THE SPOTNICKS
DAG FÖR DAG – DAY BY DAY

Postat 2018/02/27 av Sören Alverfeldt2018/04/15

Det här är ett nytt avsnitt på hemsidan som visar kalendrar från de olika decennierna av The Spotnicks karriär och som jag hoppas kan intressera några av er.

Sidan finns under menyvalet [Biografi] + [Dag för dag]
Klicka här för att komma till den nya sidan.

This is a new section on the website that shows calendars from the different decades of The Spotnicks career which I hope may interest some of you.
The page is under the menu item [Biography] + [Day by day]
Click here to access the new page.

2018-03-19 SUPER FAN ”SPARRE” IS STILL GOING STRONG

Postat 2018/02/24 av Sören Alverfeldt2018/03/20

The Spotnicks allra största fan – Karl-Gustaf ”Sparre” Welin – sprider kunskap och information om gruppen genom sina populära föreläsningar, närmast sker det den 19 mars i hans egna hemtrakter.
The Spotnicks Super-Fan – Karl Gustaf ”Sparre” Welin – spreads the knowledge and information about group at his popular lectures, the next one takes place on March 19 in his home area.

1962-10-13 ”VÄSTRA” I KARLSBORG

Postat 2018/02/04 av Sören Alverfeldt2020/07/18

Den här berättelsen skrev jag 1985 och fick den införd i Spotnews nr 11 samma år. Jag har här gjort några få ”redaktionella” ändringar och tillägg.
Jag tror att spelningen gjordes i mitten av oktober men det kan också ha varit i september, efter hemkomsten från England.

”HUR JAG KOM ATT BLI EN SPOTNICKS-FAN” eller ”STILL CRAZY AFTER ALL THOSE YEARS…”

av Sören Alverfeldt, Jönköping – medlem nr 14

För min del började det hela 1961 när jag först hörde MOONSHOT i Radio Luxemburg ”with the fabulous Swedish group THE SPOTNICKS and their incredible sound…”

Swedish !!??!

Jodå, senare kunde jag konstatera att jag hade hört rätt – THE SPOTNICKS var ganska flitigt spelade i Radio Luxemburg vid den här tiden – det var alltså en svensk grupp som lät så otroligt bra!!
Jag började jaga skivor här på hemmaplan (som var lika med Karisborg i Västergötland) men det visade sig vara ganska svårt.
– ”Sputtnicks, va ä dä?”

Ja, så lät det för det mesta i de fåtaliga skivbutiker som jag hade möjlighet att besöka.
Jag började tvivla på mig själv, men så kom äntligen London-LP”n ut här i Sverige, en LP á lá stenkaka i mono och mitt exemplar blev ganska snart det garanterat mest spelade – raspig och nästan genomskinlig.

Snart införskaffades fler skivor med THE OLD SPINNING WHEEL, GALLOPING GUITAR, HEY GOOD LOOKING, JOHNNY GUITAR m.m. Alla stora favoriter och ofta spelade i mitt hem inför hårt ansatta men mycket förstående föräldrar och mindre förstående klasskamrater.

Den största händelsen så långt inträffade någon gång under hösten 1962 när THE SPOTNICKS skulle spela på det stora nöjesetablissemanget ”Västra Gymnastiksalen” sedermera ”S2-salen” i Karlsborg.
Många av er som läser det här har nog säkert fina Spotnicksminnen förknippade med detta ställe där THE SPOTNICKS var flitiga gäster under 60-talet.

Vid den här tiden var jag 14 år och då är det kanske på sin plats att förklara för den yngre generationen att man då var ungefär lika belevad och självständig som en dagens 8-åring (!)
Här uppstod alltså ett problem. Att övertyga mina föräldrar om vikten för mig att delta i denna högtidsstund.
Alltnog, efter mycket övertalning beviljades utegångstillstånd till klockan 10 !!! (spelningen började kl 8 …)

Jag var trots allt glad som en gök och var på plats säkert två timmar i förväg, bevittnade idolernas ankomst, tittade i smyg på dem under in- och upplastning och klistrade mig fast framför scenen redan vid 7-tiden – bara för att vara säker…

Spelningen, som egentligen var dansmusik med två orkestrar – en i varje ände av lokalen, två danser var – började och jag var salig. Men oj vad klockan gick fort – den närmade sig 10 med stormsteg – så jag fick till slut slita mig och pinna hem på min cykel och började samtidigt smida djärva planer…

Jag hann precis innanför dörren då mina föräldrar, som var ute på sitt den här kvällen, ringde och kontrollerade att jag var så skötsam som jag hade lovat.

Jodå, jag var så skötsam sååå… och direkt efter telefonsamtalet kastade jag mig på hojen igen. Full fart till ”Västra”, in och fram till scenen och kom precis lagom för att beskåda scenshowen med
THE SPOTNICKS, som vänligt nog hade haft paus medan jag var på utflykt.

Där stod jag alltså inför THE ORIGINAL SPOTNICKS som iförda rymddräkter drog hela repertoaren som jag så väl kände till. Då liksom nu gick det kalla kårar längs ryggen på mig när det hela satte igång – först THE SPOTNICKS THEME följd av HEY GOOD LOOKING, AMAPOLA, OLD MAN RIVER m.fl. och inte minst MOONSHOT som ju var min allra första bekantskap med THE SPOTNICKS och fortfarande tillhör en av mina favoriter.

Mitt under showen tog jag mod till mig och ropade till Bosse:
– ”Spela åransch-sploschom-schpeschal!” (mitt engelska uttal var väl inte det bästa)
– ”Vasaru?” sa Bosse varvid jag stammande upprepade min begäran.
– ”Du får lugna daj” replikerade Bosse.

Han spelade aldrig ORANGE BLOSSOM SPECIAL för mig den här kvällen men det gjorde inte så mycket – han hade ju PRATAT med mig istället!

Ja, detta hände alltså för 23 år sedan och gjorde som ni förstår ett så starkt intryck på mig att jag alltsedan dess har varit ”frälst” på heltid.
Ingen annan grupp, artist eller musikstil har nånsin lyckats trånga bort THE SPOTNICKS från piedestalen!

Jag har noga följt THE SPOTNICKS öden och äventyr, framgångar och bakslag genom tiderna och haft nöjet att se alla ”stora” sättningar ”Live on stage” – från originalupplagan via Derek Skinnar, Peter Winsnes, Jimmie Nicol, Tommy Tausis, Magnus Hellsberg och Göran Samuelsson och vidare över ”Badevanne-bandet” från 1974/75 och till det framgångsrika men numera upplösta gänget bakom LP’n ”In the middle of universe”.

Jag har lyckats samla på mig nästan all deras musik och har aldrig blivit besviken på THE SPOTNICKS även om jag inte har tyckt om allt som de har producerat (ca 500 titlar).
Jag har heller aldrig fastnat i nostalgoteket utan ser gärna att det händer något nytt i musiken.
Nostalgisk är jag endast på så sätt att jag ibland ser tillbaka på storhetstiden under 60-talet och önskar att den ska komma åter…

Apropå önskedrömmar…
Några tillfällen som jag gärna hade velat uppleva:
– Jammet med Spotnicks och Shadows i Bosses villa 1965
– Konserten på Göteborgs Konserthus före världturnén 1965/66
– Konserten i Kyoto i Japan som Bosse berättade om i senaste Spotnews
– Fanclubträffen i Partille förra året med studiobesök hemma hos Bosse

Dessutom har jag i alla tider, sen jag först hörde THE SPOTNICKS framföra den 1964, önskat att ”LOTTA LOVING” skulle komma på skiva liksom att jag tror att ”THE THIRD MAN” och nu senast ”THEME FROM SIMON AND SIMON” skulle sitta bra med THE SPOTNICKS.

Varför är då THE SPOTNICKS så bra?
Ja, det är väl upp till var och en att förklara det och för mig är det en kombination av väldigt många faktorer. Det skulle behövas en hel doktorsavhandling för att åskådliggöra detta och konstaterar istället att: ”Det bara är så…”

Jag skattar mig själv mycket lycklig att THE SPOTNICKS i alla fall har gett mig ett mycket rikt musikliv och jag vill till sist önska Bo Winberg och THE SPOTNICKS all fortsatt framgång och jag uppmanar Bosse att hänga i länge till!

HANG ON

Så här i efterhand (2018) är det rätt så kul att två av mina önskelåtar enligt ovan faktiskt kom att lite senare spelas in; ”THE THIRD MAN” (Harry Lime Theme) är med på albumet ”Unlimited” som kom ut 1988 och ”THEME FROM SIMON AND SIMON” på albumet ”In Time” från 1986.

Det har ju hänt en hel del med mig och mitt Spotnicksintresse sedan den här berättelsen skrevs. Det mest synliga avtrycket är väl, enligt mig själv, den här hemsidan om gruppen. Den publicerades första gången 1994, då med syftet att ge alla tillgång till den diskografi som jag hade gjort och som många frågade efter och sedan dess har det bara ”flutit på”.

Jag minns ett tillfälle, efter att jag hade lagt ut några musikfiler på hemsidan, att Bo Winberg ringde upp mig och frågade vad i h-e jag höll på med?
Det gick inte an att publicera låtar på nätet på det viset!

Jag blev givetvis rätt så skärrad men det hela redde ut sig under samtalet och vi har sedan dess haft en bra relation, Bo Winberg och jag, vilket jag är mycket tacksam för.
Det gäller även Bob Lander. Båda har kommit med glada tillrop och har varit tacksamma för det arbete som jag har utfört i syfte att sprida information och goodwill om The Spotnicks.

Det har varit mitt sätt att bjuda tillbaka för det som Bo, Bob och alla andra musiker i The Spotnicks har gett mig under alla dessa (57) år!

Sören Alverfeldt

I wrote this story in 1985 and had it published in Spotnews no. 11 the same year. I have made a few ”editorial” changes and additions here.
I think the gig was done in mid-October but it may also have been in September, after returning from England.

”HOW I BECAME A SPOTNICKS FAN” or ”STILL CRAZY AFTER ALL THOSE YEARS …”

by Sören Alverfeldt, Jönköping – member no. 14

For my part, it all started in 1961 when I first heard MOONSHOT on Radio Luxemburg ”with the fabulous Swedish group THE SPOTNICKS and their incredible sound …”

Swedish !! ??!

Yes, later I could state that I had heard right – THE SPOTNICKS were quite frequently played on Radio Luxemburg at this time – so it was a Swedish group that sounded so incredibly good !!
I started hunting records here at home (which was equal to Karisborg in Västergötland) but it turned out to be quite difficult.
– ”Sputtnicks, va ä dä?”

Yes, that’s how it sounded for the most part in the few record stores that I had the opportunity to visit.
I began to doubt myself, but then finally the London LP came out here in Sweden, an LP á lá stone cake in mono and my copy soon became the guaranteed most played – raspy and almost transparent.

Soon more records were acquired with THE OLD SPINNING WHEEL, GALLOPING GUITAR, HEY GOOD LOOKING, JOHNNY GUITAR m.m. All big favorites and often played in my home in front of hard-working but very understanding parents and less understanding classmates.

The biggest event so far occurred sometime in the autumn of 1962 when THE SPOTNICKS were to play at the large entertainment establishment ”Västra Gymnastiksalen” later ”S2-salen” in Karlsborg.
Many of you who read this probably have nice Spotnicks memories associated with this place where THE SPOTNICKS were frequent guests during the 60’s.

At this time I was 14 years old and then it might be appropriate to explain to the younger generation that you were then about as polite and independent as a today’s 8-year-old (!)
So a problem arose here. To convince my parents of the importance for me to participate in this moment of celebration.
All in all, after much persuasion, the exit permit was granted until 10 o’clock !!! (the show started at 8 …)

After all, I was happy as a cuckoo and was in place probably two hours in advance, witnessed the arrival of the idols, secretly watched them during loading and unloading and pasted myself in front of the stage already at 7 o’clock – just to be safe. ..

The gig, which was actually dance music with two orchestras – one at each end of the room, two dances each – began and I was blissful. But oh what the clock went fast – it approached 10 by leaps and bounds – so I finally had to tear myself away and stick home on my bike and at the same time started to make bold plans …

I was just inside the door when my parents, who were out this evening, called and checked that I was as polite as I had promised.

Yes, I was so polite soooo… and immediately after the phone call I threw myself on the bike again. Full speed ahead to ”Västra”, in and up to the stage and came just in time to watch the stage show
THE SPOTNICKS, who kindly had a break while I was on an outing.

So there I stood in front of THE ORIGINAL SPOTNICKS who, wearing space suits, drew the entire repertoire that I knew so well. Then, as now, cold corpses ran along my back when it all started – first THE SPOTNICKS THEME followed by HEY GOOD LOOKING, AMAPOLA, OLD MAN RIVER and others. and not least MOONSHOT which was my very first acquaintance with THE SPOTNICKS and still belongs to one of my favorites.

In the middle of the show, I took courage and shouted at Bosse:
– ”Play åransch-sploschom-schpeschal!” (my English pronunciation was not the best)
– ”Vasaru?” said Bosse, stammering my request.
”You can calm down,” Bosse replied.

