then copied to a master tape that then went with 15 inch full tracks.
Because I had been told by the gentlemen at the record company up in Stockholm that it was not possible to make professional recordings on home machines, but if they got a real master tape, they would go for it.
That’s how it happened.
GÖSTA:
You were called Frazers when you did this recording.
BO:
Yes.
GÖSTA:
How did the switch to Spotnicks go?
BO:
It happened in such a way that when we got the record contract, we were up in Stockholm and got to watch them engrave, and it was quite fun.
So said one of the technicians there ”Frazers, that sound riduculous”.
And at that time this Russian Sputnik was up and he came up with the name Spotnicks.
It was probably more international and original. And I agree with that.
GÖSTA:
Then we jump to Germany, where you went to, according to your manager, get some stage experience. Tell us a little about the first Germany gig at Casa Leon.
BO:
Yes, it was a hard time.
We played from eight o’clock in the evening until four in the morning and had a salary of 25 marks a day and lived in a boarding house.
On Sunday it was tea dance then we played between five and seven. Then a break and then eight to four.
And our manager went there with ”people in the bransch” as they say.
Then they came up to us there, we were playing dance music and said ”Yes, now guys it’s time for the show. Get down and change your clothes”.
And it was hot as hell there but…
It was useful in that way that you had to learn that there were steps and a lot of nonsense like this waving guitars.
But we got along very well, so it was an awfully useful time. But very tiring…
GÖSTA:
Then came this with spacesuits. Can you draw the story behind them?
BO:
The spacesuits came about in this way so that we would be on TV.
And since we had the name Spotnicks, a gentleman here on TV came up with the idea that it’s a very fun name, but then we get to put spacesuits on the boys.
So some spacesuits were hired and we got to wear them in this TV show.
Then pictures were taken, so it ended up on an EP cover, as I remember, which then came out in different parts of the world and then it haunted us.
Because when TV was to be made elsewhere, it was ”well they take the spacesuits with them” as we didn’t have any. So we had to sew that up.
And in them we stood well and sweated for 7-8 years before we got rid of them.
So I didn’t think those were very funny.
GÖSTA:
Can you tell us a little about the first visit to England?
BO:
Yes.. it was (pause). It was quite tough because you didn’t have any better touring vehicles and in England it was cold.
And it was TV. Quite a lot of TV because we were on the list.
And the memory I have of this was that it was a hell of a ride up after this M1 and A1 so…
I was probably not aware of what it meant to be on this English list and not used to that kind of touring life – so we had been in Germany in one place and then it’s hux flux a new hall every day.
GÖSTA:
You did an LP in London. Tell us a little about it.
BO:
To record an LP in London was something quite amazing because then the English were so far ahead. Almost all records in Sweden came from England or America.
So it was great fun to get into a big, big studio and lots and lots of buttons and lots of equipment, but stressful.
We got into the studio in the evening and were going to make a whole LP in one stretch. Back then, you only recorded the entire background on two channels, and then any vocals or solo guitar were added afterwards, so it wasn’t like today.
But it was a rather unusual situation for me at the time, who had been working and putting together recordings myself, that there was a producer and a technician.
But it sounded… To our ears, it was fantastic and great fun, huh.
GÖSTA:
Then we jump to Olympia in Paris and now I want you to tell the truth about the headlines in the newspapers about the wireless transmitter at Olympia. The plain truth.
BO:
The wireless transmitter is true, but that it was at the Olympia is not true because we were sitting in a recording studio doing a French LP and of course there were a lot of press people.
There was no power switch for this transmitter, it was on a volume control and there was a guy there from the press who tried my guitar and had the transmitter on. Then the police came in.
That wasn’t a particularly good transmitter, it was buzzing around on a lot of frequencies at once.
And with these policemen coming in and there being press there and (the French gramophone company boss was a fan of lying…) so I know how things work in the press and so on and how to do PR then.
Finally when it came to Sweden it was Olympia and k-piste.
And then I’ve tried to edit this story and I’m now quite tired of it.
I have been asked this question ever since so this is the truth.
GÖSTA:
The experience from the visit to Japan?
BO:
Yes, it was a great experience.
So we had been sitting and were late at Kastrup because it was fog and snow. So we arrived half a day late.
And when this plane rolled in, a lot of people are standing up on this balcony where you can look at the planes with huge banners and signs and Japanese characters.
We didn’t understand anything.
And when we entered through customs and passports. It went as quickly as the eye and then into a VIP room, it was full of photographers, TV, radio and champagne, as I remember.
So we had no idea that it was such a big deal, it was the biggest gathering I’ve ever been part of in my entire life.
And then the next day there was a press conference at the hotel with several hundred little gentlemen who sat and asked us questions and we sat at a few tables in a large congress hall.
It was an experience. I must never be a part of that, sooner or later.
GÖSTA:
From the stage performance, what do you remember there?
BO:
Yes, standing on a Japanese stage, there is nothing like it.
Yes, the closest would be Olympia in Paris, although the Japanese stages are even bigger and they are perfectionists. They arranged everything. Lights and backgrounds. And everything was so well organized that…
Yes, it was absolutely incredible.
You have to go there for that, stand on a stage to experience it. And I can’t compare it to anything else.
GÖSTA:
Why aren’t you bigger here in Sweden?
BO:
That is a difficult question. If I could answer that, I would have played more here at home, but there has always been less publicity.
And also with the kind of lists that existed in the past, so with instrumental songs it was very difficult to get in.
Ideally, you would sing in Swedish, which we consistently refused to do.
But there we have also been lucky in such a way that if you play instrumental music to get out, for example, in Japan or in France or whatever country it is, and I think it was probably more that Sweden was probably a little behind what they did abroad with whole PR stuff, etc, etc…
And things went a bit briskly there, so we were more abroad than at home.
GÖSTA:
So can you tell us a bit about the jam (with The Shadows) up at your home on Kopparslagargatan?
BO:
We met in a music store.
And we were, so to speak, colleagues, and then it was decided that we would meet at my house.
And we did and as is natural then as when musicians get together, there were instruments and there were amplifiers, it jammed long into the night.
My neighbors on the second floor came down and complained and I said ”do you know who’s here”?
No, they didn’t know that. ”It’s The Shadows and now we’re going to play here. I’ll pay, you can go to a hotel”.
They actually did.
Then at five o’clock in the morning the police came because then it was hot in there and we had opened the windows and they also thought this was funny, but said: ”Close the windows, because it can be heard all the way to Mölndal”.
We jammed until seven in the morning. It was very nice.
Sören Alverfeldt
INTERVIEW WITH BOB LANDER
GÖSTA:
Yes, Bob, when did you start playing music?
BOB:
I… It was a happy Christmas Eve when I was about 11 years old – I got a guitar for Christmas. If you consider that not many people in my family played so maybe it was a way of trying to keep me in in the evenings, I don’t know. But at least it was a happy moment.
And then it was like that at school, that’s where you could go to guitar lessons and start learning to play according to sheet music, and I did that at the age of 12 and went for a year.
I was also in a performance at the Concert Hall where there were six of us playing classical guitar. And then my grandmother was there, I remember, and she had a whistle with her that she blew. I remember that right now when I talk about this now.
But then the patience disappeared a little. It must have been a bit slow to learn to play the guitar that way.
And then I met Björn when we were about 14 years old.
We moved around town a bit so I had gone to a number of different schools. Then I ended up in a school where Björn also went. And we met and… Yes, there was probably a bit of a fight between the classes, a bit of a challenge fight, so Björn and I would somehow settle this and so we met in the toilet in the school yard.
But it turned out that he had an orchestral guitar at home that was much more awesome than the guitar I had at home, so we found a common interest.
And then it started seriously there somehow, and Björn was the one who taught me the first chord analyzes on the guitar, because you hadn’t been taught that at school.
So that’s where we started, so to speak…
GÖSTA:
What did you sing then? Sing and play?
BOB:
Björn he had… He had played with some guys before, so for me Björn was a terribly skilled guitarist and played solo guitar and played jazz twelves and all that sort of thing, we could say.
So that there was a lot of accompaniment and solo guitar in the beginning before we recorded some songs.
Swedish material wasn’t like that… There were no hit lists at the time, so there wasn’t enough Swedish material to go on.
You were a little influenced by the fact that you had heard a record from abroad then, especially from America. But we did some of our own songs, rock was starting to come around then.
Then we did a song called ”Shining Garden Reeling Blues”.
We didn’t know any English. It sounded, it tasted right in the mouth, that text. And then we did a song like that and we rocked to it and we stood opposite each other and swung back and forth.
We picked up a little of Gene Vincent like ”Step by step – Street by street”. It’s a ballad song like that, but emotional songs it was.
GÖSTA:
Then you were in the United States. What influences did you get from there?
BOB:
Yes, then my family emigrated.
Yes, my father first came to the USA then, then the rest of the family came over two months later and it was really a completely new life. It was brand new.
It was, what can one say.. It’s hard to say that there was little unemployment in the city we lived in, but there was a Swedish company that built fan systems, air conditioning for Greyhound buses, in that city. And the owner of that factory was Swedish so… Yes, one thing led to another so that I got a place at this factory and then you made some friends there.
There were those top ten lists back then, it was the Everly Brothers, Eddie Cochran. That was the kind of stuff that went on and we mustn’t forget Chuck Berry.
He was also very actual and then I bought a lot of singles.
I didn’t know then that we were going back home, it was meant to be here to live and live. But there I bought some singles and then sheet music was always relevant and if you could, you could also buy the sheet music with a picture of the artist and then you could play to the sheet music.
Then I knew some chord analysis because Björn and I had met and it’s clear, I missed Björn very much, because we had found each other in a natural way.
But later it happened that we went back home again and when we got home Björn had been at sea: He went to sea he had some records with him and I had some records from America with me and then we sat down and then we knew that: now it becomes real.
Then we played jazz, because then we had a goal in sight. And the repertoire we brought as it was very different here at home, so we played at youth clubs and such.
And then we took this name. We must have a name.
There were only two of us who went out, so we called ourselves The Rebels.
We thought our repertoire went well with that name. And then we played in places like Björngårdsvillan in Slottsskogen, youth places.
It was a fun time.
GÖSTA:
Then you eventually met Bosse Winberg.
BOB:
Yes, it evolved to…
I can’t really remember what it was like. But at least he appeared on Erdman’s music.
In any case, I found out that you could make your own lacquer disc. You could go down and sing straight to a 78-rpm record and take it home.
You were vain there and so it was clear that then you looked up Erdman’s music store and we discussed it a bit and then he said: ”Sure” and… I don’t know… I think it cost SEK 60 the time and get two tracks on each side.
But it turned out that he had a very different type of recordings then, like 0 Sole Mio.
There was a lot of stuff like this.
When we came down, he heard a very different music, so it ended up being the same as when we were there. Yes, two or three days a week, four or five hours each time and it cost nothing.
He got so interested in this and thought it was so good and right and we recorded some stuff.
Now most of this is gone, but we… I happened to find a tape that remains from that time where Björn and I play all the instruments ourselves. And it was professional equipment that was available, if you compare it to today’s situation, at that time it was definitely professional equipment in this small studio. Waidele (another Music Shop in Gothenburg) also had a similar phenomenon that you could go into a booth and you could sing but there was no tape player with it, but it went straight down to box engraved on a lacquer disc.
So that was sort of the difference.
And we were also at Waidele once when there were four of us.
But then the bassist couldn’t get a seat, so he was standing outside, so most of what you heard was just vocals then.
But Erdman had a real studio.
Yeah, Bosse then, yeah… I know I don’t really remember the exact story because it… Yeah, there was so much going on, but I think Bosse was down.
Bosse played with a Dixieland band. Played the piano there and I think he went down to buy sheet music for a couple of songs they were going to do – because Erdmans was the best stocked sheet music store in town.
And then he heard from the basement a music that apparently caught his ears.
Now today I know that he had attended M/S Gripsholm, so he had also been to America and was then very influenced by that music.
I think he found something that made sense when he was standing there. So then he asked to come down and look and I think that’s how we met.
So Bosse Winberg showed up in connection with what we were doing down there.
GÖSTA:
Then it changed from Fazers to Spotnicks and you weren’t too into that being called Spotnicks, were you?
BOB:
It was also like this that when Bosse came into the picture, we developed a bit musically.
There were three wishes and three desires. And Erdman, who was a good man.
You have to know that nobody had any money at the time, but then Bildjournalen had announced a rock band competition that would take place in the Consert Hall, and it was something that we definitely knew we had a chance to win and certainly did not want miss.
But as said where. There was no money. But Erdman, he knew the guy who owned Gulins (a clothing store) at the time, so he arranged for Gulins to put some clothes on us.
Now you can’t talk about advertising here, but then they also got to take some pictures of us here in some clothes and had a small ad in the newspaper that said…
They had corduroy caps they wanted to introduce that year, I remember. And then we used it.
And since it was a rock band competition, it was impossible for Björn and me to sing together, we had no chance of winning, we knew that. Now it was a question of rock and a one-man show and a comp. That’s why we picked Björn because he looked the coolest and then we simply named him Rock-Teddy and the rest of us called ourselves Blue Caps because we had these corduroy caps that were to be introduced.
So we took a picture of this in the GP. (talk about the ad).
GÖSTA:
How did that rock band competition go?
BOB:
Yes, I have to talk about that.
It was a long competition, two hours long, and the main attraction was Little Gerhard who, at that time, was Sweden’s rock king.