He never played ORANGE BLOSSOM SPECIAL for me this evening but it did not matter much – he had TALKED to me instead!

Yes, this happened 23 years ago and made, as you understand, such a strong impression on me that I have since been ”saved” full time.
No other group, artist or style of music has ever managed to push THE SPOTNICKS out of the pedestal!

I have closely followed THE fate and adventures, successes and setbacks of THE SPOTNICKS through the ages and had the pleasure of seeing all the ”great” sets ”Live on stage” – from the original edition via Derek Skinnar, Peter Winsnes, Jimmie Nicol, Tommy Tausis, Magnus Hellsberg and Göran Samuelsson and further over the ”Badevanne band” from 1974/75 and to the successful but now disbanded gang behind the LP ”In the middle of universe”.

I have managed to collect almost all their music and have never been disappointed with THE SPOTNICKS even though I have not liked everything they have produced (about 500 titles).
I have also never been stuck in the nostalgia library but would like to see something new happen in the music.
I am only nostalgic in the sense that I sometimes look back on the heyday of the 60’s and wish it would come again …

Speaking of wishful thinking …
Some occasions I would have liked to experience:
– The jam with Spotnicks and Shadows in Bosses villa 1965
– The concert at Gothenburg Concert Hall before the world tour 1965/66
– The concert in Kyoto in Japan that Bosse told about in the latest Spotnews
– The fan club meeting in Partille last year with a studio visit to Bosse’s home

In addition, ever since I first heard THE SPOTNICKS perform in 1964, I have wished that ”LOTTA LOVING” would be on record as well as that I think ”THE THIRD MAN” and most recently ”THEME FROM SIMON AND SIMON” would sit well with THE SPOTNICKS.

Why then are THE SPOTNICKS so good?
Yes, it is well up to everyone to explain it and for me it is a combination of very many factors. An entire doctoral dissertation would be needed to illustrate this and states instead that: ”It’s just so …”

I consider myself very happy that THE SPOTNICKS has at least given me a very rich musical life and I finally want to wish Bo Winberg and THE SPOTNICKS all continued success and I urge Bosse to hang on for a long time!

HANG ON

So in retrospect (2018) it’s quite fun that two of my wish songs according to the above actually came to be recorded a little later; ”THE THIRD MAN” (Harry Lime Theme) is on the album ”Unlimited” which was released in 1988 and ”THEME FROM SIMON AND SIMON” on the album ”In Time” from 1986.

A lot has happened to me and my Spotnick interest since this story was written. The most visible imprint is, in my opinion, this website about the group. It was first published in 1994, then with the aim of giving everyone access to the discography that I had done and that many asked for and since then it has just ”flowed on”.

I remember an occasion, after I had posted some music files on the website, that Bo Winberg called me and asked what in h-e I was doing?
It was not possible to publish songs online that way!

I was of course quite cut, but it all worked out during the conversation and we have since had a good relationship, Bo Winberg and I, for which I am very grateful.
This also applies to Bob Lander. Both have come with happy cries and have been grateful for the work I have done in order to spread information and goodwill about The Spotnicks.

It has been my way of bidding back for what Bo, Bob and all the other musicians in The Spotnicks have given me over all these (57) years!

Sören Alverfeldt

1987-07-03 CARLSBORGSPARKEN

Postat 2018/02/04 av Sören Alverfeldt2018/02/27

Här är ytterligare en artikel från ett nummer (21) av Spotnews från 1987:

THF SPOTNICKS in KARLSBORG

Tillsammans med ett stort antal fanklubbmedlemmar från landets alla hörn upplevde jag en mycket inspirerad show i Carlsborgsparken den 3 juli.

Eftersom jag själv var där redan kl nio på kvällen kunde jag lätt räkna in de flesta som var där i samma ärende. Det var folk från Göteborg och Stockholm, från Nässjö och Hallsberg, Valdemarsvik och Lidköping, Tibro och Jönköping, ja säkert många fler platser.
De allra flesta kring de fyrtio och kunde lätt skiljas ut från den ordinarie park-publiken som, födda på 60- och 70-talet, gått miste om de stora musikupplevelserna i sitt liv. Nåväl, i kväll skulle de i alla fall få känna på hur det var när det begav sig…

Vi gamla stötar som väntade med både förväntan och oro i kroppen och som höll på att ätas upp av mygg denna annars så sköna sommarkväll blev mer och mer oroliga ju närmare showdags kom. Utsatt tid var klockan elva och så dags var det nog inte över femtio personer i parken.

När THE SPOTNICKS väl äntrade scenen en halv timme efter utsatt tid hade dock publiken genom ett trollslag vuxit till flera hundra.

I gammal god stil börjar så den välkända introduktionen till GHOST RIDERS IN THE SKY och showen var äntligen igång.
Direkt efter följer HEY GOOD LOOKIN’ och det där första pirret börjar lägga sig… det här låter ju riktigt bra!
Under upptakten till nästa låt presenterar Bosse den nya besättningen ”..som vanligt lite nya medlemmar för att göra det lite intressantare, så att säga…”:

Alf Brinck på bas, Ove Lindell, gitarr och sång, Mats Bengtsson på trummor och Arne Österlindh på pedal steel guitar (eller elektrisk symaskin enligt Bosse – ”en Bernina…”).

Bosse presenteras unisont av publiken på uppmaning av Ove.

Så följer YOU AIN’T GOIN’ NOWHERE som under senare tiden av karriären varit en av många signaturer för Bosse. Efter denna spelas MOONSHOT som jag själv känner stark för eftersom det var denna låt som fick upp mina öron för THE SPOTNICKS på tidigt 60-tal.
Den avannonseras också mycket riktigt som en ”oldie” av Bosse och efter följer ytterligare en oldie, HAVA NAGILA.
Arne kommer upp ordentligt. i varv och dirigerar vilt publikens handklappningar i denna låt som alla verkar känna till.
Ove får tillfälle att presentera sin sångröst igen i LONESOME ME med den där typiska ”Spotnicks-introduktionen” och det köras lagom falskt av Bosse och Arne.

Mer och mer märker man att stamningen stiger och att alla är på gott spelhumör, inte minst Bosse själv som väl egentligen hade tänkt att spela sin korta version av JOHNNY GUITAR men som ångrar sig och slutför den till allas förtjusning.
Som kontrast körs direkt därpå SWEET LITTLE LISA med mycket taktfast rockkomp på trummorna, enkelt och tydligt, vilket passar denna låt mycket bra. Bosse körar entusiastiskt och överröstar nästan Ove.

LAST DATE låter precis som den ska med fint plockande av Ove i bakgrunden och tjusigt mellanspel av Arne som efter denna klassiker chansar genom att förklara att ”nästa låt är damernas” och därpå går av scenen med hopp om att bli uppbjuden.

Han är dock snart tillbaka igen för att medverka i PONY EXPRESS som denna kväll verkligen gör skäl för titeln. Den avverkas mycket rappt i ett rasande tempo.
PAPA OOM MOW MOW görs till den crazylåt den är med en något fnissande kör. Alf presenterar sig lite extra genom att spela funkbas i kompet.

Denna show är för omväxlings skull utan trumsolo och vi får istället nöja oss med ett kort mellanspel av Mats i HANG ON som låter lika bra som någonsin förr.

Hela showen har hittills bestått av 60-talshits vilket i för sig är festligt för alla oss som var med redan då (och en sån här kväll har man ju all rätt att bli lite nostalgisk) men nu är det dags för HIGHWAY BOOGIE.
Bosse missar lite i början men slutför det hela mycket rappt tillsammans med Ove.

Bosse förbereder oss på att showen går mot sitt slut och presenterar såväl sista låten som orkestermedlemmarna en gång till.
Publiken tycker att tiden har nått väldigt fort och ropar efter mer…

Direkt efter WILDWOOD FLOWER äntrar klubbmedlem Ulf Pettersson från Tibro scenen och överraskar Bosse.
Ulf vill uppmärksamma att grunden till THE SPOTNICKS lades för 30 (!) år sedan och överräcker en inslagen present och medan Bosse öppnar paketet spekuleras det vilt vad det kan vara (Arnes förslag är att det är en windsurfingbråda).

Det visar sig vara ett uppförstorat och inramat fotografi (kunde beskådas i Hova) på THE SPOTNICKS iförda Cardin-rymdkostymerna.
Bosse är påtagligt nöjd av denna uppvaktning och tackar omgående genom att förlänga showen.

Första extranumret blir… AMAPOLA förstås! Denna gång tillförd en extra finess då Bosse och Arne spelar introduktionen tillsammans på Bosses gitarr (det påminner litegrann om när Bosse och Björn Thelin på den tiden spelade Skintops Blues (?) fyrhändigt på samma gitarr).

Arne fortsätter sedan att leda gitarrgymnastiken och viftar förtvivlat med sitt mikrofonstativ för att visa åt vilket håll Alf, Ove och Bosse ska vända sig (ett tag står faktiskt alla med ryggen mot publiken). Mycket festligt!

Som nästa överraskning bjuds MEMORIES ARE MADE OF THIS i ett mycket smakligt arrangemang och därmed tycker Bosse att det får vara nog för ikväll.
Publiken har dock en annan uppfattning och i talkör ropar man efter ”Bosse, Bosse, Bosse…” varvat med ”En gång till, en gång till…”

Bosse föreslår att han som absolut sista nummer ska framföra Brännö brygga (och det hade säkert varit bra det också) men fastnar istället för JOHNNY B GOODE för att bränna av det sista krutet…

Efter sjutton låtar och knappt en timme tackar en mer än nöjd publik med varma applåder och rop.

Vi är rätt många som samlas till lite eftersnack och alla tycker att detta satt skönt. En mycket uppsluppen stämning på scenen och en entusiastisk publik förstärkte denna musikupplevelse som jag och många med mig kommer att minnas länge.

De få missarna kändes upplyftande i dessa play-back-tider.
Denna show var i högsta grad LIVE!!!

Jag vill passa på att tacka för en mycket underhållande kväll och riktar mig då inte bara till THE SPOTNICKS utan även till Håkan Johansson, parkchef och tillika klubbmedlem, för att ha fixat denna högtidsstund!
Det måste bli fler shower (och lite oftare).

Sören Alverfeldt (#14)

1988-04-01–02 CUSTOM MOTOR SHOW, ELMIA, JÖNKÖPING

Postat 2018/02/04 av Sören Alverfeldt2018/02/27

Här är ytterligare en artikel som jag hittade i Spotnews nr 23 från 1988:

45 000 kom när The Spotnicks spelade

Kanske inte alla kom för The Spotnicks skull med faktum är att det dessa två dagar. den 1 – 2 april, kom ca 45 500 till motormässan i Jönköping (och lika många under de två följande dagarna!). Säkert var det upp emot 10 000 personer i Tipshallen under varje uppträdande! Däribland flera medlemmar från fanklubben.

På fredagen hade man en hel del problem med ljudanläggningen och först efter en kvarts försening kunde man stampa igång med ”Ghostriders”.
Bo Winberg och Co visade i huvudsak fram sin repertoar av gamla godingar som t.ex. ”Last Date, Johnny Guitar, Hang On, Hey Good Looking” och enda numret av senare modell var ”Hiohway Boogie”,
Det hela satt ganska fint även om den stora lokalen förtog en del av ljudvågen och att ljudanläggningen även fortsättningsvis spelade en del spratt. Den där riktiga publikstämningen ville dock aldrig riktigt infinna sig.

Då var det betydligt bättre på lördagen med ”raggardans” framför scenen, avtackning med blommor och rop efter mera.

The Spotnicks fick spela två extranummer; ”Amapola och Johnny B Goode”, populära på en motormässa . Överhuvudtaget var showen lite rockigare på lördagen, ljudet var bättre och framförallt högre…
Strulet denna dag var istället strängarna till Bosses gitarr som inte ville hålla stämningen.

Det bästa under dessa två dagar var trots allt inte spelningarna utan fan-klubbmötet senare på fredagen. Där samlades ett antal Göteborgare, Stockholmare, Norrköpingsbor och undertecknad under ett par timmar över en macka och en öl.

Spotnicksmedlemmarna var givetvis inbjudna men Arne, Ove, Mats och Alf var lite stressade och lämnade efter en stund (ni är ursäktade).
Bo Winberg med fru Annica skulle i alla fall ”ta en snabbfika”. Den snabbfikan tog två timmar (!) och vi fick chansen att höra en mycket underhållande Bosse som berättade många roliga historier ur sitt rika musikerliv.
Vi tog del av hans åsikter om olika produktioner och orkesteruppsättningar, fick svar på många av våra funderingar och vi fick också reda på lite om framtidsplanerna.

När man har trevligt går tiden alltid lite för fort och efter att en annan restauranggäst under lång tid repat tillräckligt med mod och lite rund under fötterna stegat fram för att få en autograf av ”Bossche Wviderberch…” så var det dags att bryta bordet.

Stort tack till Bosse och Annica för att ni ställde upp och var så positiva och stort tack till hela The Spotnicks för en lyckad påskhelg!

Sören Alverfeldt (#14)

1988-08-26 CARLSBORGSPARKEN

Postat 2018/02/04 av Sören Alverfeldt2019/10/03

Jag hittade den här artikeln när jag bläddrade igenom gamla SPOTNEWS:

Rapport från Carlsborgsparken den 26 augusti 1988

Så var det då dags igen för den traditionella Karlsborgs-spelningen. Det är ju rätt märkligt, men extra roligt för mig, en Karlsborgare i förskingringen, att THE SPOTNICKS alltid återvänder hit. De var här många gånger under 60-talet och ikväll är det femte året i följd (!) under 80-talet som man kommer till anrika Carlsborgsparken.
Det är Håkan Johansson, nöjespappa och tillika medlem i fan-klubben, som varje år ser till att skapa en högtidsstund får oss freaks. Han är fostrad av Gösta ”Osby” Karlsson, den legendariske ”V8” som var den som för 20 – 25 år sedan stod för fiolerna i S2-salen, eller Västra gymnastiksalen som den kallades, det dåtida danspalatset i Karlsborg, och som hade ett lika gott öga till THE SPOTNICKS och Bo Winberg.

Vi är ett antal ”ungdomar” omkring de fyrtio som anländer ganska tidigt på kvällen.
Det bildas små grupper av medelålders herrar och damer som generat blickar ut över omgivningarna.
Så här dags är det ganska lite folk innanför spärrarna, de ”normala” parkbesökarna håller sig ännu så länge kvar utanför för att ”värma upp”.
Man pratar gamla minnen, de flesta har inte träffats sedan förra året då det begav sig, och man ventilerar än en gång sina synpunkter på förr och nu, basister och trummisar, originalmedlemmar och nya förmågor.
Åsikterna ökar i takt med att fler och fler taggtrådsbeundrare anländer.

När disco-musiken (?) sätter i gång och det blir omöjligt att längre göra sig hörd, tynar samtalsämnena bort och anletena antar ett spänt och förväntansfullt uttryck.

Under tiden sitter orkestermedlemmarna och snackar i ladan. De har för länge sedan gjort soundcheck och kopplar nu av med en kopp kaffe, emellanåt ”störda” av fans som vill ha autografer och ett par ord med i leken.
De pratar om strapatserna under Ungernresan, minnen och företeelser som ingen utomstående begriper ett skvatt av. Varje mening innehåller uttrycket ”Köttöt” och det tror jag inte ens Ungernresenärerna själva vet innebörden av…

I sällskapet finns förutom Arne, Ove, Alf och Mats även förre managern Roland Ferneborg som har letat sig till Sverige och Karlsborg från värmen i söder. Senare dyker Bo Winberg och Bob Lander upp. De har åkt hit tillsammans från Göteborg och går direkt ut för att kolla hur deras grejor låter.

Efter en kvart kommer Bosse tillbaka, svart i ansiktet.
På grund av regnrisken har man flyttat scenuppträdandet till dansrotundan, samma ställe där discot pågår. Det finns alltså inte en chans att göra en riktig soundcheck. Man kunde i alla fall konstatera att Bosses gitarr är helt död. Det här verkar inte alls bra…

Bob känner sig manad att göra en insats och tillsammans med Ove går han ut för att kolla läget. Beskedet när han återvänder: ”Nu är det fixat… med tuggummi.”
Lugnet återvänder och Bosse börjar prata gamla minnen med Roland.
Pust!!!

Ute i parken har det strömmat till en hel del folk, många ungdomar som ”dansar”. Det är svårt att uppskatta hur många, kanske 500, en hyfsad kväll för Håkan antar jag.

I utkanterna skymtar gråa skuggor, de som är här enbart för THE SPOTNICKS skull.
Dessa Dr Jekyll och Mr Hyde-kopior som snart ska genomgå sin förvandlingsprocess.
När föremålen för deras uppmärksamhet äntrar scenen omvandlas dessa mogna familjeförsörjare till vettvillingar, helt omedvetna om omgivningen. De vässar armbågarna och mejar ner allt i sin väg för att inta den ”bästa” platsen framför scenen. Här ser man bra men musiken förvandlas till ett distorsions-oljud i ens öron. Den musik som man har åkt miltals för att njuta av, den förstör man själv genom att inta sin position så långt fram som möjligt.

Det tar en lång stund innan discjockeyn motvilligt stänger av sin anläggning och först då kan grabbarna samstämma sina instrument.

Sen bryter det loss.
GHOSTRIDERS IN THE SKY sitter som den ska. Direkt följer HEY GOOD LOOKING och det känns fint med Bobban bakom mikrofonen igen. Repertoaren är densamma nu som i Jönköping och Östersund, det vill säga gammalt godis; LAST DATE, DIAMONDS, OH LONESOME ME, PONY EXPRESS, JOHNNY GUITAR, PAPA OOM MOW MOW…

Allt är sig likt. Detta låter dock mycket bättre än på länge. Det märks att man hr repeterat hårt inför Ungernturnén. Alf och Mats har blivit ”riktiga” medlemmar, de vågar spela ut ordentligt och gör det dessutom väldigt bra.

Skocken med ”pensionärer” framför scenen känner sig 25 år yngre.
De är med på noterna i varje låt. De sjunger och klappar takten. De har en lycklig glans i ögonen och de vill bara höra mer, MER!!!
Någon har svårt att hålla isär saker och ting och ropar efter Apache, APACHE!!?
De stackars ungdomarna får finna sig i att bli tillbakaknuffade. Deras reaktioner är det ingen som tänker på; ”Håll er undan! Det här är vår musik!”

THE SPOTNICKS själva verkar också trivas.
De vågar sig på MIDNIGHT SPECIAL orepeterad och den sitter bättre än nånsin. Att det spricker lite i slutet gör ingenting. En nyinspelning av detta tung-gung skulle bli en riktig hit!

En timme och en kvart, så är allt över.
Inte riktigt ändå. Det ringer i öronen och det kommer att sitta kvar länge än liksom minnet av en lyckad spelning och fin kväll.

När vi lämnar dansbanan och disco-musiken åter tar vid så är himlen stjärnklar.
Den vanvettiga hopen upplöses åter till små klungor. Nu har man fått nya intryck, nya åsikter att ventilera. Var detta bättre eller sämre än förr? Eller var det lika bra? Var det för mycket gammalt?
Frågorna är många…

Jag tycker att THE SPOTNICKS just nu, är bäst just nu! Då var de bäst, då…

En personlig betraktelse av en märklig företeelse.
Sören Alverfeldt (40 år)

2007-11-26 SKAP prisar västkust-kompositörer

Postat 2017/12/12 av Sören Alverfeldt2017/12/12

Fyra kompositörer på västkusten mottog SKAP-stipendier à 40 000 kronor för sina förtjänstfulla insatser som upphovsmän.
Utdelningen skedde den 26 november kl. 20.00 på SKAP:s medlemskväll på Ordenshuset, Lennart Torstenssonsgatan 4 i Göteborg.

En av stipendiaterna var ”vår egen” Bo Winberg;
”SKAP vill uppmärksamma en gigant, en idol och förebild, en tung elefant. Ett musikaliskt original som inte går att kopiera. ’Mr Spotnicks’ är ett geni; bättre än så här kan det inte bli.”

De andra stipendierna delades ut till Björn Olsson, Lena Robert och Astrid Roxenhelt.

2017-11-10 LIVE at HÄLLESTAD’s CHURCH

Postat 2017/11/11 av Sören Alverfeldt2023/06/18

Bild/Photo: Mikael Grip

Inga lediga platser kvar när The Spotnicks spelade i Hällestads Kyrka – Läs artikel och se foton i Norrköpings Tidningar.
No free space left when The Spotnicks played in Hällestad’s Church – Read article and watch photos in Norrköpings Newspaper (in Swedish).

2017-08-29 Live at BAKKEN, Denmark

Postat 2017/08/31 av Sören Alverfeldt2018/11/13

The Spotnicks gjorde stor succé på Dyrehavsbakken – ”Bakken” – den 29 augusti.
Bakken, som är belägen i Klampenborg strax utanför Köpenhamn, anses vara Världens äldsta nöjespark och här gjorde alltså The Spotnicks en mycket väl genomförd spelning inför en fulltalig publik. Det var smockfullt framför scenen och det var tydligt att man uppskattade det man såg och hörde.
Det här var The Spotnicks första spelning under 2017. Den senast föregående ägde också rum i Danmark för nästan precis ett år sedan, nämligen i Ikast den 2 september 2016.
Nu uppträdde man i ett evenemang som kallas ”Tirsdags-Pigtråd” (Tisdags-Taggtråd) tillsammans med två danska band med rötterna i 60-talet – Lollipops och The Dreamers. Det var dock ingen tvekan om vilken orkester som var huvudattraktionen för kvällen.
Alla medlemmar verkade nöjda med sina insatser – även Bo Winberg – som kvällen till ära hade på sig den guldslips som han fick i utmärkelse i ett TV-program från Göteborg 1983 för sina insatser och framgångar.
Nöjd men trött efteråt. Inte undra på; karl’n är inne på sitt 79:e år och genomför ändå spelningen med bravur!
Stort tack återigen The Spotnicks för en fin upplevelse!
Sören Alverfeldt

The Spotnicks made great success at Dyrehavsbakken – ”Bakken” – on August 29th.
Bakken is located in Klampenborg just outside Copenhagen and is considered to be the World’s oldest amusement park, and here The Spotnicks made a very well-performed show for a crowded audience. It was clear that everyone appreciated what they saw and heard.
This was The Spotnicks first show in 2017. The last one also took Place in Denmark almost a year ago, namely in Ikast on September 2, 2016.
Now, on an event called ”Tirsdags-Pigtråd” (Tuesday-Barbed Wire), they performed together with two Danish bands which have their roots in the 60’s – Lollipops and The Dreamers. However, there was no doubt about which orchestra was the main attraction for the evening.
All members seemed pleased with their efforts – also Bo Winberg – as the evening of honor was wearing the Golden Tie he received in award in a TV show from Gothenburg in 1983 for his efforts and successes.
Happy but tired afterwards. No wonder; the man is in his 79th year and still performs with bravur!
Many thanks again The Spotnicks for a nice event!
Sören Alverfeldt

Låtarna som framfördes var – The performed songs were:

1. Ghost Riders In The Sky
2. Hey Good Looking
3. Hot Toddy
4. Jessica
5. If You Could Read My Mind
6. Liza Jane
7. Guitar Boogie
8. Hello Mary Lou
9. Last Date
10. My Bonny
11. The Old Spinning Wheel
12. Midnight Special
13. Pony Express (with drum solo)
14. Three Little Words
15. Johnny Guitar
16. Amapola
17. The Other Side Of The Moon
18. Orange Blossom Special

Det hela avslutades med att alla medverkande musiker tillsammans framförde Rock’n Roll Music.
It all ended with all participating musicians performed Rock’n Roll Music together.

OVE JOHANSSON 30 MARS 1940 — 8 APRIL 2017

Postat 2017/04/08 av Sören Alverfeldt2025/02/23

Ove Johansson 1940 – 2017

Ove Johansson avled den 8 april 2017.

Ove gick bort Bara några dagar efter att han hade fyllt 77 år. Han var The Spotnicks förste trummis och medverkade på de allra tidigaste inspelningarna med gruppen men bestämde sig för att sluta redan under våren 1963.
Han återkom till The Spotnicks i samband med gruppens 40-årsjubileum när de fyra originalmedlemmarna bl.a. framförde låtar som Last Date, Johnny Guitar, Havah Nagila och Amapola tillsammans.
Ove var också President för The Spotnicks Svenska Fan Klubb under en period från 1996.

På kort tid har två av The Spotnicks originalmedlemmar gått ur tiden. Först Björn Thelin och kort därefter Ove Johansson.
Vi minns deras betydelse för gruppens framgångar.

Länk till

Oves egna inspelningar – ’The American Song book’

Länk till

Ove Johansson in Memorian

Ove Johansson died on April 8, 2017.

Ove died only a few days after he had reached 77 years. He was The Spotnicks first drummer and played on the very earliest recordings with the group but he decided to quit already in the spring in 1963.
He returned to The Spotnicks when the group celebrated it’s 40th anniversary when the four original members performed songs such as Last Date, Johnny Guitar, Havah Nagila and Amapola together.
Ove was also President of The Spotnicks Swedish fan club as he began in 1996.

In a short time, two of The Spotnick’s original members have passed away. First Björn Thelin and shortly afterwards Ove Johansson.
We remember their importance for the group’s success.