Then there was Rock-Boris… And yes, there were rock boys from both Norway, Finland and Denmark and from all cities and then there were us from Gothenburg.
But we won that competition. We clearly won that competition convincingly.
GÖSTA:
Tell us a little about the name change.
BOB:
Yes, in that you win such a competition, you get, you could say, a greater responsibility in terms of establishment. Then it got a little more serious. Everything would be more real and it would be stage clothes. The members were seen through, but we couldn’t change guys anyway. We would be a gang then.
And then we called ourselves The Frazers and why we did that I don’t know but we thought – Frazers – it sounded ”rough”. We thought it was a good name for us, because we thought we were rough.
And then if we’re going to change the name to Spotnicks.
We came to Stockholm then because we got in touch with a few people who became interested in Karusell’s record company. We made some tapes, not at Erdmans then, but now Bosse had taken care of this and we made them on Tandberg tape recorders which were later sent up to Karusell in Stockholm.
And they became very interested in how this had been done, because they knew that there was no such equipment in Gothenburg. It was basically only Europafilm that had a recording studio, so they called down and checked.
But they didn’t believe us, they thought we had been somewhere else and done this so ”do you mind if two of us come down here – for a weekend”?
That was the most we wanted, it was for them to come down.
And it was a fun meeting… To see gramophone people being surprised, that was fun. They were almost shocked, I would say.
And then we got an agreement with Karusell and then we later went to Europafilm and started the recordings there. And there was a guy there who was technician at the time – Yes, at the mixer table called Svenbel and he was the one who somehow came up with the name Spotnicks.
But we didn’t find out until afterwards.
I thought Spotnicks was a very strange name. Frazers it was so ingrained in us, and we played a lot in Gothenburg and the surrounding area under the name Frazers and there was a lot in the newspapers about it so we felt it was difficult to change.
It was somehow like changing identities. I mean, we played the same music anyway, huh…
But it became Spotnicks because it was perhaps a more future-oriented name in terms of promotion, more correct and so on… And at the same time the sputnik was the first around the world and it was probably in connection with this that Spotnicks came about.
But it was Svenbel at Europafilm who came up with it.
GÖSTA:
When you were at Olympia, you met a bunch. Which ones?
BOB:
Yes, there we have a picture (then a long answer)
GÖSTA:
What’s going on here?
BOB:
I see we have party pictures there.
GÖSTA:
Memories of Japan?
BOB:
We were in Mexico City playing at a fashionable night club.
Then Roland Ferneborg was also there…
Here Bob talks about finding out that Karelia was climbing the charts in Japan and it was decided to tour there right after Mexico but the story is not reflected in the notes.
BOB:
When we got to Japan, the song had reached number one in Japan.
Yes, that moment it’s so amazing, because you were used to working with music in some way all the time.
When we landed at Haneda Airport, Björn and I sat together, I remember, and then we looked out and there’s this kind of visitor pavilion on top, sort of. And we saw banners with Japanese characters and also in English saying ”Welcome The Spotnicks”.
It’s just that there were so many people, so incredibly many people and Roland got nervous – that the plane would be emptied. And we weren’t allowed to leave until the plane had been emptied and then yes, the carpet was basically rolled out and it was a reception that I can imagine the Beatles had.
I have never seen so many press people in my entire life and so many TV cameras at all.
It was a huge reception and it was like in one go. You had never experienced such a huge thing as this response in Japan.
Then there was VIP for the whole penny… black limousines, hotels, press reception. The whole tour was amazing.
GÖSTA:
Any memories from a concert?
BOB:
Every concert was fantastic.
I know that such a title that we had played for many years as Johnny Guitar.
As a musician, you can do a song so many times it can end up in a certain sloppiness in this.
But when you stand on stage and play that song for the 2000th time, or whatever it may have been, and see Japanese people start crying to this song, then it’s like new, that song Johnny Guitar.
Yes, it was absolutely huge.
Bob tells of a theater when they were lowered hanging on parachute cords but it is not reflected in the notes.
TV-SPECIALEN 1983 (INTERVJUER)
I december 1983 sände Sveriges Television en entimmes TV-special med The Spotnicks (Länk till video med TV-programmet)
Under förberedelserna av programmet genomförde en man vid namn Gösta Hansson flera intervjuer. De filmades och därefter antecknade han ner dem ordagrant (!) på skrivmaskin för att sedan välja ut vilka avsnitt som skulle vara med i programmet.
Gösta Hansson var för övrigt ansvarig för programmets manus i dess helhet.
Det är Björn Thelin, Bob Lander, Bo Winberg och Jimmie Nicol som utfrågas och berättar.
Man kan ju fråga sig varför inte Ove Johansson, Derek Skinner och Peter Winsnes fick något utrymme i programmet liksom Magnus Hellsberg och Tommy Tausis och kanske några till.
Såhär i efterhand konstateras att det var omöjligt att tränga in gruppens (då) mer än 20-åriga karriär på 45 minuter (sista kvarten var en konsert med den dåvarande konstellationen). Det hade krävts betydligt längre programtid för det.
Allt som spelades in visades inte i TV-programmet utan har varit några väl bevarade ”hemligheter” fram till nu.
Här nedan återges avskrifter av originalanteckningarna och i stort sett har ingenting ändrats mer än rättningar av stavfel samt diverse redigeringar för bättre läsbarhet.
Klicka på namnen under bilderna nedan om du vill läsa respektive personers berättelser:
 | | |  |  |
| Björn Thelin & Bob Lander | Bo Winberg | Bob Lander | Björn Thelin | Jimmie Nicol |
STORT TACK till Lenah Winberg för donationen till Svenskt Rockarkiv av såväl Gösta Hanssons anteckningar som hans TV-programmanus!
INTERVJU MED JIMMIE NICOL
GÖSTA:
When were you in The Spotnicks?
JIMMIE:
1965 to 1967.
GÖSTA:
How did you came to The Spotnicks?
JIMMIE:
It was marvellous, I recieved two thelephone calls one day. One to do West Side Story and the other one to come with Spotncis. So I decided to come with Spotnicks.
GÖSTA:
You haven’t changed your mind?
JIMMIE:
No, I had reached as far as I could go as a studio musician in England-and I wanted to get away, I wanted to see the world and Spotnicks offered me that opportunity. And 24 years of age it was time that I started to learn and see how others cultures are and see how other people live and the opportunity Spotnicks gave me was exactly that.
GÖSTA:
What was your first impression of Spotnicks?
JIMMIE:
Unusual…
At that particular time they were riding extremely high in many countries: Japan, Mexico. We went to Hawaii and they were wonderful people. When I first came here: the reception: the smörgårdsbord, the sill, its really wonderful. They really were true ambassadors, Swedish ambassadors. One could not help get the feeling of true hospitality of the Sswedish people. Wonderful.
GÖSTA:
What did you remember most from your time in Spotnicks?
JIMMIE:
Friendship and travel of course and Roland Ferneborg, the manager, He was like a godfather to all of us. Of course we had our ups and downs as any group of people living so close to each other do – travelling, but it was really wonderful.
GÖSTA:
Jimmie, can you descibe The Spotnick’s sound?
JIMMIE:
Spotnick’s sound is very unusual. The nearest thing is the Shadows but musically there is a tremendous difference. Bosse has a sound, he created it from when he was very young he’s kept it. I was very glad to hear it hasn’t changed.
I haven’t heard Spotnicks – as I said – in 19 years. It still is the same.
Quite they progressed but they changed with the time. They have modern music, they play modern tunes, but still that sound is still there.
They’re distinct, they’re – ever original. They are the only ones in the world.
There will only be one Bosse Winberg in the world.
GÖSTA:
Jimmie, you were drummer once in another band. I’ve forgotten the name… What was the name again?
JIMMIE:
I was drummer in a lots of groups. I’m thinking the one you are thinking about is The Beatles?
GÖSTA:
Oh yes.
JIMMIE:
You remember?
GÖSTA:
Can you say anything about that time? With the Beatles?
JIMMIE:
Can I say..?
I was… Again I received a telephone call to deputies for Ringo Starr. It was cleared by the powers to be and… really… truly.
I went with them for three weeks. We went to Holland, Denmark, Australia and Hong Kong.
Hong Kong they died a terrible death.
Australia was fantastic. When one play with them you can’t hear anything. They are thousands of people. Wonderful reception everywhere.
Musically not stimulating at all.
Förmodligen var intervjun med Jimmie längre än så här men anteckningarna saknas för resterande del.
INTERVJU MED BJÖRN THELIN
GÖSTA:
Björn, hur började du med musik?
BJÖRN:
Ja jag började…
Det kom helt naturligt för alla i familjen spelade och sjöng och det växte jag upp med då. Intresset fanns ju redan då.
Och sedan… Ja, man blev ju intresserad och så och så satt jag och lira och lärde mig lite mer på gitarr. Ja, man var ju intresserad allmänt, tyckte det där var spännande.
GÖSTA:
Hur träffade du Bob?
BJÖRN:
Ja, Bobban träffade jag i skolan, i Sannaskolan.
Mina kamrater i skolklassen tyckte att han var odräglig. Att han tyken och då bad dom mig att jag skulle ta itu med den här Bobban och så gick jag ut för att träffa han.
Och så sa jag så här: ”nu får vi gå ner på muggen och prata ut om det här”. Inte våldsamt utan diskutera det här alltså och då kom vi underfund med att vi hade samma intressen – musik då – och då efter den grejen så vi blev väldigt goda kamrater.
GÖSTA:
Och började spela?
BJÖRN:
Ja just det.
GÖSTA:
Vad spelade ni då för något?
BJÖRN:
Ja, mest egna tolvor som man då kalla det, blues och egna kompositioner.
Och så fanns det ju vissa låtar som fastande i huvet som man satt och försökte ta ut då rent musikaliskt. Det fanns ju inga noter eller nåt sånt där då utan det fick man ta ut på gehör. Och det var spännande.
GÖSTA:
Säg nån låt som du kommer ihåg.
BJÖRN:
Ja den här… (sjunger) Östan om solen… eller nåt sånt där…
Det var typiskt den stilen som var populär. För då hade ju inte rocken slagit igenom på den tiden.
GÖSTA:
Hur kom ni in på rockmusik?
BJÖRN:
Ja, Bob, han åkte ju till Amerika med sin familj och jag gick ut på sjön och när Bobban kom tillbaka, då hade ju mycket plattor med sig. Everly Brothers och Eddie Cockran.
Dom spelade musik som man inte hade hört.
Jag åkte omkring i Afrika och Spanien och det mesta man hörde det var Evert Taube i jukeboxar. Så fanns det på den tiden gamla grejor.
GÖSTA:
Så började ni på nytt igen och startade ni på nytt igen och startade ett gäng. Vad hette det?
BJÖRN:
Då kallade vi oss för The Rebels, för vi tyckte att vi var lite… Vi ville göra lite annorlunda saker, musik… Två gitarrer och två stämmor då.
Det var ju lite annorlunda. Det var ju spännande.
GÖSTA:
Så utökade ni. Ni var ju inte bara två ni blev ju fyra så småningom.
BJÖRN:
Jaa, det var ju… Ja, det går ju snabbt det här…
Jaa, vi och Bosse Winberg då och en grabb som bodde i Mölndal som hette Bo Wahlberg och sen började vi och repetera och vi tyckte det var ganska roligt och så blev det en massa sådana här rockbandtävlingar då på den tiden.
Och då skulle vi ställa upp i Bildjournalens rockbandstävling och under den tiden så hade vi ju Rock-Ragge, Rock-Boris…
Det fanns ju rockkungar i varje samhälle nästan och det var ju spännande grejer och vi ställde upp där och vann den tävlingen.
Men innan dess hade det ju hänt mycket saker. Innan man kom dit… bland annat så hade ju nää (skrattar) jag vet inte, det ska jag inte säga…
GÖSTA:
Men nu måste vi komma in på det går med Rock-Teddy.
BJÖRN:
Ja, men…
GÖSTA:
Det låg väl för det här då?
BJÖRN:
Jo, jo…det var ju det här Rock-Teddy. Man skulle ha ett namn då men jag vet inte…
Det blev ju så då att jag skulle sjunga och ja, och showa på scen då. Det var ju den stilen då. Och det var så namnet kom till. Rock-Teddy.
Och sen gick vi runt och lirade och förbättrade oss tyckte jag musikaliskt. Och sen…
Ja, det hände ju massa saker efter det.
GÖSTA:
Berätta lite om när Bosse kom med i bandet.
BJÖRN:
Winberg?
GÖSTA:
Ja.
BJÖRN:
Ja, jag och Bobban hade ju spelat länge ihop då och då kom ju en kille som hette Bosse Winberg dragande och han spelade lite gitarr.
Och han byggde förstärkare. Han var duktig på det. Och han hade en bil som var väldigt ovanligt för tonåringar på den tiden.
Vi repeterade och spelade och han hade också plattor som var intressanta och på det sättet blev det.
Och så kom då… en fiskarpojke, Bo Wahlberg i Mölndal, han har ju slutat. Han hade ju fiskauktion tidigt på morron, han orkade ju inte med det och då fick jag tag på den här killen som hette Ove Johansson. Han bodde i Gamlestan och så blev bandet…eee… Frazers, tror jag…
Så höll vi på på. Jaa, traggla och traggla och hade lite jobb och spelade och repeterade. Det var det mesta.
GÖSTA:
Vad var det för repertoar ni hade som The Frazers?