Link to

Oves own recordings – ’The American Song book’

Link to

Ove Johansson in Memorian

2017-02-08 MINNESPROGRAMMET OM BJÖRN THELIN

Postat 2017/02/09 av Sören Alverfeldt2017/12/25

Den 8 februari sändes ett minnesprogram om Björn Thelin i Radio Spotnicks (länk) med anledning av hans bortgång.
Medverkade gjorde Bo Winberg, Bo ”Bob Lander” Starander och programledarna Bo Andersson och Åke Hammarin som varvade samtal om minnen från tidiga dagar med musik.
I programmet spelades The Rebels inspelningar från 1959/60 av Be bop a lula och There’ll never be anyone else but you tillsammans med ett lite urval av alla de låtar med Björn Thelin som bassist (och gitarrist) i The Spotnicks som Hava Nagila, Hey good looking, Night cap, No yaga daga blues, You can go to him och Sabeline.
Dessutom låten Guess you know från LP’n Extraknäckt med Bob, Björn och Dave Kirby, inspelad 1973. Programmet avslutades med låten Logjam, vald av Bo Winberg, med en norsk gitarrist som heter Terje Brattsveen och är verksam i Nashville, Tennessee.
Man hade planerat att spela ännu fler låtar i programmet men tiden räckte inte till.

Här kan du lyssna på programmet som sändes i Radio Spotnicks den 8 februari (med tillstånd från Radio 88 Partille):

On February 8 a program was broadcasted on Radio Spotnicks (link) in remembrance of Björn Thelin.
Participants were Bo Winberg, Bo ”Bob Lander” Starander and the hosts Bo Andersson and Åke Hammarin who talked about memories of the early days and played music with Björn involved.
They played The Rebels recordings from 1959/60 of Be bop a lula and There’ll never be anyone else but you, together with a small selection of all the songs with Björn Thelin as bassist (and guitarist) in The Spotnicks such as Hava Nagila, Hey good looking, Night cap, No yaga daga blues, You can go to him and Sabeline
In addition, the song Guess you know from the LP ”Extraknäckt” with Bob, Björn and Dave Kirby, recorded in 1973.
The program ended with the song Logjam, chosen by Bo Winberg, with a Norwegian guitarist named Terje Brattsveen who lives in Nashville, Tennessee.
They had planned to play even more songs in the program, but the time ran out.

Here you can listen (in Swedish) to the program broadcasted on Radio Spotnicks on February 8 (with the permission of Radio 88 Partille):

Postat 2017/01/27 av Sören Alverfeldt2025/02/23

Björn Thelin 1942 – 2017

© Michael Hansson.
Bilden ovan är tagen av Michael Hansson för Nordvästra Skånes Tidningar och får inte användas utan hans tillstånd.
The photo above is taken by Michael Hansson for a newspaper publisher (Nordvästra Skånes Tidningar) and may not be used without his permission.

Read in English
Björn Thelin föddes den 27 juni 1942 i Stöde och avled den 24 januari 2017 i en ålder av 74 år.
Han var en av The Spotnicks ursprungliga medlemmar redan från tiden då de kallade sig själva för The Frazers. Han uppträdde innan dess tillsammans med bl.a. Bob Lander och Bo Winberg som Rock-Teddy & The Blue Caps och 1958 utnämndes han till Göteborgs rock-kung.
Björn bildade också tillsammans med Bob i en konstallation som kallade sig för The Rebels.

Björn var The Spotnicks bassist fram till 1967 men har även trakterat sologitarr och varit vokalist och han var med på alla ”klassiska” inspelningar under 60-talet som The Spotnicks In London, In Paris, In Spain, In Berlin, In Stockholm, In Gothenburg, in Tokyo, Around The World, In Winterland, Live In Japan och In Acapulco.
Björn medverkade på ca 280 inspelade låtar – däribland de allra flesta av de stora hitsen – med The Spotnicks och han kommer alltid att vara ihågkommen som en av förgrundsfigurerna i gruppen.

Han var även med under perioden 1976 – 78 när albumen The Great Snowman, Saturnight Music och Charttoppers Recorded 1977 producerades.
Björn återkom också till The Spotnicks när bandet ”återuppstod” i mitten av 80-talet efter ett kortare uppehåll.
Björn Thelin var givetvis också med när gruppen firade 40 år genom att alla originalmedlemmarna återförenades under ett antal scenframträdanden 1998 och 1999.

2001 gav han ut boken ”Dé Vá Då, Dé” som återspeglade Björns liv fram till dess.

Det råder inga tvivel om Björns skicklighet som bassist men det är kanske få som känner till att han t.ex. också kunde handskas med en jazzgitarr på ett utomordentligt vis vilket man kan avnjuta hans egna kompositioner – Nightcap och No Yaga Daga Blues – från The Spotnicks allra första LP Out-A-Space – The Spotnicks in London från 1962.

No Yaga Daga Blues 2:38
Nigthcap 2:20

Länk till

Björn Thelin in Memorian

Björn Thelin was born on 27 June 1942 and he died on January 24, 2017. He became 74 years old.
He was one of The Spotnicks original members from the time they called themselves The Frazers.
He appeared before that, together with Bob Lander and Bo Winberg, as Rock-Teddy & The Blue Caps, and in 1958 he was appointed as Gothenburg’s ’King of rock’n roll’.
He also formed a constellation named The Rebels together with Bob.

Björn was The Spotnicks bass player until 1967, but ha has also regaled lead guitarrist and vocalist, and he participated on all ”classic” recordings in the 60’s as The Spotnicks In London, In Paris, In Spain, In Berlin, In Stockholm, In Gothenburg, In Tokyo, Around The World, In Winterland, Live In Japan and In Acapulco.
Björn took part on about 280 recorded songs – including the very most of their big hits – with The Spotnicks and he will always be remembered as one of the prominent figures in the group.

He was also involved on the albums The Great Snowman, Saturnight Music and Charttoppers Recorded in 1977 during 1976-78.
Björn returned to The Spotnicks when the band ”resurrected” in the mid 80’s after a short break.
Of course Björn Thelin performed on several live performances in 1998 and 1999 when all the original members became reunited celebrating 40 years with The Spotnicks.

In 2001 he published a booklet reflecting Björn’s life until then.

There is no doubt about Björn’s skill as a bassist but perhaps few people know that he also played jazz guitar in an extraordinary way for instance. Here below you can listen to his own compositions – Nightcap and No Yaga Daga Blues – the The Spotnicks first LP Out-A- space – The Spotnicks in London from 1962.

No Yaga Daga Blues 2:38

Nigthcap 2:20

Link to

Björn Thelin in Memorian

2016-07-25 – NOT ONLY PLAYING MUSIC BUT GOLF AS WELL

Postat 2016/07/31 av Sören Alverfeldt2017/12/25

Den 25 juli fick jag, till min stora glädje, möjlighet att spela en golfrunda på Parkbanan på Hooks Golfklubb (som är min hemmaklubb) tillsammans med Bob Lander, Magnus Hellsberg och deras gemensamme vän Peter Goerges Lafrenz.

Magnus Hellsberg (?) undrar kanske någon…
Jovisst, det är den förre basisten i The Spotnicks, Viking Truckers och andra närliggande konstellationer som också spelar golf med stor framgång, precis som hans golfpartner Peter.
De båda vann lagtävlingen stort mot Bob och undertecknad.
Det är alltså upplagt för revansch för oss båda någon gång framöver hoppas jag.
Sören Alverfeldt

On July 25, I had, to my great joy, the opportunity to play a round of golf at Hooks Golf Club (which is my home club) with Bob Lander, Magnus Hellsberg and their common friend Peter Goerges Lafrenz.

Magnus Hellsberg (?) maybe someone wonder…
Yes, it is the former bass player of The Spotnicks, Viking Truckers and other close related constellations who also plays golf with great success, just as his golf partner Peter.
They both won easily the team competition against Bob and me.
It is thus laid up for revenge for both of us some time to come, I hope.
Sören Alverfeldt

Magnus Hellsberg

Bob Lander

Magnus Hellsberg – Peter Goerges Lafrenz

Magnus Hellsberg – Sören Alverfeldt – Bob Lander

2016-04-28 – RADIO NOSTALGI hedrar THE SPOTNICKS

Postat 2016/04/30 av Sören Alverfeldt2017/12/25

The Spotnicks 55 års-jubilerar

Länk till Radio Nostalgi

The Spotnicks som bildades 1961 och släppte sin första LP 1962, har gjort otaliga radio- och TV-framträdanden, genomfört flera världsturnéer och är Sveriges första stora musikexport, är nu ute på ”The Final Tour” med originalmedlemmarna Bosse Winberg och Bob Lander.
På Kungsbacka Teater den 28 april 2016 – 55 år efter starten – blev duon uppvaktad med Radio Nostalgis Jubileumsdiplom inför en stående och hurrande entusiastisk publik.
Med sina tre eminenta nya musiker bevisade The Spotnicks än en gång sin plats som landets bästa instrumentalband.
Bosse och Bob förtjänar all tacksamhet och uppmuntran för den låtskatt som bandet lämnat efter sig – inte minst med sina 43 album som fortfarande snurrar i de svenska hemmen och förgyller tillvaron.
The Spotnicks intar redan en hedervärd plats i Radio Nostalgi Hall of Fame.

The Spotnicks i Radio Nostalgis Hall of Fame

Redan två år tidigare blev The Spotnicks invalda i Radio Nostalgis Hall of Fame.

Bo Winberg får här sitt hedersdiplom för sina mångåriga insatser för utvecklingen av instrumentalmusiken och därmed en välförtjänt plats i Radio Nostalgi
Hall of Fame.
The Spotnicks, Sveriges första musikexport av rang, bildades av bl.a. Bosse och Bob Lander som också får var sitt diplom som bevis på att The Spotnicks nu också har en självskriven plats i Hall of Fame.
Uppvaktningen skedde under Nordic Guitar Club Festival på Dergårdsteatern i Lerum lördagen den 10 maj 2014.

2016-02-24 – RADIOPOPOLARE, Milano & Valentina

Postat 2016/02/26 av Sören Alverfeldt2019/04/29

A journalist-dj named Ezio Degradi is recurrent presenting a Radioshow ”AROUND THE TIME-SIXTIES TOWN” (a programme with and about music from the 60’s) at the radio station Radiopopolare-Milano in Italy.

He informed me in advanced by e-mail that late in the evening on February 24 he was going to play the song VALENTINA (Save the last dance for me) by The Spotnicks and he asked me;

”Can you tell me who was Valentina for whom they changed the title of the song?
Thank you and good work, Ezio Degradi”

Well, I wrote him the story (after I had it confirmed by Bob Lander) like this:

The thing is that The Spotnicks since the very beginning is closed associated with everything that has to do with the SPACE.
In fact the group is named after the very first Soviet satellite “Sputnik”.
They used to play with a special “space sound” and they performed on stage during the 60’s wearing space suits as a gimmick.
Many of their songs have a space theme such as Moonshot, Rocket Man, Cape Kennedy, Space Walk and many others.

So it is with “Valentina” as well.
It was recorded and released in 1963 and the same year on June 16 the Soviet cosmonaut Valentina Teresjkova made her spaceflight around the globe as the first woman ever.
The Spotnicks (their manager) decided to name the song “Valentina” because of her “space relation” and to honour her.
The song was first released on the LP “The Spotnicks in Spain” which came out later that year in Sweden and many other countries.
There are three versions published; the “normal” and most common one plus one much slower and another much faster. All of them was from the same recording but with changed speed.

The Spotnicks and Valentina Teresjkova actually met a few years later when they had the opportunity to tell her about what I just have told you (see attached picture).
It was in 1966 on a special space expo in Stockholm and The Spotnicks played another song to her honour at that event.
The song was “Sentimental Guitar” with the alternate title “Vostok 6” after the name of her spaceship.

I hope you are satisfied with this answer and the story behind the song title.

Kind regards,
Sören Alverfeldt

I also informed Ezio that The Spotnicks still is performing on stage – and two of the original members from the very beginning are still playing.

Ezio told the story (in Italian) and played the song, in fact he spent quite a long time to The Spotnicks in his show that evening.

A web-blogg by Håkan Carlberg have this information about Ezio Degradi:
An Italian rock star from the 60s is the host and ”rock music professor” Ezio Degradi from Milan. He tells me that he released 30 single records during the 60s. Many of the songs are translated famous songs. Since many years Ezio own program on Radio Popolare, broadcast from a studio in Milan, where he plays mostly music from the 50th century until today. He is extremely knowledgeable in the music that he shares in a fun way.

1962-09-01 & 1963-02-09 — The Spotnicks On The Air

Postat 2015/10/21 av Sören Alverfeldt2020/07/18

Read in English

Att vara en tonåring i början av 60-talet – som jag var då – som ville lyssna till rock och popmusik var man tvingad att ställa in Radio BBC eller Radio Luxemburg. I Sverige (och kanske andra länder) fanns det knappast några sådana program i radio alls.
Jag minns att Radio Luxemburg sändes på mellanvågsfrekvensen 208m/1440kHz. Det var bara möjligt att få en hörbar sändning efter mörkrets inbrott. De bästa förutsättningarna var mörka och molniga nätter – man kunde inte höra någonting om det var dagsljus eller stjärnklart.

Ljudkvaliteten var mycket dålig med en hel del brus, brum och störningar men man hade överseende med det eftersom det var det unika innehållet man var ute efter.

Det var faktiskt på Radio Luxemburg jag hörde The Spotnicks för allra första gången. Det var 1962 och låten de spelade var Moonshot. Jag tyckte det lät fantastiskt – och det gör jag fortfarande – och inte som något annat jag har hört förut.
Denna upplevelse fick mig att lyssna ännu mer på dessa radiostationer där The Spotnicks spelades väldigt ofta.

Om du är ungefär samma ålder som jag (60+) har du förmodligen samma erfarenheter från dessa sena nätter framför radion och kommer också att känna igen det speciella ljudet och känslan när du hör dessa inspelade sändningar. Du, som är för ung för att dela dessa minnen har nu chansen att lyssna på en viktig del av The Spotnicks historia!

Jag tycker det är fantastiskt att höra The Spotnicks i de här liveinspelningarna från starten av vad som skulle bli en mycket lång och framgångsrik karriär!

Så, här kan du lyssna till de två sändningarna av ”Saturday Club” på BBC från september 1962 och februari 1963 när The Spotnicks uppträdde live i studion.
Trots den dåliga ljudkvaliteten – dålig (men normal) mottagning – kan man verkligen känna kraften från förstärkarna i studion!

Vad slår mig när jag lyssnar till dessa sändningar, som är mer än 50 år (!) gamla, är att bandet var så ”tight” redan då. En annan sak som är noterbart är att Bob Landers röst nästan är densamma nu som den var då.

Jag vill också betona skillnaderna i marknadsföring av band och artister när The Spotnicks startade för över femtio år sedan – att nå ut publiken och få den att lyssna – jämfört med de metoder och möjligheter som finns idag. Man måste vara riktigt bra för att lyckas på den tiden när man hade så begränsade möjligheter – vilket kanske inte alltid är nödvändigt i dag…

Slutligen – tack är för utvecklingen som har skett när det gäller radiosändningars kvalitet!

Sören Alverfeldt (1998 & 2015)

Being a teenager in the early 60’s – which I was – and wanted to listen to rock and pop music you had to tune in Radio BBC or Radio Luxembourg. In Sweden (and maybe other countries) there were hardly no such programs on radio at all.
I remember that Radio Luxembourg transmitted at medium wave frequency of 208m/1440kHz. It was only possible to recieve an audible broadcasting after sunset. The best conditions was at dark and cloudy nights – you couldn’t hear anything if it was daylight or starshine.

The sound quality was very poor compared with todays digital broadcastings by satellite, but then we thought it was great despite a lot of hiss, hum and interference.

Actually it was on Radio Luxembourg I heard The Spotnicks for the very first time. It was in 1962 and the song they played was Moonshot. I thought it sounded fantastic – and I still do – and not like anything else I’ve heard before.
This experience made me listen even more to these radio stations and The Spotnicks were played very often.

If you are about the same age as me you probably have the same experiences from those late nights in front of the radio and will recognize the special sound and feeling when you hear this recorded broadcasting. You, who are too young to share these memories, now have the chanche of listen to an important documentary of The Spotnicks story!

I thinks it’s great to hear The Spotnicks in these live recordings from the very beginning of what should be a very long and successful career!

So, let’s tune in the old radio and listen to the two broadcastings of ”Saturday Club” on BBC in September 1963 and February 1963 with The Spotnicks performing live in the studio.
Despite the poor sound quality – caused by the bad (but normal) recieving – you can really feel the power from the amplifiers in the studio!

What hits me when I’m listing to this over 50 years old (!) broadcastings is that the band played so tight already in this early stage. Another thing that’s obvious is that Bob Landers voice nearly is the same now as it was then.

I will also accentuate the differences in marketing bands and artists when The Spotnicks started over fifty years ago – to reach the audience and made them listen – with the methods and possibilities of today. You had to be good to succeed with such limited opportunities at that time – which is not always necessary today…

Finally – thank’s for the technological advances in radio broadcasting quality!

Den 1 september 1962, Saturday Club – 1st September 1962, Saturday Club

Studioinspelningen gjordes den 28 augusti – The studio recording was made on August 28.

Orange Blossom Special The Spotnicks 2:32

My Old Kentucky Home The Spotnicks 2:30

Happy Henric's Polka The Spotnicks 1:31

I Can't Stop Loving You The Spotnicks 2:48

The Rocket Man The Spotnicks 1:49

Hey Good Looking The Spotnicks 2:08

Den 9 february 1963, Saturday Club – em>9th February 1963, Saturday Club

(annonserad som The Spotnicks med Bob Lander – (billed as The Spotnicks with Bob Lander)
Studioinspelningen gjordes den 4 februari – This program was recorded on February 4

Midnight Special The Spotnicks 3:12
Highflying Scotsman The Spotnicks 2:46
The Rocket Man The Spotnicks 1:59
Swing Low Sweet Chariot The Spotnicks 1:16
My Bonny The Spotnicks 2:11
Havah Nagila The Spotnicks 2:19
Happy Henric's Polka The Spotnicks 1:31

Sören Alverfeldt (1998 & 2015)

1998-01-16 – JAZZHUSET, Göteborg

Postat 2015/10/20 av Sören Alverfeldt2017/12/25

Den 15-17 januari anordnades tre spelningar med The Spotnicks på Jazzhuset i Göteborg.

Den 16:e är jag på plats för att uppleva mitt favoritband för första gången på 8½ år(!) och jag måste säga att det var med blandade känslor som jag styrde kosan mot Göteborg denna fredagkväll. Jag ville ju inte vara med om något som skulle göra mig besviken – men det visade sig inte vara någon risk!

Det var inget ”gubbgäng” som stod på scenen och det kändes inte alls patetisk. Tvärtom, man får gå ända tillbaka till början av 80-talet för att hitta en motsvarande fräschör i uppsättningen och framförandet.

Det som bjöds var givetvis ett förväntat urval av hits som t.ex Time is tight, Diamonds, Last date, Ghostriders in the sky, Pony express, Hang on, Johnny Guitar, Moonshot, If you could read my mind, Puzzy wiggle stomp och Spanish gypsy dance.

Givetvis fanns där ett trumsolo också, mycket väl framfört av den unge och skicklige trummisen Björn Fryklund.

Mer oväntade nummer var nog Midnight special, Just listen to my heart, The old spinning wheel, Space truck och Highway boogie men framförallt Puti puti, Cado queen och Tinta verde samt (en för mig ny bekantskap) Sweet lips.

Bob Lander och Stefan Ericsson turades om med vokala inslagen med bl.a Hey, good looking, Lonesome me, Sweet little Lisa och Jambalaya.

Bäst för kvällen var nog ändå en sanslös version av Orange blossom special, framförd av den otroligt virtuose gitarristen Ralf Nilsson – helt fantastiskt!

Bo Winberg sologitarr
Bob Lander kompgitarr och sång
Stefan Eriksson bas och sång
Ralph Nilsson gitarr
Björn Fryklund trummor

Sören Alverfeldt, 1998

2001 The Spotnicks in Canada

Postat 2015/10/20 av Sören Alverfeldt2017/12/13

I recently attended the first-ever Shadowmania Canada, and while in Toronto, I was able to buy SEVEN Spotnicks CD’S. Two of them were doubles. Since then, I have bought more of the Spotnicks CD’s from ”Magic” in France. I am a fan of both the Shadows and the Spotnicks. I like each group for their unique sounds, and I was delighted to see a picture of Hank Marvin and Bo Winberg together on the ”Live 1999” album from Magic.

I will be looking for more CD’s of the Spotnicks, and I may write to Carelia in Sweden. I first came into contact with the Spotnicks music when I lived in Germany in the 60’s. I bought all their albums at that time. But when I returned to Canada, I eventually sold all my vinyl in the 70’s. I was truly delighted to be able to find Spotnicks CD’s in Toronto. Hearing them again brought back fond memories of my time in Europe. They are are WONDERFUL group! I have loanded my CD’s to a friend who is also a Shadows fan, and now he has ordered some Spotnicks albums from Magic. We are doing our little bit to promote both groups. There is plenty of room to appreciate each for the different and unique styles.

Hope this was of some interest to you.

Warm regards,

Mike Todd – 2001
Fredericton, N.B.
CANADA

1998-05-31 The Spotnicks 40-årsjubileum
The Forty Anniversary Party

Postat 2015/10/20 av Sören Alverfeldt2017/12/13

I dagarna tre – den 29 – 31 maj 1998 – firades The Spotnicks 40-årsjubileum (!!!) i Göteborg.

På Lisebergs stora scen hölls t.ex en scenshow tillsammans med Hep Stars och Svenne och Lotta inför upp emot 10.000 åskådare som bl.a fick uppleva originaluppsättningen av The Spotnicks återförenade efter 35 år!

Fanklubben firade 40-årskalaset på Jazzhuset tillsammans med The Spotnicks, ett antal tidigare gruppmedlemmar och andra gästmusiker.

Peter Winsnes hedrade fanklubben genom att skänka sin scenkostym från världsturnén 1965/66!
På plats fanns även bl.a Claes ”Frostis” Pettersson.
Sandor Hayosi och hans Spacemen framförde några Spotnickslåtar liksom Twang Gang.
Bosse Carlsson (från Göteborgs lokal-TV och tidigare känd som batterist i Tronics) var kvällens konferencier som också spelade trummor till en låt med The Spotnicks.

Också denna kväll spelade originaluppsättningen några oldies tillsammans.
Dessutom förenades Derek Skinner med sina gamla kollegor från tidigt 60-tal och han visade alla att han hade bevarat sitt mycket tajta trumspel.
Peter Wiberg gjorde ett bejublat framträdande och spelade bl.a sin egen komposition Space truck.
Många låtar framfördes denna kväll spontant fritt ur minnet och helt orepeterat men det lät ändå mycket bra, som det gör när det är skickliga musiker som ”jammar”.

Mest tid på scenen denna kväll fick givetvis den senaste upplagan av The Spotnicks och här satt både gamla hits och låtar ur den ”nya” repertoaren (med t.ex Orange Blossom Special) precis som de skulle!

Bo Winberg var på ett strålande humör och fick spela så mycket att han till slut klagade över onda fingrar.

Detta var ett mycket lyckat kalas för oss som hade tillfälle att närvara!
Möjligen hade vi hoppats på att ytterligare några av de tidigare Spotnicks-medlemmarna skulle ha dykt för att fira denna speciella bemärkelsedag…
För det var ju faktiskt musikhistoria som skrevs denna dag!

Sören Alverfeldt, 1998

In the three Days – on May 29 – 31, 1998 – The Spotnicks celebrated their 40th anniversary (!!!) in Gothenburg.

On the big stage at Liseberg’s, for example, a scene show together with Another Swedish band; the ”Hep Stars with Svenne and Lotta” was hosted in front of 10,000 spectators who could see and hear the original set of The Spotnicks reunited after 35 years!

The Fan Club arranged arranged a special party at Jazzhuset with The Spotnicks, a number of former group members and other guest musicians.

Peter Winsnes honored the Fan Club by donating his stage costume from the 1965/66 World Tour!
Here you could also meet Claes ”Frostis” Pettersson.
Sandor Hayosi and his Spacemen played some Spotnicks songs like Twang Gang.
Bosse Carlsson (from Gothenburg’s local TV and the former drummer in the band Tronics) was the evening’s conference but he also played drums in one song with The Spotnicks.

Also this evening, the original set played some oldies together.
In addition, Derek Skinner joined his old colleagues from the early 1960s and he showed everyone that he had retained his very tight way of drumming.
Peter Wiberg performed a celebrated appearance and played his own composition Space truck.
Many songs were performed spontaneously free of memory this evening and completely repetitive, but it sounded very good as it does when good musicians are ”jamming”.

Most time on stage this evening was reserved to the latest constallation of The Spotnicks, and here were both old hits and songs from the ”new” repertoire (with, for example, Orange Blossom Special) just the way they were!

Bo Winberg was in a radiant mood and got to play so much that he eventually complained about evil fingers.

This was a very successful evening for us who had the opportunity to attend!
Perhaps we had hoped that some more of the previous Spotnicks members would have appeared to celebrate this special anniversary …
Because that was actually the music story that was written this day!

Sören Alverfeldt, 1998

AMAPOLA

Postat 2015/07/21 av Sören Alverfeldt2020/09/03

Read in English

Den låt som de flesta förknippar med The Spotnicks är utan tvekan Amapola av någon outgrundlig anledning.

Man kan inte påstå att Amapola hör till gruppens största musikaliska verk – det finns många, många andra låtar som åtminstone jag själv hellre lyssnar på – men den symboliserar i alla fall The Spotnicks på ett utmärkande sätt för deras helt unika sound och, som i så många andra fall, ett helt eget arrangemang av en tidigare känd låt.

Uppskattningsvis har The Spotnicks uppträtt mellan 3 000 och 4 000 gånger under sin långa karriär och i princip vid varje tillfälle har publiken ”krävt” att få höra Amapola.

Amapola spelades in i Oriole Studios i London för gruppens första LP Out-a space – The Spotnicks in London. 16 låtar spelades in under en och samma session som varade i 17 timmar vilket var en av de längsta dittills med dåtidens mått (att jämföra med dagens artistproduktioner).