BJÖRN:
Ja, det var mycket Everly Brothers, Eddie Cockran. Så, fanns det dom som Winberg var väldigt förtjust i, han hette Duande Eddy tror jag det var.
Och det var den repertoaren som inte riktigt hade kommit hit, inte riktigt hade slagit igenom här, tror jag. Men det fanns på plattor som Bob och Winberg hade.
GÖSTA:
Kan man säja att när du var Rock-Teddy, en slags rockkung, som det hette då. Var du populär som rockkung?
BJÖRN:
Jag vill inte kommentera det själv, men ja, jag tror det.
Det gick väldigt bra och man fick mycket dunkar i ryggen och många erbjudanden.
GÖSTA:
Sen då som Frazers spelade ni in då en platta och var gjorde ni det?
BJÖRN:
Du menar den här gamla 78-varvsskiva?
GÖSTA:
Ja, just det. Skivan.
Här pratar Gösta och Björn förbi varandra litegrann; Gösta om The Frazers, Björn om The Rebels.
BJÖRN:
Ja, det fanns ju en skivaffär på Kungsgatan som hette Erdmans Musik och där då gamle herr Erdman.
Vi kom in då i hans grammofonaffär och prövade gitarrer. På den tiden ju väldigt spännande.
Då hörde ha det här och frågade om vi ville komma ned en trappa, för där hade han en studio.
Vi följde med Erman ned och vi blev väldigt imponerade i den här studion, vad jag tyckte själv, väldigt avancerade saker.
Och nu gjorde vi en provinspelning med tvåstämmig sång och gitarrer. Och det tyckte han var spännande.
Hans fru, bland annat, stod upp i trappan och skrek herr Erdman att nu får du komma upp, det är kunder i affären. Och då tyckte han att det kan väl hon ta hand om för nu har jag hittat något annat. Och så utvecklades det så att jag spelade kontrabas och gitarr. Bobban fick tag i en gammal pall och spelade med vispar på och spelade kompgitarr också. Och så spelade vi in det här då.
Det tyckte jag var jätteroligt.
Och Erdman ställde upp på mycket. En mycket, mycket sympatisk man.
GÖSTA:
Sen skulle då den här musiken ges ut, men grammofonbolaget tyckte inte om namnet Frazers utan dom vad ville dom kalla er?
BJÖRN:
Ja, det var ju inte den här plattan dom ville ge ut.
GÖSTA:
Den kom inte ut alltså…
BJÖRN:
Nej, nej.. nej.. den finns ju bara på en tejp nu. Nej, det var ju långt efter det här…
Nu leds samtalet till slut in på The Frazers första inspelningar
GÖSTA:
Då kan vi ju ta den historien med Frazers första inspelning som sen skulle ges ut.
Och den här historien om hur det blev Spotnicks. Kan du berätta?
BJÖRN:
Ja., vi hade ju ju problem med repetitionslokaler.
Det fanns ju vissa. Burås ungdomsgård till exempel, men det var ju många band som kämpade om tider och tillfällen att repetera.
Då träffade vi en man på en spelning som hade en plastfabrik på Göteborgsvägen – tror jag – och han erbjöd oss att vi skulle få repetera där.
Och det gjorde vi på nattetid för då var ju fabriken stängd.
Och då gjorde i en tejp på en Tandbergbandspelare. Old Spinning Wheel och Ghostriders In The Sky. Och två till. Old Man River tror jag det var (och My Old Kentucky Home) och vi skickade upp det här till grammofonbolaget Karusell som det hette då.
Och dom blev ju väldigt intresserade av det här och frågade vad vi hade spelat in det här på. Och då sa Winberg att vi hade spelat in det här på en Lyrek, tror jag, en Lyrekmaskin.
Det lät lite bättre då och dom tyckte det lät spännande och så kom det en representant för skivbolaget och när dom fick höra att vi hade gjort det på en Tandberg tyckte dom att det var ganska bra gjort.
Och så började den grejen om Spotnicks då.
GÖSTA:
Vad tyckte ni om det nya namnet?
BJÖRN:
Nä, det var inget vidare.
Jag tyckte det var ett helt märkligt namn. Jag fick ingen anknytning alls till band. Och Spotnicks….
Men det är klart dom hade bra övertalningsförmåga och allt det här och så att till slut så blev det så.
GÖSTA:
1961 var ni med i ett TV-program. Vad gjorde ni då? Å vad hände då?
BJÖRN:
Ja, det var då ett TV-program här i Göteborg.
Ja, vi skulle göra två melodier i ett TV-program och vi hade ju inga direkta scenkläder då. Såg ganska tråkiga ut och då kom då någon på att Povel Ramel hade några fantasikostymer som vi då skulle kunna få låna. Det var rymddräkter med fyra armar, väldigt varma och konstiga.
Och vi gjorde det här programmet då och samtidigt så fotograferades vi i studion och det kom på ett omslag på skivan som släpptes i England. Som gick upp på listan där.
Och så fick vi erbjudande om att åka till England på turnéer och innan det bar av så fick vi ett telegram: ”Glöm inte rymddräkterna” och då satt vi frågande och undrade vilka rymddräkter menar dom?
Och då hade dom det där omslaget.
INTERVJU MED BO WINBERG
BO:
Rock-Teddy and the Blue Caps. Det namnet hittade vi på när vi skull ställa upp på en rockbandstävling i Konserthuset i Göteborg.
Och då gick vi upp till en firma som sålde kepsar för att få fyra kepsar – eller fem – jag minns inte.
Och dom sa däruppe att, jaha, men om ni inte vinner då?
Jo, men det gör vi säkert. Dom andra är nog inget vidare.
Och, ja, vi vann och vi fick behålla dom där.
GÖSTA:
Och vilken tävling var det?
BO:
Det var Bildjournalen som ordnade det. Skulle kora någon rockkung i staden.
GÖSTA:
Björn omdöptes ju då till Rock-Teddy. Var fick ni det namnet?
BO:
Han brukade kallas för Teddy.
Meningen var att Bob skulle sjunga egentligen, men då var det ju inne att se lite raggaraktig ut och det gjorde han (Björn).
Så det beslöts dan innan att, nej, du (Björn) sjunger istället.
GÖSTA:
Nere i den här musikaffären som har en skivstudio i under- våningen, där hände lite saker som hör ihop med Spotnicks?
BO:
Ja, Bob och Björn tränade ihop där och jag kände dom så där – eller vi hade spelat ihop innan – men dom hade ju inga förstärkare.
Dom hade ju elektriska gitarrer medan jag hade byggt en förstärkare.
Så jag tog mig (skratt) in på det viset.
Och så var det den här farbrorn som ägde det här, en snäll farbror, så jag fick husera med hans bandspelare av studiokvalitet. Det finns faktisk några sådana kvar i det här huset också har jag sett.
GÖSTA:
Du byggde dina första förstärkare till orkestern.
Hur kom du in på det här att bygga förstärkare?
BO:
Ja, det var ganska enkelt det här med förstärkarna.
Det fanns inget att köpa som var bra och eftersom jag jobbade på radioaffär och kunde det där kunde jag alltså bygga starkare grejer än andra band kunde, va.
Och få ett sånt sound som jag ville ha för det som fanns det var för jazz och mera murrigt.
GÖSTA:
Berätta om er första skiva The Old Spinning Wheel.
BO:
The Old Spinning Wheel, den gjordes i en plastfabrik där vi höll hus och repade.
Gjordes på två vanliga hemmabandspelare och så hade jag byggt en mixer till det här och en något märklig ekomaskin. Det fanns heller inte att köpa på den tiden.
Och sen så mixa jag, donade med det här och sen åkte jag ned till den här musikaffären och kopierade då till ett masterband som gick då med 15 tum helspår.
För jag hade fått höra av herrarna på skivbolaget uppe i Stockholm att det gick inte att göra professionella inspelningar på hemmamaskiner men om dom fick ett riktigt masterband så gick dom ju på det här.
Så gick det till.
GÖSTA:
Ni hette Frazers när ni gjorde den här inspelningen.
BO:
Ja.
GÖSTA:
Hur gick bytet till Spotnicks till?
BO:
Det gick till på det viset att när vi fick skivkontrakt så var vi uppe i Stockholm och fick vara med och se hur dom gravera och det var ju ganska roligt.
Så sa en av teknikerna där ”Frazers, det låter ju inte klokt”.
Och i den har vevan var den här ryska sputniken uppe och han kom på namnet Spotnicks.
Det var väl mer internationellt och orginellare. Och det håller jag med om.
GÖSTA:
Så hoppar vi till Tyskland dit ni åkte för att enligt er manager då få lite scenvana. Berätta lite om första tysklandsspelningen på Casa Leon.
BO:
Ja, Det va en hård tid.
Vi spelade från klockan åtta på kvällen till fyra på morron och hade väl ett gage av 25 mark om dan och bodde på ett pensionat.
På söndag var det tedans då spelade vi mellan fem och sju. Sedan paus och så åtta till fyra.
Och våran manager drog ju dit med ”folk i branschen” som det heter.
Så kom dom fram till oss där stod vi och spelade dansmusik och sa ”Ja, nu grabbar är det dags för showen. Ner och byt kläder”.
Och det var varmt som skam där men…
Det var ju nyttigt på så sätt att man fick ju lära sig att det skulle ju var steg och en massa sådana här fånigheter vifta med gitarrer.
Men vi blev ju väldigt samspelta, så det var ju en hemskt nyttig tid. Men mycket tröttsam…
GÖSTA:
Sen kom det här med rymddräkter. Kan du dra storyn bakom dom?
BO:
Rymddräkterna kom till på det här viset att vi skulle vara med i TV.
Och i och med att vi hade namnet Spotnicks, så var det en herre här på TV som kom på det att det är ju väldigt kul namn det där, men då får vi sätta rymddräkter på pojkarna.
Så det inhyrdes några rymddräkter och dom fick vi på oss i det här TV-programmet.
Sen togs det bilder, så det hamnade på ett EP-omslag, vill jag minnas, som sen kom ut i olika delar av världen och sen förföljde det där oss.
För att när det skulle göras TV någon annanstans så var det ”dom tar väl rymddräkterna med sig” som vi inte hade några. Så det fick vi sy upp.
Och i dom stod vi väl och svettades i 7 – 8 år innan vi blev av med dom.
Så dom där tyckte jag inte var så roliga.
GÖSTA:
Kan du berätta lite om första Englandsbesöket?
BO:
Ja.. det var (paus). Det var ganska tufft för att några bättre turnéfordon hade man inte och i England var det kallt.
Och det var TV. Ganska mycket TV genom att vi låg på listan.
Och minnet jag har av det här var att det var ett hiskligt åkande upp efter den här M1 och A1 så…
Jag var nog inte medveten om vad det innebar alltså att ligga på den här engelska listan och inte van vid sånt turnéliv – vi hade alltså stått i Tyskland på ett ställe och sen är det hux flux en ny hall varje dag.
GÖSTA:
Ni gjorde en LP i London. Berätta lite om den.
BO:
Att spela in en LP i London det var ju något ganska fantastiskt för att då låg ju engelsmännen så långt före. Nästan alla skivor i Sverige dom kom ju från England eller Amerika.
Så det var ju jätteroligt att få komma in i en stor, stor studio och mycket, mycket knappar och mycket apparater men stressigt.
Vi kom in i studion på kvällen och skulle göra en hel LP i ett sträck. Då spelade man ju bara in på två kanaler hela bakgrunden och sen då eventuell sång eller sologitarr la man på efteråt så det var ju inte som idag.
Men det var ju en ganska ovanlig situation för mig då som hade hållit på och trixat ihop inspelningar själv att det fanns en producent och en tekniker.
Men det lät ju… I våra öron var det ju fantastiskt och jätteskoj, va.
GÖSTA:
Sen hoppar vi till Olympia i Paris och nu vill jag att du berättar sanningen bekom rubrikerna i tidningarna om den trådlösa sändaren på Olympia. Ren rama sanningen.
BO:
Den trådlösa sändaren är sanning, men att det var på Olympia är inte sanning för vi satt i en inspelningsstudio och höll på med en fransk LP och där var givetvis en massa pressfolk.
Det fanns ingen strömbrytare till den här sändaren, den satt på en volymknappen och det var en kille där från pressen som provade min gitarr och hade haft på sändaren. Sen kom polisen in.
Det där var inte någon speciellt bra sändare, den virrade omkring på en massa frekvenser på en gång.
Och i och med att dom här poliserna kom in och det var press där och (den franske grammofonbolagsherren var en hejare på att ljuga..) så jag vet ju hur det går till i pressen och så vidare och hur man skulle göra PR då.
Till slut när det kom till Sverige då var det Olympia och k-pistar.
Och sen har jag ju försökt frisera den här historien och jag är nu ganska trött på den.
Jag har fått den här frågan sen dess så det här är sanningen.
GÖSTA:
Upplevelsen från Japanbesöket?
BO:
Ja, det var en fantastisk upplevelse.
Vi hade alltså suttit och var försenade på Kastrup för det var dimma och snö. Så vi kom ju fram ett halvt dygn försenat.
Och när det här planet rullade in så står alltså en massa människor uppe på den här balkongen där man kan titta på flygplanen med jättestora banderoller och skyltar och japanska tecken.
Vi fattade ingenting.
Och när vi kom in genom tull och pass. Det gick kvickt som ögat och sen in i nåt VIP-rum var det fullt med fotografer, TV, radio och champagne vill jag minnas.