Amapola gavs först ut 1962 på ovannämnda LP men kom året därpå också ut på singeln Karusell KFF 498 tillsammans med I’m coming home från samma album.

Amapola finns än idag med på i stort sett samtliga samlingsalbum som fortfarande produceras med The Spotnicks.

The Spotnicks har aldrig varit särskilt väl representerade på svenska hit-listor men med Amapola blev man i alla fall den 13 april 1963 inröstad på Sveriges Radios 10 i topp och låg kvar där i nio veckor med en tredjeplats som bäst.

Amapola är urspungligen en spansk låt komponerad 1924 av José Maria LaCalle García (Joseph LaCalle) och den första originalinspelningen gjordes av Miguel Fleta 1925 och framfördes i filmen ”The Lecuona Cuban Boys”.
1939 kom en version ut med engelsk text och titel ”Pretty little poppy” skriven av Albert Gamse och framfördes av Deanna Durbin i filmen ”First love”.

Amapola har under åren spelats in av en stor mängd artister och orkestrar. Som exempel kan nämnas Sven Asmundsen, Jimmie Dorsey, Benny Goodman och Andrea Bocelli samt även Vikingarna liksom den danska gruppen The Cliffters. Så sent som 2013 hade Natalie Cole med Amapola på sin CD ”Natalie Cole En Español”.

The Spotnicks sätt att spela Amapola var på ett helt annorlunda mot tidigare versioner och för arrangemanget stod i huvudsak Bo Winberg.

Gruppen har, som redan nämnts, framfört Amapola oändligt många gånger och det är ingen stor hemlighet att man emellanåt har varit ordentligt trött på låten.
För att tydligt markera detta gav man 1982 ut en LP med namnet We don’t wanna play ”Amapola” no more.

Trots detta har man ändå spelat in flera versioner av Amapola som återfinns på albumen The great snowman från 1976, Charttoppers recorded 1977, The Spotnicks 1997 samt Back to the roots från 2003 vilket kanske tyder på att det finns ett slags (hat-) kärlek till låten i alla fall.

The Spotnicks senaste CD, inspelad 2011, heter The ”Real” Amapola och där återfinns en version i ett annorlunda arrangemang som i viss mån närmar sig originalet.

På LP’n Around the World från 1966 försökte The Spotnicks sig på att göra en uppföljare till Amapola med ett snarlikt arrangemang av låten Green Eyes men den fick aldrig någon liknande uppmärksamhet.

Av konstellationer som är nära förknippade med The Spotnicks finns ett par olika inspelningar av Amapola med gruppen PapaÓ samt en annan med Juri Wiik (alias David Palmer).

Man kan summera med att The Spotnicks antagligen inte skulle ha blivit vad de blev utan sin Amapola, oavsett vad man egentligen tycker om låten, OCH också samtidigt konstatera att The Spotnicks + Amapola är KULT i dess absolut rätta bemärkelse!

Amapola live – 1963

Amapola live – 2015

Sören Alverfeldt 2015

AMAPOLA

The song that most people associate with The Spotnicks is undoubtedly Amapola for some inscrutable reason.

One can not say that Amapola is one of the group’s greatest musical works – there are many, many other songs that at least I prefer to listen to – but it symbolizes anyway The Spotnicks characteristics with their unique sound and, as in so many other cases, a completely own arrangement of a previously known song.

As a rought estimate The Spotnicks has performed on stage about 3 000 to 4 000 times during their long career and basically each time the audience has ”insist on” Amapola.

Amapola was recorded in Oriole Studios in London for the group’s first LP Out-a space – The Spotnicks in London. 16 songs were recorded during the same session that lasted 17 hours which was one of the longest to date with contemporary dimensions (to be compared with today’s music productions).

Amapola was first published in 1962 on the LP mentioned above but was the following year also released on the single Karusell KFF 498 along with I’m coming home from the same album.

Amapola is so far included at most of the compilation albums which are still produced with The Spotnicks.

The Spotnicks has never been particularly well represented at Swedish hit lists but with Amapola they got on April 13 in 1963 into Swedish Radio’s Top 10 and remained there for nine weeks with a third place at best.

Amapola is a Spanish song composed in 1924 by Jose Maria Lacalle García (Joseph Lacalle) and the first original recording was made by Miguel Fleta 1925 and performed in the movie ”The Lecuona Cuban Boys”.
In 1939 was a version with English lyrics and title ”Pretty Little poppy ”written by Albert Gamse which was performed by Deanna Durbin in the movie ”First Love”.

Amapola has over the years been recorded by many, many artists and orchestras. For example Sven Asmundsen, Jimmie Dorsey, Benny Goodman, Andrea Bocelli and also the Swedish group Vikingarna as well as The Cliffters from Denmark. As late as 2013 had Natalie Cole Amapola on her CD ”Natalie Cole En Español”.

The Spotnicks way of playing Amapola was completely different compared with previous versions and the arrangement was mainly made by Bo Winberg.

The group has, as already mentioned, played Amapola an enormous amount of times and it’s no big secret that the members have been thoroughly sick of the song at times.
In order to clearly mark this they made in 1982 an LP with the name We don’t wanna play ”Amapola” no more.

Despite this, they have recorded other versions of Amapola found on the albums The great snowman from 1976, Charttoppers recorded 1977, The Spotnicks 1997 and Back to the roots from 2003, which might indicate that there is a kind of (hate-) love to the song anyway.

The Spotnicks latest CD, recorded in 2011, is called The ”Real” Amapola and there is another version in a different arrangement to some extent is more like the original.

On the LP Around the World in 1966 tried The Spotnicks to make a follow-up to Amapola with a similar arrangement of the song Green Eyes but it never received similar attention.
The group PapaÓ, which is closely associated with The Spotnicks have a couple of different recordings of Amapola and another one is recorded by Juri Wiik (alias David Palmer).

You can summarize that The Spotnicks probably would not have been what they were without their Amapola, regardless of what you actually think about the song, AND at the same time establish the fact that The Spotnicks + Amapola is CULT in its absolute sense of the Word!

Amapola live – 1963

Amapola live – 2015

Sören Alverfeldt 2015

2014 – BESÖKARE
VISITORS

Postat 2015/01/06 av Sören Alverfeldt2017/12/25

Under 2014 hade den här hemsidan ca 212 000 besök från hela Världen. Det finns alltså fortfarande ett stort intresse för The Spotnicks.
Att den största andelen kommer från Sverige och de andra nordiska länderna Finland, Norge, Danmark och Island är inte helt förvånande men det är också många från Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Österrike, Schweiz, Spanien samt Japan och Australien som frekvent håller sig uppdaterade om vad som händer och sker.
Återkommande besökare finns också i andra Europeiska länder som Bulgarien, Tjeckien, Grekland, Ungern, Italien, Polen, Portugal, Rumänien, Storbritannien, Serbien och Turkiet och dessutom i USA, Kanada, Ryssland och Ukraina.
Det är fascinerande att notera att det även finns intresse för The Spotnicks på lite mer ”exotiska” platser på Jorden. Under 2014 har personer i t.ex Argentina, Brasilien, Kina, Indonesien, Mexico, Sydafrika, Thailand, Uruguay och Zambia vid flera tillfällen besökt hemsidan.
Lägger man också till de tre ö-rikena Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Niue i Stilla Havet så förstår man att The Spotnicks verkligen är Världsartister i ordets rätta bemärkelse.
Jag passar på att tacka alla besökare – nya och gamla. Det är till stor del ert intresse och er respons som får mig att hålla på med detta egna hobbyprojekt.
Sören Alverfeldt

In the 2014 this website had about 212,000 visits from all over the World so there is still a great interest in The Spotnicks.
As the largest share coming from Sweden and the other Nordic countries, Finland, Norway, Denmark and Iceland is not very surprising, and there are also many from Germany, France, Holland, Belgium, Austria, Switzerland, Spain, Japan and Australia who frequently keep them selfes updated on what is happening.
Returning visitors are also available in other European countries such as Bulgaria, Czech Republic, Greece, Hungary, Italy, Poland, Portugal, Romania, United Kingdom, Serbia and Turkey and futhermore even in the US, Canada, Russia and Ukraine.
It is fascinating to note that there is also interest in The Spotnicks at a little more ”exotic” places on Earth. In 2014, people in eg Argentina, Brazil, China, Indonesia, Mexico, South Africa, Thailand, Uruguay and Zambia on several occasions visited the website.
Adding also the three island states of French Polynesia, New Caledonia and Niue in the Pacific then you understand that The Spotnicks really is World famous artists in the truest sense.
I take the opportunity to thank all visitors – new and old ones. It is mainly because of your interest and response that makes me continue with this hobby project of mine.
Sören Alverfeldt

1966 – SVT-Play POPSAN

Postat 2014/10/19 av Sören Alverfeldt2024/06/04

Under några månader I slutet av 1966 visade Sveriges Television ett antal korta program från Göteborg med svenska popband inför publik i studion.
Programserien kallades för ”Popsan”.

The Spotnicks medverkade som värdar i tre av dessa program – avsnitt 3, 6 och 9 – där man också framförde några egna nummer. Tyvärr gjordes alla framträdanden t.o.m. avsnitt 9 som ”play back”.

The Spotnicks framförde i programmet som sändes den 21 oktober ”Worrying Kind” och ”Hong Kong Blues”. Den 11 november spelade men ”What Now My Love” och ”Turista” och slutligen, den 2 december, ”Happy Silence” och ”Sleigh Ride”.

Medlemmarna var Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin och Jimmie Nicol.

I flera programavsnitt kan man se andra musiker med anknytning till The Spotnicks;
I program 1, 4 och 7 återfinns Tommy Tausis som trummis i ”Tages”. I program 1 spelar också en annan aktuell Spotnicksbatterist, nämligen Stephan Möller, då med sitt band ”Caretakers” och i det allra sista avsnittet medverkar Göran ”Sam” Samuelsson.

Tack till Pelle för tipset!

In 1966 Swedish Television showed a number of short programs from Gothenburg with Swedish pop bands. The program series was called ”Popsan”.

The Spotnicks starred as hosts for three of these programs – part 3, 6 and 9 – and also performed on stage.
Unfortunately, all appearances except for the last program (part 10) were ”play back”.

The Spotnicks performed ”Worrying Kind” and ”Hong Kong Blues” in the program on October 21. On November 11 they played ”What Now My Love” and ”Turista” and finally, on December 2, ”Happy Silence” and ”Sleigh Ride.”

The members were Bo Winberg, Bob Lander, Peter Winsnes, Björn Thelin and Jimmie Nicol.

In several program parts, there are other musicians connected with The Spotnicks;
In part 1, 4 and 7 it is Tommy Tausis as a drummer in ”Tages”. In part 1 is another Spotnicks drummer Stephan Möller, then with the band ”Caretakers” and in the very last episode Göran ”Sam” Samuelsson performs.

Thanks to Pelle for the tip!

1962 – 64 The Spotnicks BBC radio sessions

Postat 2014/05/09 av Sören Alverfeldt2020/09/02

En engelsmännen vid namn Ashley Wood kontaktade mig. Han forskade på BBC:s popradiosessioner från 1958 till 1967 för en bok och hade lite intressant information om The Spotnicks sessioner.

An Englishman namned Ashley Wood contacted me. He was researching BBC pop radio sessions from 1958 to 1967 for a book and had some interesting information about The Spotnicks’ sessions.

Parade Of The Pops
Den 29 augusti 1962 – 29th August 1962
Showen var en direkt sändning (sändningstid 12.31). Inga inspelningar finns bevarade.
The show was a live broadcast (broadcast time 12.31). No recordings survive.

1. Orange Blossom Special (2:30)
2. The Rocket Man (1:50)

Bo Winberg (lead), Bob Lander (rhythm), Björn Thelin (bass), Ove Johansson (drums).

Saturday Club

Detta program spelades in den 28 augusti och sändes den 1 september
The studio recording was made on August 28 and broadcasted on September 1

1. Orange Blossom Special
2. My Old Kentucky Home
3. Happy Henric’s Polka
4. I Can’t Stop Loving You
5. The Rocket Man
6. Hey Good Looking

Låten I’m Going Home blev struken av teknikerna. Den spelades troligen in men kom inte emed i sändning.
The song I’m Going Home became crossed out by engineer. It was probably recorded but not broadcasted.

Bo Winberg (lead), Bob Lander (rhythm), Björn Thelin (bass), Ove Johansson (drums).

Saturday Club (billed as The Spotnicks with Bob Lander)

Detta program spelades in den 4 februari och sändes den 9 februari
This program was recorded on February 4 and was broadcasted on February 9

1. Midnight Special
2. Highflying Scotsman
3. The Rocket Man
4. Swing Low Sweet Chariot
5. My Bonny
6. Havah Nagila
7. Happy Henric’s Polka
8. Moonshot

Bo Winberg (lead), Bob Lander (rhythm), Björn Thelin (bass), Ove Johansson (drums).

17th February 1963, Easy Beat
Recorded on February 13 – No recordings survive.

1. High Flyin’ Scotsman
2. Hava Nagila

Bo Winberg (lead), Bob Lander (rhythm), Björn Thelin (bass), Ove Johansson (drums)

2nd March 1963, Saturday Club (billed as The Spotnicks with Bob Lander)
Recordede on February 25 – No recordings survive.

1. The Spotnicks Theme – Bo Winberg (0:40)
2. Say Mama (Hey Momma) (1:55)
3. Hey Good Looking (2:10)
4. Havah Nagila (2:10)
5. Hang On (2:15)
6. Night Cap (1:55)
7. Pancake Polka (Plättlaggen) (1:15)

Bo Winberg (lead), Bob Lander (rhythm), Björn Thelin (bass), Ove Johansson (drums)

5th December 1964, Saturday Club
Recorded December 1 – No recordings survive.

1. Dr Feelgood
2. Havah Nagila
3. Papa Oom Mow Mow
4. Shamus O’toole
5. All Right

Bo Winberg (lead), Bob Lander (rhythm), Björn Thelin (bass), Derek Skinner (drums)

Saturday Club var (vanligtvis) förinspelade avsnitt som presenterades av Brian Matthew.
Easy Beat sändes på söndagar men förinspelades framför en live publik vanligtvis föregående onsdag och presenterades av Brian Matthew.
Parade Of The Pops sändes vanligtvis live inför publik och presenterades av Denny Piercy.

På Saturday Club spelade banden vanligtvis upp till sex låtar.
På Parade Of The Pops eller Easy Beat spelade banden vanligtvis fyra eller färre låtar på dessa program.

Aashley Wood gav mig också lite information på UK TV och den oberoende tv-serien Thank Your Lucky Stars som sändes av ABC TV. The Spotnicks medverkade i den här showen den 6 oktober 1962, 9 februari 1963 och eventuellt också den 7 december 1963. Det sista datumet är obekräftat.
Thank Your Lucky Stars var en mycket betydelsfull pop-tv-show i Storbritannien från 1961 till 1966. De första åren programmen presenterade av Brian Matthew som också presenterade BBC-radioprogram som Saturday Club.
Banden skulle i allmänhet mima en eller ibland två låtar – vanligtvis från deras senaste skiva.
Tyvärr har bara tre avsnitt av Thank Your Lucky Stars överlevt och inget med The Spotnicks.

Saturday Club was (usually) pre-recorded sessions introduced by Brian Matthew.
Easy Beat was broadcast on Sundays but pre-recorded in front of a live audience usually the previous Wednesday and introduced by Brian Matthew.
Parade Of The Pops was generally broadcast live in front of an audience and introduced by Denny Piercy.

At Saturday Club bands generally played 6 or less songs.
At Parade Of The Pops or Easy Beat bands usually played 4 or less songs on those shows.

Aashley Wood also gave me some information on UK TV and the independent television show Thank Your Lucky Stars which was broadcasted by ABC TV. The Spotnicks appeared on this show on 6th October 1962, 9th February 1963 and possibly 7th December 1963. The last date is unconfirmed.
Thank Your Lucky Stars was a very important pop tv show in the UK from 1961 to 1966. For the first few years it was hosted by Brian Matthew who also presented BBC radio shows such as Saturday Club.
Bands would generally mime one or sometimes two songs – usually from their new record.
Sadly only 3 episodes of Thank Your Lucky Stars have survived and none of them feature The Spotnicks.

THE SPOTNICKS SOUND

Postat 2014/03/02 av Sören Alverfeldt2023/04/29

SPOTNEWS 1984
I en artikel i klubbtidningen Spotnews från 1984 har Bo Winberg förklarat ”hemligheten” bakom det speciella Spotnicks-soundet och det visar sig inte vara något speciellt med den tekniska utrustningen. I stället förklarar han det som en kombination av spelsätt, gitarrsträngning och inställning av ekot och tonkontrollerna.

Artikelns innehåll återges här nedan i sammanfattning:
Den enda gitarr som Bo Winberg använder när The Spotnicks uppträder på scen är en ’mycket bra’ Fender Stratocaster, årsmodell 1965 inhandlad i Hollywood.
Tidigare hade han en Fender Stratocaster från 1961 men den ’lät sk-t och stämde aldrig’.
Bo har inte ändrat på vare sig mikrofoner eller något annat på denna gitarr förutom att han har bränt bort originalfärgen och lackat om den samt monterat in en liten sändare.
Strängarna är Gibson E 440.
Förförstärkaren är hembyggd och är kopplad, via en Urei LA3A kompressor/limiter, till ett EA 250 slutsteg på ca 350 watt.
Högtalarlådorna är ett hembygge med en blandning av högtalare Philips och JBL.
Anläggningen kompletteras med ett ’vanligt gammalt’ Binsoneko i original.

I studion använder Bo Winberg några andra stränginstrument, nämligen en Gibson Les Paul special från 1956, en Levinplanka från 1960, en akustisk Gibson Heritage från 1962, en Dobro, en Sitar, en Emperador elbas från 1970 samt en Framous banjo från 1973.
Elgitarrerna ansluts direkt till mixerbordet via en transformator. Ljudet ställs in på mixerns equalizers.

Mixerbordet är ett Soundcrafts series 3B 24-16-8, utbyggbart till 24-24-8.

I övrigt består studioutrustningen av:
– Lyrec 16-kanals bandspelare för 2-tums tape.
– EMT 140 eko, s.k ekoplåt
– Studer A80 2-kanals masterbandspelare
– Technics RS-1500 US 2/4-kanals bandspelare

Dessutom diverse kompressorer, noicegates, digitaleko etc.
Mikrofonerna är av fabrikat Neumann, AKG, Sennheiser respektive Shure.

FUZZ 1997
I en intervju för tidningen FUZZ 1997 säger Bo Winberg så här om sin spelteknik:

’Soundet kommer mest av mitt spelsätt och de tjocka strängarna. I början spelade jag på 057 – 012 men numera finns det inte så tjocka set så jag köper 052 – 012 med spunnen G-sträng.
Jag försöker hela tiden att spela på så långa strängar som möjligt. Om det gäller en låt i C så spelar jag inte på gitarrens sjunde band utan nere vid sadeln.
Då blir klangen i strängarna bättre och jag kan använda lösa strängar ibland.
En svårighet är att avstånden mellan banden är större men det gör inte mig något för jag har så väldigt långa fingrar.
Om du ger mig en ”normal” gitarr så kan jag faktiskt inte spela på den. Det blir falskt bara jag trycker ner strängarna. Så jag är ingen bluesgitarrist…’

BJÖRN ENGSTRAND 2003
Björn Engstrand har gjort denna analys av Spotnicks-soundet:
Detta är en personlig reflektion, efter att ha spelat gitarr i snart 40 år och sysslat med rörteknik i 30 år.

Ljudanläggningen
Rör naturligtvis. Slutsteg med hög effekt (Amerikanska Dynaco Mark III). Mellan för-och slutsteget finner man en KOMPRESSOR (viktigt för Spotnicksljudet), vilket Gibson använde i vissa förstärkare på 50-talet. Detta krävdes, då Bosses attack på grova strängar var hård, och som i sin tur krävde grovt plektrum. Den hemmabygda för-förstärkaren hade en speciell frekvensgång. Här ökade han 200- 400Hz och minskade 800-1000Hz. Detta gjorde han genom att ha fler rörsteg än brukligt, dB-kurvan föll snabbt (15-20dB). Dessutom var den egentligen inte byggd som gitarrförstärkare, utan som en Hi fi-förstärkare.

På scenen hade Spotnicks en ganska ovanlig uppsättning. Ett rör-PA! Försteg med ingångar för bas-komp-och sologitarr, samt 3 st Suremickar. 4 st Dynaco Mark III slutsteg (4X60Watt), drev 1 st bas-låda med ett 30″-32″ baselement, 2 lådor med 8 st Philips 12:or i vardera låda med vinklad front. Dessa lådor stod bakom dessa hjältar och här klarade man av feed-backen som normalt uppstår, genom att alltid stå bakom mickarna, (för att hindra ljudet från högtalarna in i mickarna) eller genom att vika upp dessa mot taket när man gick ifrån. Bosse ändrade även inställningarna på försteget med olika switchar, mellan sånglåtar och gitarrsololåtar. Bosses gitarr lät annorlunda på sånglåtar resp. rena sololåtar. Han skiftade naturligtvis även mick på gitarren, dock använde han aldrig halsmicken. Björns bas hade som sagt ett häftigt element, som inte gick så högt i frekvensområdet. Det mullrade gott och kompletterade komp och sologitarren i de lägre frekevensområdena. Bobs kompgitarr hade lite bas och lät ”sprött” och fint. Många kompgitarrer, då och idag har hela registret med sig, och det lät/låter ingen vidare. Bosse hade en känsla för detta. Ekot var ett hemmabyggt BANDEKO, som också var viktigt för soundet. Flera in- och avspelningshuvuden än de som fanns på marknaden. Detta gjorde att det lät ”rymdigt” och inte så ”stötigt”. Senare användes BinsonEkot med magnitiserande ”trumma” istället för tape. Ove och Derek hade naturligtvis ett batteri utan mickar. Detta var tillräckligt tillsammans med anläggningen. Väl avpassat.

Spotnicks-ljudet har ändrats med åren. Detta beroende på, byte av gitarrer, förstärkare,( om jag minns rätt, blev en stulen), högtalare samt olika inspelningsstudios.

Idag när Spotnicks spelar live, har var och en, en egen förstärkare som är mickad till ett ”modernt” PA. Bosse använder sin förstärkare(Signatur BW) med en ny gitarrprocessor, kompressor, vilket inte riktigt ger det gamla ljudet. De andra kör med det som finns på marknaden.

En kul grej som hörs på -97 CD:en, är att musikerna som Bosse har med sig, spelar snarlikt originalen. Speciellt Rutger Gunnarsson på bas. Han har plankat Björns basgångar praktiskt taget helt. Dock är ljudet inte samma som förr.

Musikalitet
Alla bandmedlemarna hade en utomordentlig god musikalisk bakgrund. Bosse och Björn i jazzen och Bob i countryn och skiffeln. Bosse var tidigare pianist och visste att lägga harmonier med tio fingrar och översatte detta på sin gitarr med sina karaktäristiska 3-4- tons-grepp. ( ett ex. solot i Say Mama, Hot Toddy …in Paris.) Björn lirade basen med sina typiska treoler. (ett ex . What Did I say.) Bob, världens bästa kompgitarrist.
Deras samspel var helt unikt, efter många långa timmars gig tillsammans.

Nostalgi
Naturligt är att man ”fastnar” för det, som man upplever tidigt i livet. Det var ganska lätt att bli ”freak” när det gäller Spotnicks, då detta var helt unikt i tiden. Självklart måste vi, och har, alla utvecklat oss musikaliskt (musiker så väl som lyssnare) då vi ständigt får nya influenser. En sak är dock säker: Spotnicks går till historien, tråkigt bara, att så relativt få inser detta.

Björn Engstrand

BO WINBERG 2007
Bo Winberg beskriver här själv instrumentet han trakterar och den utrustning han använder sig av samt några av hans reflektioner i ämnet:

”Jag vill direkt avfärda myten om Fendergitarrer i allmänhet och Stratocastern i synnerhet.
Enligt den s.k. expertisen så är gitarrerna som tillverkades efter 1965 rena skräpet vilket jag inte alls håller med om.
Jag hade en Stratocaster som var byggd 1961 och den var riktigt usel; den lät helt död även om jag bytte strängar.
En musiker i Mexico köpte den av mig.
Det finns enligt min mening bara bra eller dåliga gitarrer – kvittar vilket tillverkningsår och fabrikat!
Man ska ha en bra gitarr som man trivs med – oavsett märke – skapa sin egen stil, spela det man tycker om och inte försöka att plagiera andra.
Själv spelar jag på en Fender Stratocaster från 1965 som jag köpte i Hollywood, Californien, USA.
Gitarren var i original Sunburst Color, men eftersom jag inte gillade färgen, brände jag bort lacken och lade på tio lager så kallad polerlack.
Stämskruvarna var inte av bästa kvalitet, så de bytte jag ut till Yamaha efter ca 20 år.
Mikrofonerna blev med åren ganska trötta och dessutom, eftersom de var av typen single coil, tog de upp brum-fält från gamla ljusanläggningar som fortfarande finns på många scener.
Att stå och vrida gitarren 135 grader från publiken för att det inte skulle bli brum ser ju ganska fånigt ut.
Därför bytte jag ut dem för två år sedan till Kinmann HX-SC.
Nu är dom knäpptysta och låter faktiskt mer Stratocaster än originalet.
Min förstärkare är en hembyggd rörförstärkare på 135 Watt (270 W musikeffekt).
Jag har vuxit ifrån galopperande ekon som Binson – gnissel och svaj – Echolette och Dynachord – brus och distorsion – och allt vad det innebar med bandbrott och annat krångel.
Mitt eko eller delay av idag är av fabrikat Alesis som har 99 olika program.
Jag använder bara tre av dem men hur de är inställda tänker jag inte berätta…
Högtalarlådan är försedd med två 15-tums JBL D 130 E som är svåra att hitta idag.
Det har ju faktiskt hänt en hel del på den elektroniska sidan sedan 50- och 60-talen och de som vill kan numera inhandla digitala prylar som efterliknar de gamla maskinerna med inbyggt brus, dist och svaj.
Det är konstigt och lite sjukt på något vis att allt ska förbli som det en gång var.
Jag brukar fråga vissa inbitna fans om de fortfarande kör omkring i en Volvo Amazon…”

Göteborg i februari 2007
Bo Winberg

SPOTNEWS 1984
In an article in the club magazine Spotnews in 1984, Bo Winberg declared ’the secret’ behind the particular Spotnicks-sound and it turns out to be nothing special about the technical equipment. Instead, he explains it as a combination of gameplay, guitar penetration, echo settings and tone controls.