Vi hade alltså inte en aning om att det var en sån stor grej, det var det största uppbåd som jag varit med om i hela mitt liv.
Och sedan dan därpå var det presskonferens på hotellet med flera hundra små herrar som satt och ställde frågor till oss och vi satt vid några bord i en stor kongressal.
Det var en upplevelse. Den får jag aldrig vara med om vare sig förr eller senare.
GÖSTA:
Från scenframträdande, vad minns du där?
BO:
Ja, att stå på en japansk scen, det finns inget liknande.
Ja, det närmaste blir väl Olympia i Paris fast dom japanska scenerna är ännu större och de är perfektionister. Dom ordnade allting. Ljus och bakgrunder. Och allt var så välorganiserat så att…
Ja, det var helt otroligt.
Det måste man åka dit för, stå på en scen för att uppleva. Och jag kan inte jämföra med nånting annat än det.
GÖSTA:
Varför är ni inte större här hemma i Sverige?
BO:
Det är en svår fråga det. Kunde jag svara på det, så hade jag ju spelat mer här hemma, men det har alltså varit mindre publicitet alltid.
Och dessutom med den typen av listor som fanns förr i tiden så med instrumentallåtar var det mycket svårt och få in.
Helst skulle man ju sjunga på svenska vilket vi konsekvent vägrade att göra.
Men där har vi också haft tur på så sätt att om man spelar instrumentalmusik att komma ut exempelvis i Japan eller i Frankrike eller vilket land det än är och jag tror att det var nog mer att Sverige låg nog lite efter mot vad dom gjorde i utlandet med hela PR-grejor o.s.v, o.s.v…
Och det gick ju lite kvickt där så vi var ju mera utomlands än hemma.
GÖSTA:
Så kan du berätta lite om jammet (med The Shadows) uppe hos dig på Kopparslagargatan?
BO:
Vi träffades i en musikaffär.
Och vi var ju så att säga kolleger i branschen och sen bestämdes det att vi skulle ses hemma hos mej.
Och det gjorde vi och som naturligt då som när musiker träffas, det fanns instrument och det fanns förstärkare så blev det jam långt in på natten.
Mina grannar på andra våningen kom ned och klagade och jag sa att ”vet ni vem som är här”?
Nej, det visste dom ju inte. ”Det är The Shadows och nu tänker vi spela här. Jag betalar, ni får ta in på hotell”.
Det gjorde dom faktiskt.
Sen klockan fem på morgonen kom polisen för då var det ju varmt där inne och vi hade öppnat fönstren och dom tyckte ju också att det här var roligt, men sa: ”Stäng, för det hörs bort till Mölndal”.
Vi jammade till klockan sju på morron. Det var mycket trevligt.
INTERVJU MED BOB LANDER
GÖSTA:
Ja, Bobban, när började du spela musik?
BOB:
Jag – det var en lycklig julafton när jag var ungefär 11 år – fick jag en gitarr i julklapp. Om man tänker på att det var inte så många i min släkt som spelade så det kanske var ett sätt att försöka hålla mig inne på kvällarna, jag vet inte. Men det var i alla fall ett lyckligt ögonblick.
Och sen var det ju så i skolan att det var ju dit kunde man gå på gitarrkurs och börja lära sig spela efter noter och det gjorde jag då vid 12-årsåldern och gick ett år.
Jag var även med i en uppspelning på Konserthuset där vi var sex stycken och spelade klassisk gitarr. Och då var min mormor med kommer jag ihåg och hon hade en visselpipa med som hon blåste i. Det kommer jag ihåg precis nu när jag pratar om det här nu.
Men sen försvann tålamodet lite grann. Det gick väl lite långsamt att lära sig spela gitarr på det sättet.
Och sen träffade jag ju Björn när vi var ungefär 14 år.
Vi flyttade lite grann i stan så jag hade gått i en del olika skolor. Så hamnade jag i en skola där Björn också gick. Och vi träffades och… Ja, det var väl lite bråk emellan klasserna, lite utmaningsbråk och så skulle Björn och jag på något sätt göra upp detta och så träffades vi på toaletten på skolgården.
Men det visade ju sig att han hade en orkestergitarr hemma som var mycket flådigare än den gitarren jag hade hemma så vi hittade ett gemensamt intresse.
Och sen började det på allvar där på något sätt och Björn var den som lärde mig dom första ackordanalyserna på gitarr för det hade man inte fått lära sig i skolan.
Så att där startade vi av så att säga…
GÖSTA:
Vad sjöng ni för något då? Sjöng och spelade?
BOB:
Björna han hade ju… Han hade spelat med några killar tidigare, så att för mig var ju Björn fruktansvärt rutinerad gitarrist och spelade sologitarr och spelade jazztolvor och allt sånt som det svängde om, kan vi säga.
Så att det var ju väldigt mycket komp och sologitarr i början innan vi tog upp några låtar.
Svenskt material var ju inte så… Det fanns ju inga hitlistor på den tiden, så att det fanns ju inget tillräckligt svenskt material att gå på.
Man var ju lite influerad av att man hade hör någon skiva ifrån utlandet då, speciellt ifrån Amerika. Men vi gjorde ju lite egna låtar, rocken började ju komma då.
Då gjorde vi en låt som hette ”Shining Garden Reeling Blues”.
Vi kunde ju ingen engelska. Det lät det smakade rätt i munnen, den texten. Och så gjorde vi en sån låt och så rockade vi till det och stod vi mitt emot varandra och svängde fram och tillbaka.
Vi tog upp lite Gene Vincent typ ”Step by step – Street by street”. Det är en balladlåt så där men känslofulla låtar var det.
GÖSTA:
Sen var du i USA. Vad fick du för influenser därifrån?
BOB:
Ja, sen emigrerade min familj.
Ja, min pappa först då till USA, sen kom resten av familjen över två månader efteråt och det var ju ett helt nytt liv egentligen. Det var ju helt nytt.
Det var ju, vad ska man säga.. Det är svårt att säga att det var lite arbetslöshet i den staden som vi bodde i men det fanns en svensk firma som byggde fläktsystem, air condition till Greyhoundbussar i den staden. Och ägaren till den fabriken var svensk så att… Ja, det ena gav det andra så att jag fick plats på den här fabriken och sen så fick man lite kompisar där.
Där fanns ju dà tio-i-topplistor då, det var ju Everly Brothers, Eddie Cochran. Det var ju den typen av grejer som gick och så får vi ju inte glömma ”Chucken”.
Han var ju också väldigt aktuell och då köpte jag väldigt mycket singlar.
Då visste jag ju inte att vi skulle åka tillbaka hem, det var ju meningen att här skulle man leva och bo. Men där köpte jag då lite singlar och då var det alltid aktuellt med noter och kunde man kunde också köpa noterna med en bild på artisten och så kunde man spela efter noterna.
Då kunde jag ju lite ackordanalyser eftersom Björn och jag hade träffats och det är klart, jag saknade ju Björn väldigt mycket, eftersom vi hade hittat varann på ett naturligt sätt.
Men sedermera blev det så att vi åkte hem och när vi kom hem så hade Björn varit på havet: Han gick till sjöss hade han med sig lite skivor och jag hade med mig lite skivor från Amerika och så satte vi oss ner och då visste vi att: nu blir det järnet.
Då körde vi jazz, för då hade vi ett mål i sikte. Och den repertoaren vi kom med då den var ju väldigt annorlunda här hemma så vi spelade på ungdomsklubbar och så där.
Och då tog vi det här namnet. Vi måste ju ha ett namn.
Vi var ju bara två som gick ut, så då kallade vi oss för The Rebels ”Rebellerna”.
Vi tyckte vår repertoar passade bra ihop med det namnet. Och så spelade vi på sâna ställen som Björngårdsvillan i Slottsskogen, ungdomsgårdar.
Det var en kul tid.
GÖSTA:
Sen så träffade ni ju Bosse Winberg så småningom.
BOB:
Ja, utvecklingen var ju så att…
Jag kan inte riktigt minnas hur det var. Men han dök i alla fall upp på Erdmans musik.
Jag fick i alla fall reda på att man kunde göra sitt eget lack (skiva). Man kunde gå ner och sjunga direkt på en 78-varvsplatta och få med sig hem.
Där var man ju fåfäng och så det var ju klart att då leta man upp Erdmans musikaffär och så diskuterade vi lite grann och så sa han: ”Javisst” och… jag vet inte… Jag tror det kostade 60 kr på den tiden och få två latar på var sida.
Men det visade ju sig att han hade mycket annan typ av inspelningar då typ 0 Sole Mio.
Det var mycket sådana här grejor.
När vi kom ner var det ju en mycket annorlunda musik han fick höra så det ändade ju upp att som då vi var där. Ja, två, tre dar i veckan, fyra-fem timmar varje gång och det kostade ingenting.
Han blev så intresserad av detta och tyckte det var så bra och rätt och vi spelade in lite grejer.
Nu är det mesta borta av det här, men vi… jag råkade hitta en tejp som finns kvar från den tiden där Björn och jag gör alla instrumenten själva. Och det var ju en proffsutrustning som fanns om man nu ska jämföra i dagens läge på den tiden var det definitivt en proffsutrustning i den här lilla studion. Waidele hade nämligen också en likadan företeelse att du kunde gå in i ett bås och du kunde sjunga men där fanns ingen bandspelare med utan det gick direkt ned till dosa graverades på en lackskiva.
Så det var liksom skillnaden.
Och vi var även på Waidele en gång när vi var fyra man.
Men då fick ju inte basisten plats så han stod ju utanför så det mesta man hörde det var ju bara sång då.
Men Erdman hade en riktig studio.
Ja, Bosse då, ja… Jag vet att den exakta historien den kommer jag inte riktigt ihåg för att det… Ja, det var så mycket som hände, men jag tror att Bosse var nere.
Bosse spelade nämligen med ett dixielandband. Spelade piano där och jag tror att han gick ner för att köpa noter till ett par låtar som dom skulle göra – för att Erdmans var ju den mest försedda notaffären i stan.
Och då hörde han ifrån källaren en musik som tydligen fångade hans öron.
Nu idag vet jag ju det att han hade gått på Gripsholm, så han hade ju också varit i Amerika och var då mycket influerad av den musiken.
Jag tror att han hittade nånting som stämde ihop när han stod där. Så då bad han att få gå ner och titta och jag tror det var så vi möttes.
Så Bosse Winberg dök upp i samband med att vi höll på där nere.
GÖSTA:
Sen blev det ju från Fazers till Spotnicks och ni var väl inte inne så mycket på det där att heta Spotnicks?
BOB:
Det var ju också så här att när att Bosse kom in i bilden så utvecklades vi ju lite grann musikaliskt.
Det blev ju tre viljor och tre önskemål. Och Erdman som ju var en god man.
Man måste ju veta att det var ju ingen som direkt hade några pengar på den tiden men då hade Bildjournalen utlyst en rockbandstävlan som skulle gå i Konserthuset och det var ju en grej som vi definitivt visste att vi hade en chans att vinna och absolut inte vill missa.
Men som sagt var. Det fanns inga pengar. Men Erdman, han kände grabben som ägde Gulins på den tiden, så han ordnade så att Gulins klädde på oss lite kläder.
Nu får man ju inte prata reklam här men då fick dom ju också ta lite bilder på oss här i lite kläder och hade en liten annons i tidningen där det stod…
Dom hade manchesterkepsar dom som ville introducera det året kommer jag ihåg. Och då använde vi det.
Och eftersom det var rockbandstävling så var det omöjligt att för Björn och mej att sjunga tillsammans, vi hade ingen chans att vinna det visste vi. Nu var det fråga om rock och enmansshow och ett komp. Därför plockade vi ut Björn för han såg häftigast ut och då döpte vi honom rätt och slätt till Rock-Teddy och vi andra kallade oss för Blue Caps eftersom vi hade dom här manchesterkepsarna som skulle introduceras.
Så tog vi en bild på det här i GP. (prat om annonsen).
GÖSTA:
Hur gick det i den rockbandstävlingen?
BOB:
Ja, det måste jag ju tala om.
Det var ju en lång tävling, två timmar lång och huvudattraktionen det var ju då Little Gerhard som då, på den tiden, var Sveriges rockkung.
Sen var det Rock-Boris… Och ja, det var rockpojkar från både Norge, Finland och Danmark och från alla städer och så var det vi från Göteborg.
Men vi vann den tävlingen. Klart övertygande vann vi den tävlingen.
GÖSTA:
Berätta lite on namnbytet.
BOB:
Ja, i och med att man vinner en sån tävling så får man kanske kan man säga ett större ansvar etableringsmässigt sett. Då blev det lite mer allvarligare. Allting skulle bli riktigare och det skulle vara scenkläder. Medlemmarna genomskådades men vi kunde ju inte byta killar hur som helst. Vi skulle va ett gäng då.
Och då kallade vi oss för The Frazers och varför vi gjorde det det vet jag inte men vi tyckte – Frazers ”Fräsarna” trodde vi det betydde på engelska. Vi tyckte det var ett bra namn på oss, för det var fräs över oss.
Och sedan då om vi ska ta namnbytet till Spotnicks.
Vi kom ju då till Stockholm i och med att vi fick kontakt med lite människor som blev intresserade på Karusells skivbolag. Vi gjorde lite tejpar, inte på Erdmans då utan nu hade Bosse tagit hand om detta och vi gjorde de på Tandbergbandspelare som senare skickades upp till Karusell i Stockholm.
Och dom blev väldigt intresserade av hur detta hade gått till för dom visste ju att det fanns ingen sån utrustning i Göteborg. Det var ju bara Europafilm i princip som hade en inspelningsstudio så dom ringde ner och kollade.
Men dom trodde inte på oss, dom trodde att vi hade varit någon annanstans och gjort detta så ”har ni nåt emot att vi kommer ner två man här – en helg”?
Det var ju det högste vi ville, det var ju att dom skulle komma ner.
Och det var ett roligt möte… Att se grammofonfolk bli förvånade, det var kul alltså. Dom var nästan chockade skulle jag villa säga.
Och så fick vi då ett avtal med Karusell och så åkte vi sedermera till Europafilm och började inspelningarna där. Och det fanns en kille där som rattade på den tiden – Ja, vågar man säga ratta förresten – Ja, vid mixerbordet som hette Svenbel och han var den som på något sätt kom fram med namnet Spotnicks.
Men det fick vi inte reda på förrän efteråt.
Jag tyckte Spotnicks var ett väldigt konstigt namn. Frazers det var så inarbetat i oss liksom, och vi spelade väldigt mycket i Göteborg med omnejd under namnet Frazers och det stod mycket i tidningarna om det så att vi kände att det var svårt att byta.
Det var på något sätt som om det var att byta identitet. Jag menar vi spelade ju i alla fall samma musik, va…
Men det blev Spotnicks för att det var kanske promotionmässigt ett mer framtidsnamn, mer korrekt och så vidare… Och samtidigt var ju första Sputnicken runt jorden och det var väl anknytning till detta som Spotnicks kom fram.
Men det var Svenbel på Europafilm som kom på det.
GÖSTA:
När ni var på Olympia så träffade ni ett gäng. Vilka?
BOB:
Jaha, där har vi en bild (sen ett långt svar)
GÖSTA:
Vad händer här?
BOB:
Där har vi festbilder ser jag.
GÖSTA:
Minnen från Japan?
BOB:
Vi var ju i Mexico City och spelade på en fashionabel nattklubb.
Då var även Roland Ferneborg med…
Här berättar Bob om att de fick reda på att Karelia klättrade på hitlistan i Japan och att det beslutades om en turné dit direkt efter Mexico men berättelsen återges inte i anteckningarna.
BOB:
När vi kom till Japan, då hade låten hamnat på första plats i Japan.
Ja, det ögonblicket det är så fantastiskt, för att man var ju van med att jobba med musik på något sätt hela tiden.
När vi landade på Haneda Airport, så satt jag och Björn ihop, kommer jag ihåg, och så tittade vi ut och så är det sån här besökspaviljong ovanpå, liksom. Och vi såg banderoller med japanska tecken och dessutom på engelska där det står ”Welcome The Spotnicks”.
Det vara bara det att det var så mycket folk, så otroligt mycket folk och Roland blev ju nervös – att planet skulle tömmas. Och vi fick inte gå ut innan planet hade tömts och sen så ja, rullades mattan ut i princip och det var ju ett mottagande som jag kan föreställa mig att Beatles har haft.
Jag har aldrig sett så mycket pressfolk i hela mitt liv och så mycket TV-kameror över huvud taget.
Det var ju ett jättemottagning och det var liksom på en enda gåing. Man hade ju liksom aldrig varit med om sån enorm grej som detta svar i Japan.
Sen var det ju det var ju VIP för hela slanten… svarta limosiner, hotell, pressmottagning. Hela turnén var fantastisk.
GÖSTA:
Något minnen från någon konsert?
BOB:
Varje konsert var ju fantastisk.
Jag vet ju att en sån titel som vi hade spelat i många år som Johnny Guitar.
Det kan man ju som musikant en låt så många gånger kan det hamna i en viss slentrian i detta.
Men när man står på scen och spelar den låten 2000:ende gången eller vad den nu kan ha varit och ser japaner börja gråta till denna låten ja då blir den som ny, den låten Johnny Guitar.
Ja det var helt enormt.
Bob berättar om en teater när de sänktes ner hängande i fallskärmslinor men det återges inte i anteckningarna.
INTERVJU MED BJÖRN THELIN OCH BOB LANDER
/Be Bop A Lula spelas/
BJÖRN:
Det här är ju faktiskt The Rebels – det är jag och Bob alltså, som spelar. Jag spelar kompgitarr eller sologitarr och kontrabas och du (Bob) spelar på en stol och vispar och kompar.
BOB:
Ja, så sjunger du och sjunger jag andrastämman och så men du plockar även på sologitarr i bakgrunden.
BJÖRN:
Ja ja, om man nu kan kalla det sologitarr.
BOB:
Avancerat…
BJÖRN:
Det här är ju gjort i Erdmans ljudstudio, i en affär som låg här i Göteborg och jag vill säga det att… om man nu drar upp det här så tycker jag att det var väldigt intressant att göra det här alltså.
Och jag tycker att… jag vill gärna poängtera det att Erdman betydde väldigt mycket just för mig och Bobban alltså rent moraliskt och ekonomiskt. Ja, inte så att han gav oss pengar men vi behövde aldrig betala för studiotid till exempel och det var ju mycket pengar.
Och jag tror ju att hade Erdmans legat i Stockholm intill ett grammofonbolag så tror jag faktiskt det hade blivit en skiva av det här och då tror jag aldrig att Spotnicks hade blivit till, alltså.
Det tror jag inte. Eller vad säger du?
BOB:
Näej, det hade varit precis som du sa men det fanns ju inga bolag i Göteborg.
GÖSTA:
Okej, då tar vi det här när ni var i Mexico och följde klättringen av Karelia på hitlistorna i Japan.
BJÖRN:
Jag kommer ihåg en sak som var ganska rolig och jag tyckte de var en intressant grej. När vi såg att låten klättrade uppåt i Japan på hotellet och när vi satt i cafeterian i lobbyn på hotellet så säjer Winberg så här: att om vi säljer så att vi får en guldskiva i Japan så skall var och en få en splitter ny Folkvagn.
Och det tackar jag speciellt för. (Skratt) Ja, retroaktivt alltså, jag kanske får den om… /mummel/
Nu följer ett avsnitt om England, Stickan Andersson, Berlin m.m. men det återges inte detaljerat i anteckningarna, endast som en kort sammanfattning:
GÖSTA:
Englandsminnen?
BOB:
Utschasade, trötta, Bosse mådde inte bra, ringde Bruce Baxter, repa på pub. Artister som Bobby Rydell, Helena Shapiro, Brian Poole & Tremeloes. Paketshow, basisten som frös ihjäl…
BOB & BJÖRN:
M1… Beatles…
GÖSTA:
Första Managern?
BJÖRN:
Stickan… (ett längre utlägg)
GÖSTA:
Berlin?
BOB & BJÖRN:
Tufft jobb otroligt lärorikt, twistkomp, Ove trött i armen, innegrej för musiker… (båda pratar i munnen på varandra)
1962-05-08 — 07-08, CASA LEON, BERLIN
Det var på våren, sannolikt i april 1962, som en twistgala i Eriksdalshallen var tänkt att bli The Spotnicks sista spelning. Den var den enda Stikkan Andersson, som då var deras manager (senare manager för ABBA), hade lyckats ordna.
I lokalen befann sig dock Roland Ferneborg som gillade det han hörde och från denna stund blev han The Spotnicks nya manager med allt vad det innebar för deras karriär under många framgångsrika kommande år.
På hans sommarställe ”Dunderbo” (Thundernest) fick medlemmarna träna på sitt uppträdande och efter en tid ordnar Roland ett långtidsengagemang på nattklubben Casa Leon i Berlin där man i stort sett spelade nonstop i flera timmar, sex dagar i veckan i maj – juli 1962.
Här visas en kopia av originalet med uppgörelsen mellan The Spotnicks och nattklubben samt dels en avskrift på tyska, dels en översatt text till svenska.
It was in the spring, probably in April 1962, that a twistgala in Eriksdalshallen in Stockholm was supposed to be The Spotnick’s last gig. It was the only one Stikkan Andersson, who was then their manager at the time (later manager of ABBA), had managed to arrange.
In the room, however, was Roland Ferneborg who liked what he heard and from that moment he became The Spotnick’s new manager with all that meant for their career for many successful years to come.
At his summer place ”Dunderbo” (Thundernest) the members got to practice their performance and after some time Roland arranges a long-term engagement at the nightclub Casa Leon in Berlin where they basically played nonstop for several hours, six days a week in May – July 1962. This is where they laid the foundation for being so tight musically.
Below is a copy of the original of the settlement between The Spotnicks and the nightclub, as well as a transcript in German and a translated text into Swedish.
Melodien gehen um die welt
1979 gav den tyska bokklubben ”Das Beste” (Reader’s Digest) ut två boxar, en med 8 LP’n och en med 8 musikkassetter, där var och en representerar instrumentalmusik med olika huvudinstrument såsom trumpet, piano, orgel, saxofon, dragspel, klarinett, trombon och gitarr och framförs av utvalda orkestrar.
The Spotnicks har fått äran att medverka med en LP/musikkassett som har benämningen ”Gitarre In Gold – The Spotnicks”.
Låtarna med The Spotnicks är:
In 1979, the German book club ”Das Beste” (Reader’s Digest) released two boxes, one with 8 LPs and one with 8 music cassettes, each representing instrumental music with different main instruments such as trumpet, piano, organ, saxophone, accordion, clarinet, trombone and guitar and performed by selected orchestras.
The Spotnicks have been given the honor to participate with an LP/music cassette entitled ”Gitarre In Gold – The Spotnicks”.
The songs with The Spotnicks are:
Moonshot, Cape Kennedy, Amapola, Johnny Guitar, Walking Back To Happiness, Last Date, Low Man On A Totem Pole, Space Creature, Love-Sick Blues, Hot Toddy, Touch Me, Divided City
Daniel Svensson har försett mig med dessa bilder – Daniel Svensson has provided me with these images:
OVE JOHANSSON 30 MARS 1940 — 8 APRIL 2017
OVE JOHANSSON IN MEMORIAM
Ove Johansson avled den 8 april, 2017
Ove gick bort Bara några dagar efter att han hade fyllt 77 år. Han var The Spotnicks förste trummis och medverkade på de allra tidigaste inspelningarna med gruppen men bestämde sig för att sluta redan under våren 1963.
Han återkom till The Spotnicks i samband med gruppens 40-årsjubileum när de fyra originalmedlemmarna bl.a. framförde låtar som Last Date, Johnny Guitar, Havah Nagila och Amapola tillsammans.
Ove var också President för The Spotnicks Svenska Fan Klubb under en period från 1996.
På kort tid har två av The Spotnicks originalmedlemmar gått ur tiden. Först Björn Thelin och kort därefter Ove Johansson.
Vi minns deras betydelse för gruppens framgångar.
Ove Johansson died on April 8, 2017.
Ove died only a few days after he had reached 77 years. He was The Spotnicks first drummer and played on the very earliest recordings with the group but he decided to quit already in the spring in 1963.
He returned to The Spotnicks when the group celebrated it’s 40th anniversary when the four original members performed songs such as Last Date, Johnny Guitar, Havah Nagila and Amapola together.
Ove was also President of The Spotnicks Swedish fan club as he began in 1996.
In a short time, two of The Spotnick’s original members have passed away. First Björn Thelin and shortly afterwards Ove Johansson.
We remember their importance for the group’s success.
2006-03-25 Live At S.M.C De Werft, Kaatsheuvel, Netherlands
2006-03-25 Live At S.M.C De Werft – Kaatsheuvel, Netherlands
Gala with The Spotnicks, Bill Haley and His Comets Revival, The Clarks, Chris Watson and The Shakin ’Arrows.
1. Johnny Guitar
2. Pick A Bale Of Cotton
3. Hang On
4. Papa Oom Mow Mow
5. Jessica
6. Ghostriders In The Sky
7. Midnight Special
8. Sleepwalk
9. The Old Spinning Wheel
10. Doggie In The Window
11. Hava Nagila
12. Amapola
13. Liza Jane
14. Spanish Gypsy Dance
15. Turista
Bo Winberg (lead), Bob Lander (vocals & rhythm), Douglas Möller (2nd lead), Stefan Ericsson (vocals & bass), Fredrik Oscarsson (drums)
”THE CIRCLE IS CLOOSED”
Välj svensk versionLINK TO RECORDS & TAPES
LINK TO SPOTNICKS SONGS
Last supplemented on October 8, 2024.
There are an incredible number of publications around the world with THE SPOTNICKS, which proves the group’s enormous popularity.
According to information on Wikipedia, The Spotnicks is in 6th place of Swedish bands and artists when it comes to sold records worldwide. 18 million sold items are listed there but there are also other unconfirmed data mentioning 24 – 25 million which would place The Spotnicks on the same level as Europe. Regardless, in this context, one must consider the differences in the opportunity for marketing during the group’s early career, without either MTV and the like or the Internet, compared to later years, which further proves The Spotnicks’s greatness as pioneers of Swedish music exports.
(Link to sales figures)
(See also The Spotnick’s chart positions in different countries)
Background
My website about THE SPOTNICKS was first published on the Internet back in 1994, then with the sole purpose of showcasing my discography with the somewhat overambitious title The Spotnicks Complete – All Recordings Ever Released which had previously been printed in a couple of booklets that the fan club passed out to interested members. Maybe someone recognizes these?
In this way, it would be easier for me to make changes and additions in real time instead of having to print new booklets over time.
It is probably quite obvious that the website has since gained more content and a much broader purpose and my discography was soon removed in favor of others who were much better.
I had started to enter the discography into a database but that work was put on hold when the website was opened.
In connection with the work to preserve the group’s history and deeds in collaboration with Svenskt Rockarkiv (Swedish Rock Archive) which started in the fall of 2020, it felt justified to complete the work with the database as far as possible and now I can present the result.
The discography is based on several other similar works and a lot of supplementary facts. A few collectors and experts on THE SPOTNICKS’s vast output have reviewed the contents. However, there are still some adjustments to be made and I apologize for possible faults. I still think that the content can withstand a report in its current state.
With this publication the content of the website is tied together after all these years; ”The Circle Is Closed”.
Cntents Of the database
The discography begins with the group THE REBELS – which was the embryo of what became THE SPOTNICKS – and extends to BO WINBERG’s very last recordings and everything in between.
The discography currently shows 602 original song titles which with alternative versions (re-recordings, live versions, backing tracks etc.) together amount to 894 different variations which have been released on a total of more than 1600 houndred records and tapes in a total of 48 countries (including the former Soviet Union, Southern Rhodesia and East Germany) .
Details
The biggest difference compared to other discographies is that there are, for example, details about participating musicians on the recordings (112 musicians are named) and when and where the recordings took place. There is also supplementary information here about instrumentation, composers, arrangers, technicians and producers, etc.
Delimitations
Registered records and tapes are official releases that have been available to the public or to the members of the fan club, in special customer clubs or the like. However, there are some exceptions; see Clarifications below.
In the case of official releases, it is the pressing and the country (or countries) in which it was first intended to be published that is reported. Thus, possible duplicates in other countries are not included.
It occurs to a great extent that, for example, German-made or Japanese records have been available in many other countries, just as several Swedish releases have been available in other markets, but such records are thus not registered except in the original countries.
Several discs have been released several times. Such reissues are only included if they differ from the original in appearance or designation.
Clarifications
There are some exceptions to the official releases.
This applies, for example, to a disc with a couple of songs that were recorded mostly for fun at Gröna Lund 1965 and also two discs from 1959 and 1960 respectively that were recorded by the original group The Rebels.
In Brazil and Russia there are some discs which, like the Flexi discs from Poland and the former Soviet Union, are illegal Pirate copies. The reason for presenting these in the discography is because The Spotnicks made an impression in these countries as well.
There is also an odd recording of a concert in Japan 1966.
That recording was made by The Spotnicks manager Roland Ferneborg with a video camera and digitized much later by Torgny Palm who forwarded it on CD to members of the fan club.
Torgny, who himself was active in the fan club, also digitized the live concert in the TV program The Spotnicks – Ett Kvartssekel Rymdpop in Sveriges Television which was broadcast in 1983 from Gothenburg. In addition, he copied some original albums from LPs to CDs which also reached the fan club members long before there were official CD releases on the market.
On October 8, 2024
Sören Alverfeldt
2008-10-04 Live in France – Dombasle sur Muerthe: Remastered video
Sylvain Delfour spelade in denna konsert med The Spotnicks och här är hans nyligen remastrade version
Sylvain Delfour recorded this concert with The Spotnicks and here is his newly remastered version
The Spotnicks ’Speciale 50éme anniversaile’
Festival Rock’n all Night – 6 ’eme ’edition éme édition
L´international Rock Instrumental
At Polyvalente-Halle in DOMBASLE sur MEURTHE
”CIRKELN ÄR SLUTEN”
LÄNK TILL SKIVOR & BAND
LÄNK TILL SPOTNICKSLÅTAR
Senast kompletterad 8 oktober.
Det finns otroligt många publiceringar runtom i Världen med THE SPOTNICKS vilket bevisar gruppens enorma popularitet.
Enligt uppgifter på Wikipedia ligger THE SPOTNICKS på 6:e plats av svenska band och artister när det gäller sålda skivor världen över. Där anges 18 miljoner sålda ex. men det finns även andra obekräftade uppgifter som nämner 24 – 25 miljoner ex. vilket skulle placera gruppen på samma nivå som Europe. Oavsett vilket så kan man konstatera THE SPOTNICKS storhet som pionjärer av Svensk musikexport.
(Länk till försäljningssiffror)
(Se även The Spotnicks listplaceringar i olika länder)
Bakgrund
Min hemsida om THE SPOTNICKS publicerades på Internet första gången redan 1994, då med det enda syftet att visa upp min diskografi med den något överambitiösa rubriken The Spotnicks Complete – All Recordings Ever Released som tidigare hade tryckts upp i ett par häften som fanklubben förmedlade till intresserade medlemmar.
Kanske någon känner igen de här?
Det skulle på så vis bli enklare för mig att göra ändringar och kompletteringar i realtid i stället för att behöva trycka upp nya häften allt eftersom.
Att hemsidan sedan dess har fått ett större innehåll och ett mycket bredare syfte är nog ganska uppenbart och min diskografi togs ganska snart bort till förmån för andra som var mycket bättre.
Jag hade börjat att lägga in diskografin i en databas men det arbetet lades på is när hemsidan öppnades.
I samband med arbetet med att bevara gruppens historia och gärningar i samarbete med Svenskt Rockarkiv som startade hösten 2020 kändes det motiverat att göra klart arbetet med databasen så långt det är möjligt och nu kan jag presentera resultatet.
I och med den här publiceringen knyts innehållet på hemsidan samman efter alla dessa år; ”Cirkeln Är Sluten”.
Databasens innehåll
Diskografin börjar med gruppen THE REBELS – som var embriot till det som kom att bli THE SPOTNICKS – och sträcker sig till BO WINBERGS allra sista inspelningar och allt där emellan.
Diskografin redovisar i dagsläget 602 originaltitlar som med alternativa versioner (nyinspelningar, liveversioner, backing tracks etc) tillsammans blir 894 olika varianter som är utgivna på drygt 1600 skivor och band i totalt 48 länder (inklusive dåvarande Sovjet, Sydrhodesia och Östtyskland)
Detaljer
Den största skillnaden jämfört med andra diskografier är att här finns till exempel detaljer om medverkande musiker (112 musiker är namngivna) samt när och var inspelningarna har skett. Här finns också kompletterande uppgifter bland annat om instrumentering, kompositörer, arrangörer, tekniker och producenter m.m.
Avgränsningar
Samtliga registrerade skivor och band är officiella utgåvor som varit tillgängliga för allmänheten eller för medlemmarna i fanklubben, i särskilda kundklubbar eller liknande. Dock finns det en del undantag; se Förtydliganden nedan.
När det gäller officiella utgivningar, så är det den pressning och det land (eller de länder) som den först var avsedd att publiceras i som redovisas. Således är inte eventuella dubbletter i andra länder medtagna.
Det förekommer i hög grad att till exempel tysktillverkade eller japanska skivor har varit tillgängliga i många andra länder precis som att flera svenska utgåvor funnits på andra marknader men sådana skivor är alltså inte registrerade annat än i de ursprungliga länderna.
Flera skivor är utgivna flera gånger. Sådana återutgivningar är endast med om de skiljer sig från originalet i utseende eller beteckning.
Förtydliganden
Det finns en del undantag från de officiella utgåvorna.
Det gäller t.ex. en skiva med ett par låtar som spelades in mest på skoj på Gröna Lund 1965 och även två skivor från 1959 respektive 1960 som spelades in av ursprungsgruppen The Rebels.
I Brasilien och Ryssland förekommer det några skivor som, liksom Flexiskivorna från Polen och forna Sovjetunionen, är olagliga Piratkopior. Motivet att redovisa dessa i diskografin är för att The Spotnicks gjorde avtryck även i dessa länder.
Det finns även en udda inspelning av en konsert i Japan 1966. Den inspelningen gjordes av The Spotnicks manager Roland Ferneborg med videokamera och digitaliserades långt senare av Torgny Palm som förmedlade den på CD till medlemmar i fanklubben.
Torgny, som själv var aktiv i fanklubben, överförde också livekonserten i TV-programmet The Spotnicks – Ett Kvartssekel Rymdpop i Sveriges Television som sändes 1983 från Göteborg. Dessutom kopierade han några original-album från LP- till CD-skivor som också kom fanklubbmedlemmarna till del långt innan det fanns officiella CD-utgåvor på marknaden.
Den 8 oktober 2024
Sören Alverfeldt
2022-11-16 THE SPOTNICKS och SVENSKT ROCKARKIV
(Read in English below)
Den 16 november var jag och min hustru i Hultsfred och besökte Svenskt Rockarkiv.
Jag överlämnade det material som Owe Midner har försett mig med.
Det är bl.a. foton, tidningsklipp och diverse dokument som gruppens manager Roland Ferneborg lämnade efter sig men också en hel del från Owes egna hylla.
Stefan Ölverbring på Rockarkivet visade oss runt under närmare två timmar, dels i arkivet men även i den separata och omfattande utställningen om Hultsfredsfestivalen.
Första gången som jag och Börje Norén besökte arkivet och utställningen, i september förra året, var jag mäkta imponerad av verksamheten och dess samlingar.
De här intrycken förstärktes ytterligare under gårdagens besök och jag är full av beundran över arkivchefen Stefans helhjärtade engagemang.
Personligen är det speciellt att se vad projektet ”Bevara The Spotnicks för framtiden” har lett till.
Med viss stolthet konstateras att The Spotnicks som enda grupp/artist har fått en egen anvisad plats i detta enorma arkiv som totalt härbärgerar cirka 900 000 objekt.
Spotnickshyllorna är välfyllda med alla slags objekt, från vinyl- och CD-skivor, kassetter, VHS-band, tidskrifter, klubbtidningar, affischer, tavlor, foton, scenkläder till guld- och silverskivor m.m. och jag vill rikta ett STORT TACK till alla som har varit med och bidragit!
Extra glad blev jag att se Karl-Heinz Villis privata fotoalbum som är donerade av hans familj genom dottern Kerstin Villis.
Det finns plats för mer och om du som läser det här känner att du vill och kan lämna ifrån dig något så är det bara att höra av sig till Börje Norén eller mig.
Läs tidigare publicerade inlägg i ämnet:
2021-09-20
2022-05-10
2022-11-16 THE SPOTNICKS and THE SWEDISH ROCK ARCHIVE
On November 16, my wife and I were in Hultsfred and visited the Swedish Rock Archive.
I handed over the material that Owe Midner has provided me with.
It is i.a. photos, newspaper clippings and various documents that the group’s manager Roland Ferneborg left behind, but also a lot from Owe’s own shelf.
Stefan Ölverbring at the Rock Archive showed us around for nearly two hours, partly in the archive but also in the separate and extensive exhibition about the Hultsfred Festival.
The first time I and Börje Norén visited Hultsfred, last September, I was very impressed by the archive and its collections.
These impressions were further reinforced during yesterday’s visit, and I am full of admiration for the wholehearted commitment of Stefan, the director of archives.
Personally, it’s special to see what the project ”Preserving The Spotnicks for the Future” has led to.
It is noted with some pride that The Spotnicks as the only group/artist has been given it’s own assigned place in this enormous archive which houses approximately 900,000 objects in total.
The Spotnicks shelves are well stocked with all kinds of items, from vinyl and CDs, cassettes, VHS tapes, magazines, club papers, posters, paintings, photos, stage clothes to gold and silver records and more. and I want to say A BIG THANK YOU to everyone who has participated and contributed!
I was especially happy to see Karl-Heinz Villi’s private photo albums which are donated by his family through the daughter Kerstin Villis.
There is room for more and if you who are reading this feel that you want and can leave something, just contact Börje Norén or me.
Read previously published posts on the subject:
September 9, 2021
May 10, 2022
Sören Alverfeldt
2021 The Spotnicks – Live Rare & Inédit
Det här live-albumet gavs ut efter att The Spotnicks hade avslutat sin karriär och postumt efter att både Bo Winberg och Bob Lander hade gått bort.
Inspelningen är gjord den 28 augusti 2004 i Tallosaulan i Katrineholm av Sveriges Radio för programmet ”P4 live”.
Spellistan i radioprogrammet skiljer sig något i förhållande till denna CD från Magic Records.
The Spotnicks: Bo Winberg, Bob Lander, Stefan Eriksson, Douglas Möller och Fredrik Oscarson
Bonusspåret nr 21 kommer från en inspelning i Shinjuku ’Kinokuniya Hall’ i Tokyo den 4 mars 1966, tidigare utgiven på CD:n Hibino Music Japan – HBN 4001.
This live album was released after The Spotnicks had ended their career and posthumously after both Bo Winberg and Bob Lander had passed away.
The recording was made on 28 August 2004 in Katrineholm by Swedish Radio for the program ”P4 live”.
The setlist on the radio show is slightly different compared to this CD from Magic Records.
The Spotnicks: Bo Winberg, Bob Lander, Stefan Eriksson, Douglas Möller och Fredrik Oscarson
The bonus track #21 is from a recording at Shinjuku ’Kinokuniya Hall’ in Tokyo on March 4, 1966, previously issued on the CD Hibino Music Japan – HBN 4001.
| Föregående - Previous | Tillbaka förstasidan - To the first page |
|---|---|
| Magic Records 3931080 – CD The Spotnicks – Live Rare & Inédit |
|
 | 1 Hey Good Looking, insp/rec 2004 2 Just Listen To My Heart 3 Moonshot 4 Johnny Guitar 5 Hang On 6 Summertime Blues 7 Jambalaya 8 Sweet Lips (Give Me A Kiss) 9 The Old Spinning Wheel 10 Papa Oom Mow Mow 11 Havah Nagila 12 Jessica 13 Kansas City 14 Sleep Walk 15 Midnight Special 16 Turista 17 Last Date 18 Pony Express 19 Spanish Gypsy Dance 20 Amapola Bonus: 21 Medley (The Spotnicks Theme, Amapola) (1966 live) |
| Den 28 augusti spelade Sveriges Radio in The Spotnicks konsert i Katrineholm. I programmet ”P4 Live” hade man valt ut att spela upp 18 av konsertens 32 låtar och på CD-skivan från Magic Records ingår 20 av dem. Här är en lista på samtliga låtar från konserten (finns att lyssna till på denna länk); | On August 28, The Swedish Radio recorded The Spotnick's concert in Katrineholm. In the program "P4 Live" they had chosen to play 18 of the concert's 32 songs, and the CD from Magic Records includes 20 of them. Here is a list of all the songs from the concert (available to listen to at this link); |
 | 1 Ghostriders In The Sky 2 Hey Good Looking 3 Time Is Tight 4 Just Listen To My Heart 5 Driving My Life Away 6 Moonshot 7 Johnny Guitar 8 Dougie Boogie 9 Hang On 10 Summertime Blues 11 Big Jump 12 Jambalaya 13 Hot Toddy 14 Sweet Lips 15 The Old Spinning Wheel 16 Papa Oom Mow Mow 17 Diamonds 18 Cado Queen 19 Havah Nagila 20 Jessica 21 Kansas City 22 Sleep Walk 23 Midnight Special 24 Turista 25 Last Date 26 Liza Jane 27 Pony Express - Drum Solo 28 Spanish Gypsy Dance 29 Amapola 30 Old Faithful 31 Sweet Little Lisa 32 Highway Boogie |
1966-11 Bar Seafood, New York
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Jimmie Nicol.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin and Jimmie Nicol..
Click on an image for full size or to browse.
1967-12–68-02 Japan
I nästan tre månader genomförde The Spotnicks sin andra turné i Japan med flera TV-framträdanden, presskonferenser och ca 50-talet spelningar runtom i landet.
Under turnén tilldelades The Spotnicks en guldskiva för LP:n – ”The Spotnicks De Luxe” – som hade sålts i över en miljon exemplar.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg och Tommy Tausis.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
For almost three months, The Spotnicks carried out their second tour in Japan with several TV appearances, press conferences and about 50 gigs around the country.
During the tour, The Spotnicks were awarded a gold record for the LP – ”The Spotnicks De Luxe” – which had sold over a million copies.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg and Tommy Tausis.
Click on an image for full size or to browse.
1989-04-08 Bo Winberg & Gary Moore
Bo Winberg möter Gary Moore, som är en stor beundrare av Bo Winberg och The Spotnicks, i samband med dennes konsert i Globen i Stockholm den 8 april.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
Bo Winberg meets Gary Moore, who is a big fan of Bo Winberg and The Spotnicks, in connection with his concert at the Globe in Stockholm on April 8.
Click on an image for full size or to browse.
P143 Phono-Pop
The Spotnicks in Acapulco, Mexico
 |
#44 The Spotnicks – Live Rare & Inédit – 2021
Magic Records 3931080 – CD
The Spotnicks – Live Rare & Inédit
Det här live-albumet gavs ut efter att The Spotnicks hade avslutat sin karriär och postumt efter att både Bo Winberg och Bob Lander hade gått bort.
Inspelningen är gjord den 28 augusti 2004 i Tallosaulan i Katrineholm av Sveriges Radio för programmet ”P4 live”.
Spellistan i radioprogrammet skiljer sig något i förhållande till denna CD från Magic Records.
Bonusspåret nr 21 kommer från en inspelning i Shinjuku ’Kinokuniya Hall’ i Tokyo den 4 mars 1966, tidigare utgiven på CD:n Hibino Music Japan – HBN 4001.
This live album was released after The Spotnicks had ended their career and posthumously after both Bo Winberg and Bob Lander had passed away.
The recording was made on 28 August 2004 in Katrineholm by Swedish Radio for the program ”P4 live”.
The setlist on the radio show is slightly different compared to this CD from Magic Records.
The bonus track #21 is from a recording at Shinjuku ’Kinokuniya Hall’ in Tokyo on March 4, 1966, previously issued on the CD Hibino Music Japan – HBN 4001.
1 Hey Good Looking (2004 live), insp/rec 2004
2 Just Listen To My Heart (2004 live), insp/rec 2004
3 Moonshot (2004 live), insp/rec 2004
4 Johnny Guitar (2004 live), insp/rec 2004
5 Hang On (2004 live), insp/rec 2004
6 Summertime Blues (2004 live), insp/rec 2004
7 Jambalaya (2004 live), insp/rec 2004
8 Sweet Lips (Give Me A Kiss) (2004 live), insp/rec 2004
9 The Old Spinning Wheel (2004 live), insp/rec 2004
10 Papa Oom Mow Mow (2004 live), insp/rec 2004
11 Havah Nagila (2004 live), insp/rec 2004
12 Jessica (2004 live), insp/rec 2004
13 Kansas City (2004 live), insp/rec 2004
14 Sleep Walk (2004 live), insp/rec 2004
15 Midnight Special (2004 live), insp/rec 2004
16 Turista (2004 live), insp/rec 2004
17 Last Date (2004 live), insp/rec 2004
18 Pony Express (2004 live), insp/rec 2004
19 Spanish Gypsy Dance (2004 live), insp/rec 2004
20 Amapola (2004 live), insp/rec 2004
Bonus:
21 Medley (The Spotnicks Theme, Amapola) (1966 live), insp/rec 1966
Bo Winberg (lead), Bob Lander (vocals & rhythm), Douglas Möller (2nd lead), Stefan Ericsson (vocals & bass), Fredrik Oscarsson (drums)
(Track #21: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin, Jimmie Nicol)
MR TADASHI HINO
Tadashi Hino var en av de stora producenterna av musik i Japan.
Owe Midner berättar:
Roland Ferneborg fick kontakt med honom i början av sextiotalet och 1965 arrangerade Mr Hino den första turnén i Japan med The Spotnicks (samtidigt som Karelia klättrade uppåt på den japanska topplistan och så småningom blev etta och sålde en miljon).
Tadashi Hino hade ett eget musikförlag – Nippon Flamingo Music Company Ltd – där han ofta blev förläggare för Asien för de artister han promotade. Han gjorde masterdealar och förmedlade dessa till olika bolag i Japan och i vissa fall gav han ut skivor själv (på labeln SweDisc) som exempelvis med The Spotnicks, The Boppers och några till. Han var även den som introducerade Carola Häggkvist i Japan.
En rolig grej var när han föreslog att The Spotnicks skulle sjunga en låt på japanska (för att riktigt charma den japanska marknaden) och det föll på Peter Winsnes lott och blev jätte succé (Happy Silence). 20 år senare gjorde han precis samma sak med The Boppers och det gick också hem hos japanerna.
Tadashi Hino var en av de mest kända branschmänniskorna i Japan och var ungefär lika känd där som Stikkan Andersson var i Sverige. Han hade tillsammans med Roland Ferneborg många givande samarbeten och ordnade TV-promotion, turnéer och skivutgivningar i Japan.
Ett minne jag själv har var när jag jobbade på Phonogram och dom ville ge ut en svensk jazzskiva i Japan, men deras japanska bolag (Philips) tackade nej. Då gav man uppdraget till Tadashi Hino som efter en vecka gjorde klart med utgivning och hade skrivit kontrakt med Philips i Japan.
Under åren när man träffat andra japaner så har de ofta kallat Hino för Branschen i Japan – så stor var han. Han var i Sverige ett flertal gånger och hade ett speciellt gott öga till Lennart Clerwall minns jag, säger Owe.
Tadashi Hino was one of the great producers of music in Japan.
Owe Midner tells:
Roland Ferneborg got in touch with him in the early sixties and in 1965 Mr Hino arranged the first tour in Japan with The Spotnicks (at the same time as Karelia climbed up the Japanese charts, eventually reaching number one and selling a million).
Tadashi Hino had his own music publishing company – Nippon Flamingo Music Company Ltd – where he often became the publisher for Asia for the artists he promoted. He made master deals and mediated these to various companies in Japan and in some cases he released records himself (on the SweDisc label) such as with The Spotnicks, The Boppers and a few more. He was also the one who introduced Carola Häggkvist to Japan.
A funny thing was when he suggested that The Spotnicks should sing a song in Japanese (to really charm the Japanese market) and it fell into Peter Winsne’s lot and became a huge success (Happy Silence). 20 years later he did exactly the same thing with The Boppers and it also went home with the Japanese.
Tadashi Hino was one of the most famous industry people in Japan and was about as famous there as Stikkan Andersson was in Sweden. Together with Roland Ferneborg, he had many fruitful collaborations and arranged TV promotion, tours and record releases in Japan.
A memory I myself have was when I worked at Phonogram and they wanted to release a Swedish jazz record in Japan, but their Japanese company (Philips) refused. Then the assignment was given to Tadashi Hino, who after a week finished publishing and had signed a contract with Philips in Japan.
Over the years, when you met other Japanese, they often called Hino the Industry in Japan – that’s how big he was. He was in Sweden several times and had a particularly good eye for Lennart Clerwall, I remember, says Owe.
1967-09 The Spotnicks (with Magnus Hellsberg)
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg och Tommy Tausis.
Det här är bland de första bilderna med Magnus Hellsberg i The Spotnicks.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg and Tommy Tausis.
These are among the first pictures with Magnus Hellsberg in The Spotnicks.
Click on an image for full size or to browse.
1967-07 The Spotnicks (with Björn Thelin)
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Tommy Tausis.
De här bilderna är tagna strax innan Björn Thelin kallades in i det militära och blev ersatt av Magnus Hellsberg.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin and Tommy Tausis.
These photos were taken shortly before Björn Thelin was called into the military and was replaced by Magnus Hellsberg.
Click on an image for full size or to browse.
1967-01–02 Acapulco
Peter Winsnes provar på skärmflygning
Peter Winsnes tries paragliding
1966-08 Around The World
Fotografering för omslaget
Photography for the cover
Här är ett antal svartvita bilder som är tagna i samband med att The Spotnicks fotograferades för omslaget till LP:n SWELP C42 ”The Spotnicks Around The World”.
Platsen var förmodligen Arlanda eller Bromma flygplats och fotograferingen bör ha skett i augusti 1966.
Albumet spelades in i juni och juli och kom ut på marknaden i september.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Jimmie Nicol.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
Here are a number of black and white photos taken in connection with The Spotnicks being photographed for the cover of the LP SWELP C42 ”The Spotnicks Around The World”..
The location was probably Arlanda or Bromma airport and the photography should have taken place in August 1966.
The album was recorded in June and July and was released in September.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin and Jimmie Nicol.
Click on an image for full size or to browse.
1967-01–02 Mexico
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg och Tommy Tausis.
När tommy Tausis anslöt till The Spotnicks i Mecico City fick han anpassa sin frisyr till en vedertagen ”Spotnicks look”.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg and Tommy Tausis.
When Tommy Tausis joined The Spotnicks in Mexico City, he had to adapt his hairstyle to an accepted ”Spotnicks look”.
Click on an image for full size or to browse.
1969 The Spotnicks
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Göran Samuelsson, Magnus Hellsberg och Tommy Tausis.
Göran ”Sam” Samuelsson ersatt Peter Winsnes.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Göran Samuelsson, Magnus Hellsberg och Tommy Tausis.
Göran ”Sam” Samuelsson has replaced Peter Winsnes.
1968-02–03 Bangkok
Bob Lander och Magnus Hellsberg tillsammans med ett par thailändska dansöser vid ett tempelområde i Bangkok.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
Bob Lander and Magnus Hellsberg together with a couple of Thai dancers at a temple area in Bangkok.
Click on an image for full size or to browse.
1968-02–03 Thailandviken (Siambukten) — Gulf of Thailand (gulf of Siam)
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg och Tommy Tausis.
Här är även managern Roland Ferneborg med på en bild.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Magnus Hellsberg and Tommy Tausis.
The manager Roland Ferneborg is also on one picture here.
Click on an image for full size or to browse.
1966-02-06 — 03-04 Japan
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Jimmie Nicol.
Bilderna är tagna under gruppens turné i Japan och visar bl.a. en av många presskonferenser.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin and Jimmie Nicol.
The pictures were taken during the group’s tour in Japan and show e.g. one of many press conferences.
Click on an image for full size or to browse.
1974-01–02 Tyskland — Germany
I slutet av 1973 bildades ett helt nytt Spotnicks, en 6-mannaorkester bestående av Bo Winberg, Håkan Mjörnheim, Mats Björklund, Peter Wiberg, Matz Nilsson och Tommy Tausis.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
At the end of 1973, a completely new Spotnicks was formed, a 6-piece orchestra consisting of Bo Winberg, Håkan Mjörnheim, Mats Björklund, Peter Wiberg, Matz Nilsson and Tommy Tausis.
Click on an image for full size or to browse.
1974-08 The Spotnicks
The Spotnicks är: Bo Winberg, Mats Björklund, Todde Stoor, Peter Wiberg, Leif Paulsén och Tommy Tausis.
Mats Nilsson och Håkan Mjörnheim är nu ersatta av Todde Stoor och Leif Paulsén.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Mats Björklund, Todde Stoor, Peter Wiberg, Leif Paulsén and Tommy Tausis.
Mats Nilsson and Håkan Mjörnheim are now replaced by Todde Stoor and Leif Paulsén.
1974-11–75-02 Japan
The Spotnicks är: Bo Winberg, Mats Björklund, Todde Stoor, Peter Wiberg, Leif Paulsén och Tommy Tausis.
Under november, december, januari och februari är gruppen på turné i Japan.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Mats Björklund, Todde Stoor, Peter Wiberg, Leif Paulsén and Tommy Tausis.
During November, December, January and February, the group are on a tour in Japan.
Click on an image for full size or to browse.
1976 The Spotnicks
The Spotnicks är: Bo Winberg, Todde Stoor, Leif Paulsén och Tommy Tausis.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Todde Stoor, Leif Paulsén och Tommy Tausis.
1980 Bo Winberg på Vespa — Bo Winberg on Vespa
1980 Lasse Öhberg
Lasse spelade trummor i The Spotnicks från 1978 till 1982 och medverkade även på inspelningar som gjordes 1984.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
Lasse played drums in The Spotnicks from 1978 to 1982 and also appeared on recordings made in 1984.
Click on an image for full size or to browse.
1982 Haneda Airport, Tokyo
Med Mr Tadashi Hino — With Mr. Tadashi Hino
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Arne Österlindh, Kenth Andersson och Lasse Öhberg.
Mr Tadashi Hino hade en stor del i gruppens enorma framgångar i Japan. Läs mer om Mr Hino här
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Arne Österlindh, Kenth Andersson and Lasse Öhberg.
Mr. Tadashi Hino had a big part in the group’s huge success in Japan. Read more about Mr Hino here
Click on an image for full size or to browse.
1985-09 Restaurang Trägår’n, Göteborg — Gothenburg
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Björn Thelin och Tommy Tausis.
Under flera veckor i september genomförde The Spotnicks en 60-talshow på Restaurang Trägår’n tillsammans med Hep Stars och Svenne & Lotta.
Showen spelades varje dag från den 3:e till den 21:e september.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Björn Thelin and Tommy Tausis.
For several weeks in September, The Spotnicks performed a 60s show at Restaurant Trägår’n together with Hep Stars and Svenne & Lotta.
The show was played everyday from the 3rd to the 21th of September.
Click on an image for full size or to browse.
1988 The Spotnicks
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Alf Brink och Mats Bengtsson.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Alf Brink and Mats Bengtsson.
Click on an image for full size or to browse.
1997 Fotografering för omslaget till The Spotnicks 1997
Här är ett urval av de fotografier som togs för omslaget till CD:n Riverside Records RRCD 101 ”The Spotnicks 1997”.
Klicka på en bild för full storlek eller för att bläddra.
Here is a selection of the photographs taken for the cover of the CD Riverside Records RRCD 101 ”The Spotnicks 1997”.
Click on an image for full size or to browse.
1962 TV-studio, Paris
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Björn Thelin och Ove Johansson.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Björn Thelin och Ove Johansson.
1966 Paris, Présidents Studio
Med Frank Poursel — With Frank Poursel
The Spotnicks är: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Jimmie Nicol.
Frank Poursel producerade inspelningarna av ”El Toro Bravo”, ”La Pachava” och ”Suspicion” som gavs ut på LP:n SWELP C60 ”The Spotnicks in Acapulco, Mexico och som var de sista som Jimmie Nicol medverkade på.
The Spotnicks are: Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Jimmie Nicol.
Frank Poursel produced the recordings of ”El Toro Bravo”, ”La Pachava” and ”Suspicion” which were released on the LP SWELP C60 ”The Spotnicks in Acapulco, Mexico and which were the last Jimmie Nicol to appear on.
1978-80 Bob Lander, Tal & Ton Studio
REN OCH SKÄR NOSTALGI — PURE NOSTALGIA
Långt innan allt vad streaming heter…
När man själv inte hade råd att köpa LP-skivor så kopierades kompisens exemplar till ett rullband.
Bidrag från Thomas Engström
Long before anything called streaming…
When you couldn’t afford to buy LPs yourself, your friend’s records were copied onto a reel tape.
Contribution from Thomas Engström
 |  |
MUSIKEN LEVER VIDARE — THE MUSIC LIVES ON
Två orkestrar, som i huvudsak består av tidigare Spotnicksmedlemmar, bidrar starkt till att hålla vår favoritmusik levande och har tagit över efter The Spotnicks på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Kent Brännlund, Ove Lindell, Göran Sanfridsson och Stephan Möller är musikerna i den ena orkestern – A Tribute To The Spotnicks.
Ove Lindell dubblerar och ingår även i den andra orkestern – PapaÓ – tillsammans med Stefan Ericsson, Ralph Nilsson, Arne Österlindh, Björn Fryklund samt Lennart Sundberg. Den sistnämnde är känd bland annat från instrumentalbandet Goldfingers.
Åtta av de uppräknade personerna har sammanlagt medverkat i The Spotnicks i mer än 90 år (!) och det finns alltså en mycket stor erfarenhet av hur musiken ska framföras och låta vilket även gäller för Lennart.
På nedanstående sidor finns mer att ta del av.
Håll ögonen öppna för att det kan komma mer information allteftersom.
Two orchestras, mainly made up of former Spotnicks members, contributes strongly to keeping our favorite music alive by taking over from The Spotnicks in a very deserving way.
Kent Brännlund, Ove Lindell, Göran Sanfridsson and Stephan Möller are the musicians in the orchestra – A Tribute To The Spotnicks.
Ove Lindell doubles and is also part of the other orchestra – PapaÓ – together with Stefan Ericsson, Ralph Nilsson, Arne Österlindh, Björn Fryklund and Lennart Sundberg. The latter is known, among other things, from the instrumental band Goldfingers.
Eight of the listed people have participated in The Spotnicks for more than 90 years (!) in total, and there is thus a great deal of experience in how the music should be performed and sound, which also applies to Lennart.
There is more to take part in on the pages below.
Keep your eyes open as more information may come as time goes on.
A TRIBUTE TO THE SPOTNICKS
Direkt efter att The Spotnicks gjorde sin avskedskonsert i Musiken Hus i Göteborg den 30 mars 2019 tog gruppen A Tribute To The Spotnicks över med att föra Spotnicksmusiken vidare.
Gruppen består av dem som Bo Winberg kallade för ”Jönköpingsligan” och som kamperade ihop med honom och Bob Lander under hela 12 år, den längsta tid som någon av alla Spotnickskonstellationer har existerat. Det är alltså Kent Brännlund, Göran Sanfridsson och Stephan Möller tillsammans med Ove Lindell som för traditionen vidare på ett mycket uppskattat sätt.
A Tribute To The Spotnicks
Se videon med Last Date
Right after The Spotnicks did their farewell concert in Musiken Hus in Gothenburg on March 30, 2019, the group A Tribute To The Spotnicks took over to carry on The Spotnicks music.
The group consists of those who Bo Winberg called the ”Jönköping League” and who played together with him and Bob Lander during 12 years, the longest time that any of The Spotnicks constellations have existed. So it is Kent Brännlund, Göran Sanfridsson and Stephan Möller together with Ove Lindell who carry on the tradition in a very appreciated way.
A Tribute To The Spotnicks
Watch the video above with Last Date
PAPAÓ
När Bo Winberg sommaren 1993 lade ner The Spotnicks för att, av hälsoskäl, bosätta sig i Fuengirola i Spanien under några år, bestämde sig de andra musikerna för att bilda en ny grupp som man kallade för PapaÓ. Den bestod då av Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Stefan Ericsson och Mats Bengtsson.
Några år senare kom Ralph Nilsson och Björn Fryklund med i gruppen. Björn ersatte då Mats på trummor.
När vi nu skriver året 2022 så är PapaÓ utökad med Lennart Sundberg medan Bob tyvärr inte finns med oss längre.
Samtliga i gruppen är alltså före detta Spotnicksmedlemmar utom Lennart som bland annat är känd för sin tidigare medverkan i instrumentalgruppen Goldfingers. Han har spelat i flera olika orkestrar ända sedan 15 års ålder.
Nu fortsätter dessa musiker att levandegöra vår musik och samtidigt berätta anekdoter och andra intressanta berättelser om The Spotnicks i en föreställning som man kallar för:
The Spotnicks Legacy performed by PapaÓ
Videon nedan visar hela den nästan två timmar långa föreställningen från Flunsåsparken i Göteborg den 23 augusti
Länk till (link to) video (YouTube)
Mer med Spotnicks Legacy by Papa’O (och lite annat) hittar du här.
When Bo Winberg close down The Spotnicks in the summer of 1993, to settle for some years in Fuengirola in Spain for health reasons, the other musicians decided to form a new group which was named PapaÓ. It then consisted of Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Stefan Ericsson and Mats Bengtsson.
A few years later Ralph Nilsson and Björn Fryklund joined the group. Björn then replaced Mats on drums.
When we now write the year 2022, PapaÓ has been expanded with Lennart Sundberg , while Bob is tragically no longer with us.
So everyone in the group are former Spotnicks members except for Lennart, who is known, among other things, for his participation in the former instrumental group Goldfingers. He has played in several different orchestras since the age of 15.
Now these musicians continue to bring our music to life while telling anecdotes and other interesting stories about The Spotnicks in a performance called:
The Spotnicks Legacy performed by PapaÓ
The video above shows the entire nearly two-hour performance from Flunsåsparken in Gothenburg on August 23
You can find more about Spotnick’s Legacy by Papa’O (and a little else) here.
A TRIBUTE TO THE SPOTNICKS
Direkt efter att The Spotnicks gjorde sin avskedskonsert i Musiken Hus i Göteborg den 30 mars 2019 tog gruppen A Tribute To The Spotnicks över med att föra Spotnicksmusiken vidare.
Gruppen består av dem som Bo Winberg kallade för ”Jönköpingsligan” och som kamperade ihop med honom och Bob Lander under hela 12 år, den längsta tid som någon av alla Spotnickskonstellationer har existerat. Det är alltså Kent Brännlund, Göran Sanfridsson och Stephan Möller tillsammans med Ove Lindell som för traditionen vidare på ett mycket uppskattat sätt.
A Tribute To The Spotnicks
Se videon med Last Date
Right after The Spotnicks did their farewell concert in Musiken Hus in Gothenburg on March 30, 2019, the group A Tribute To The Spotnicks took over to carry on The Spotnicks music.
The group consists of those who Bo Winberg called the ”Jönköping League” and who played together with him and Bob Lander during 12 years, the longest time that any of The Spotnicks constellations have existed. So it is Kent Brännlund, Göran Sanfridsson and Stephan Möller together with Ove Lindell who carry on the tradition in a very appreciated way.
A Tribute To The Spotnicks
Watch the video above with Last Date
PAPAÓ
När Bo Winberg sommaren 1993 lade ner The Spotnicks för att, av hälsoskäl, bosätta sig i Fuengirola i Spanien under några år, bestämde sig de andra musikerna för att bilda en ny grupp som man kallade för PapaÓ. Den bestod då av Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Stefan Ericsson och Mats Bengtsson.
Några år senare kom Ralph Nilsson och Björn Fryklund med i gruppen. Björn ersatte då Mats på trummor.
När vi nu skriver året 2022 så är PapaÓ utökad med Lennart Sundberg medan Bob tyvärr inte finns med oss längre.
Samtliga i gruppen är alltså före detta Spotnicksmedlemmar utom Lennart som bland annat är känd för sin tidigare medverkan i instrumentalgruppen Goldfingers. Han har spelat i flera olika orkestrar ända sedan 15 års ålder.
Nu fortsätter dessa musiker att levandegöra vår musik och samtidigt berätta anekdoter och andra intressanta berättelser om The Spotnicks i en föreställning som man kallar för:
The Spotnicks Legacy performed by PapaÓ
Videon nedan visar hela den nästan två timmar långa föreställningen från Flunsåsparken i Göteborg den 23 augusti
Länk till (link to) video (YouTube)
Mer med Spotnicks Legacy by Papa’O (och lite annat) hittar du här.
When Bo Winberg close down The Spotnicks in the summer of 1993, to settle for some years in Fuengirola in Spain for health reasons, the other musicians decided to form a new group which was named PapaÓ. It then consisted of Bob Lander, Ove Lindell, Arne Österlindh, Stefan Ericsson and Mats Bengtsson.
A few years later Ralph Nilsson and Björn Fryklund joined the group. Björn then replaced Mats on drums.
When we now write the year 2022, PapaÓ has been expanded with Lennart Sundberg , while Bob is tragically no longer with us.
So everyone in the group are former Spotnicks members except for Lennart, who is known, among other things, for his participation in the former instrumental group Goldfingers. He has played in several different orchestras since the age of 15.
Now these musicians continue to bring our music to life while telling anecdotes and other interesting stories about The Spotnicks in a performance called:
The Spotnicks Legacy performed by PapaÓ
The video above shows the entire nearly two-hour performance from Flunsåsparken in Gothenburg on August 23
You can find more about Spotnick’s Legacy by Papa’O (and a little else) here.
Nichigeki Theater, Tokyo, 1966
Klicka här för att se hela reklamfoldern för Nichigeki Theater i Tokyo 1966.
Tack till Daniel Svensson.
Click in the text to see the whole advertising leaflet for the Nichigeki Theater in Tokyo 1966.
Thanks to Daniel Svensson.