The article content is reproduced below in summary:
The only guitar that Bo Winberg The Spotnicks use when appearing on stage is a ’very good’ Fender Stratocaster, model year 1965 Purchased in Hollywood.
Earlier, he had a Fender Stratocaster from 1961 but the ’let sk- t and sued never. ’
Bo has not changed on either the microphone or anything else on this guitar except that he has burned off the original paint and repainted it and installed into a small transmitter.
strings are Gibson E 440. Preamplifier is homebuilt and is linked through a Urei LA3A compressor / limiter, an EA 250 amp of about 350 watts.
Cabinets are homebuilt with a mix of Philips and JBL speakers. The Equipment is supplemented by a ’plain old’ Binson echo in original.

In the studio Bo Winberg uses a few other stringed instruments, namely a Gibson Les Paul Special from 1956, a Levin guitar of 1960, an acoustic Gibson Heritage of 1962, a Dobro, a sitar, a 1970 Emperador electric bass and a Framous banjo from 1973.
Guitars were connected directly to the mixer using a transformer. The sound is set on the mixer equalizers.

The mixing console is a Sound Craft Series 3B 24-16-8, expandable to 24-24-8.

The rest of the studio equipment of:
– Lyrec 16-channel recorder for 2-inch tape.
– EMT 140 echo
– Studer A80 2-channel master tape
– Technics RS-1500 U.S. 2/4-channel tape recorder

In addition, various compressors, noice gates, digitaleko etc.
The microphones are manufactured by Neumann, AKG, Sennheiser and Shure.

FUZZ 1997
In an interview for the magazine FUZZ 1997 Bo Winberg describes his playing technique:

’The sound will most of my playing style and the thick strings. In the beginning, I played at 057-012 but nowadays there are not so thick set so I buy 052-012 with spun G-string.
I always try to play as long strings as possible. If it comes to a song in C, so I do not play on the guitar’s seventh band but down at the saddle. Then becomes the sound of the strings better and I can use strings sometimes. The difficulty is that the spacing between the bands is bigger but that does not make me anything, I have very long fingers.
If you give me a ’normal’ guitar I can not actually play on it. It becomes false only I press down the strings. So I’m not a blues guitarist … ’

BJÖRN ENGSTRAND 2003
Björn Engstrand has analysed the sound of The Spotnicks

’My own analyse and comments of the early Spotnicks-sound, which a lot of people consider the best:

The Equipment
Tube-based amplification was a natural thing at that time. Amps with high power, the American Dynaco Mark III had just arrived as kits. The ”home-made” pre amp was not built as a traditional guitar amp. It was more like a hi-fi amp, and had a few more tubes to create the special treatment of frequencies, that became so famous.

Between the pre-and power amp you will find a compressor, which also Gibson used in some amps in the middle of the fiftieths. That was necessary because of Mr Winberg’s hard attack on the heavy gauge strings (056/014), which also required a thick pick.

On stage the Spotnicks had, at that time, a very unusual set-up. A tube PA. A pre-amp with inputs for bass-rhythm-and lead guitar, mixed with 3 sets of Shure microphones. Dynaco Mark III power amps handled an EV 30″ cinema speaker and 2×6 Philips 12″ in cabinets with vertical angled fronts. The speakers were placed behind the musicians and the feed back problem that normally occurs was eliminated by always standing behind the microphones or folding them up when they were not in use. Mr Winberg also changed the tone of the preamp with switches, depending on if they played a vocal or instrumental number. He of cause also changed the switch on his Stratocaster, and as far as I know, he never uses the neck pick-up. Mr Thelin’s bass guitar had a great low end because of the huge size of the speaker. Mr Lander’s rhythm guitar sounded crispy and clean. Mr Winberg’s feeling of adjusting his knobs creating an amazing sound was and still is unique.

In the beginning the echo was a ”home-built” tape machine, with a lot more record – and play heads then the market could offer. It created that ”spacy-sound”. Later the Binson Echo with a magnetised plate instead of tape was used. The drums were well balanced, and the use of microphones was unnecessary.

The Spotnicks-sound has change over the years. The reason is the exchanges of guitars, amps and speakers and of cause the recording equipment in the studio. Today, when Spotnicks play live, each of the members has their own amp, ”miced” to a modern solid-state PA. Mr Winberg uses an Ampeg or his own amp (Signatur BW) together with a compressor/limiter and a digital processor, which not gives the old sound, but still is good enough. The other members are using amps offered from the market.

Musicality
All the band members had a good solid musical background. Mr Winberg played the piano, and knew how to use all his fingers, and translated that on his guitar with his typical 3-4-tone-grip. ( ex. Say Mama, Hot Toddy…in Paris). Mr Thelin played the bass with his typical ”triols”. (ex. What Did I Say). Mr Lander…… the greatest rhythm guitarist in the world. They played extremely well together after long hours of gig.

Nostalgia
It is natural that you get hooked on what you hear early in life, and it was easy to be a freak, because Spotnicks was outstanding at that time. Of cause we all must, and we sure have, musicians as well as listeners, developed our musicality as we constantly get new influences. One thing is certain: Spotnicks will have a special place in the music history book. The sound is still unique, but can today be duplicated, if you like. But why should you?

The sound of Spotnicks are Spotnick’s’

Björn Engstrand
Sweden

BO WINBERG 2007
Bo Winberg here describes the instrument he regales and the equipment he uses, and some of his reflections on the subject:

”I want to directly dismiss the myth of Fender guitars in general and the Stratocaster in particular. According to the so-called expertise so are the guitars that were manufactured after 1965 pure rubbish which I do not agree with.
I had a Stratocaster which was built in 1961 and it was really bad; it sounded completely dead even though I changed strings.
A musician in Mexico bought it from me.
There are in my opinion only good or bad guitars – it doesn’t matter which year of production and makes! They should have a good guitar that they enjoy – regardless of brand – to create their own style, play what you like and do not try to imitate others.
Self, I play on a Fender Stratocaster from 1965 that I bought in Hollywood, California, USA.
The guitar was in the original sunburst color, but because I did not like the color, I burned the paint and put on ten layers called polishing lacquer.
Tuning screws were not of the best quality, so they switched me out to Yamaha for about 20 years.
The microphones became over the years quite tired and also because they were of the single coil, they took up the hum fields from old lighting systems that still exist in many scenes. Standing and twisting guitar 135 degrees from the audience that there would be hum looks the rather silly. Therefore I replaced them two years ago to Kinmann HX-SC. Now they are dead silent and actually sounds more Stratocaster than the original.
My amp is a homebuilt tube amp of 135 watts (270W music power).
I’ve outgrown galloping echoes Binson – creaking and swaying – Echolette and Dynachord – noise and distortion – and all that it meant the band crimes and other hassles.
My echo or delay of today are manufactured by Alesis which has 99 different programs. I only use three of them, but how they are set, I will not tell …
The speaker box is equipped with two 15 inch JBL D 130 E, which are difficult to find today.
This has actually happened a lot on the electronic side since the 50 – and 60’s and those who want can now purchase digital gadgets that mimic the old machines with built-in noise, distortion and vibrato.
It’s strange and a little sick in any way that everything should remain as it once was. I usually ask some diehard fans if they are still driving around in a Volvo Amazon..”

Gothenburg in February 2007
Bo Winberg

2004 NOSTALGIC REUNION

Postat 2014/02/16 av Sören Alverfeldt2017/12/25

I höstas träffades Mats Björklund och Todde Stoor för första gången på 29 år!

Last autumn Mats Björklund and Todde Stoor met each other again after 29 years!

[mp3j track=”Mats & Todde live 1975@http://www.spotnicks.net/music/gboogie.mp3″]

Publicerat i Articles, Spotnicks

2003-08-30 – HANÖHUS, Hällevik

Postat 2014/02/16 av Sören Alverfeldt2017/12/25

På lördagskvällen hade drygt 600 entusiaster tillförskansat sej supébiljett för att bl.a. få avnjuta två långa set med Spotnicks. Att inte huset välte! -Så bra, så tight och så fyllda av äkta spelglädje, har i varje fall ALDRIG undertecknad sett Spotnicks!

Bosse slet som en galärslav och lyckades t.o.m. få iväg ett bluessolo i Kansas City! Alla som vet med vilka strängar han spelar och hur hårt dom är spända, vet att det inte GÅR att lira blues på hans gitarr – men igår gick det! Bobs sång har aldrig varit bättre och till min glädje är vi nu uppe i nästan 40 % vokala låtar och alla är kanonbra! Lägg därtill att stämmorna sitter klockrent, så blir bilden fullständig. Personligen vill jag gärna slå ett slag för en CD innehållanden Sören Alverfeldts eminenta förslag på vokala låtar, det skulle verkligen vara ett nytt grepp och säkert mycket uppskattat och egentligen lika mycket Spotnicks som vanligt – Bosse och alla andra ska ju vara med!

Sammanfattningsvis en riktig höjdarspelning! Fredrik Oskarsson hälsas med glädje in i gänget. Han gör sitt jobb proffsigt, har en härlig attityd och passar definitivt in i detta härliga gäng! Stefan och Ralf, dessa glada gamänger från Wasarnas utkanter känner vi sedan gammalt och med dem i laget verkar mentor Bosse äntligen ha hittat hem till gammal god trygghet – nu lirar gubben bättre än nånsin!

En mycket nöjd arrangör, mycket nöjd publik och mycket nöjd undertecknad tackar för några oförglömliga timmar på Hanöhus – men arrangören bör nog kolla bottenfundamenten, för stundtals verkade Hanöhus välta!!!

På återhörande!

Publicerat i Articles, Spotnicks

2003-08-08 – GÄVLE CITYFESTIVAL

Postat 2014/02/14 av Sören Alverfeldt2017/12/25

Vi tog oss till Gävle Cityfestival igår, givetvis för att kolla in grabbarna.
Helvetiskt med folk, lindrigt nyktra. Månglare av allsköns bråte och matos blandat med karuseller och annat som ska skoja till tillvaron för folk.
Nåja, prick tio annonserade Rix FM på The Spotnicks med en ganska bra introduktion om antal försålda album och turneér världen över.
Giget var ok, med några highlights. Bosse log några gånger. Nye trummisen (vilken i ordningen?) gjorde som flera av sina föregångare ett mycket bra solo. Kansas City framfördes i ett tillbakalutat tempo med härligt groove.
Knökfullt framför scen och kidsen stod som fågelholkar när de fick höra vad gubbarna kunde. Särskilt då Ralphs prestationer.
Sammanfattningsvis var det bra.

Lars Kjellin (2003)

Publicerat i Articles, Spotnicks

2007 – BJÖRN THELINS ORIGINALBAS
Björn Thelin’s original bass guitar

Postat 2014/02/14 av Sören Alverfeldt2017/12/25

Många frågar vart Björn Thelins bas tog vägen.
Jo, den för numera en blygsam tillvaro hos Hellstone Musik, Götgatsbacken i Stockholm.
Det är alltså den bas som Bo Winberg byggde åt Björn i tidernas begynnelse.
Stallmicken hänger som sig bör på trekvart in i kroppen och den lär ska vara helt i originalskick.
Jag brukar säga åt Sven Hellsten (tidigare trummis med Shanes) att städa framför basen som är vackert inramad och finns upphängd direkt till vänstern nedanför entrétrappan.
I butiken kan man understundom även se Derek Skinner försynt tassa runt och kolla trummor.

Many people wonder what happened to Björn Thelin’s original bass guitar, built by Bo Winberg once upon a time.
Here is the answer; it is framed and hanging on a wall, behind lots of rubbish, in a music store in Stockholm – Hellstone Music – where you occasionally, if you are lucky, also can meet Derek Skinner, looking around amongst the drums…

Lars Kjellin (2007)

Publicerat i Articles, Spotnicks

2013-10-18 – BENGT GRAFSTRÖM – Sveriges Radio P4, Kalmar

Postat 2013/11/20 av Sören Alverfeldt2022/06/19

Bengt Grafström – Sveriges Radio P4, Kalmar – intervjuar Bo Winberg den 18 oktober.
Inslaget, som är ca 11 min, börjar med Amapola och avslutas med Last Date.

Bengt Grafström – Swedish Radio, Kalmar – have an interview with Bo Winberg on October 18.
The section, which is about 11 minutes, begins with Amapola and ends with Last Date.

Publicerat i Articles, Spotnicks

2010-08-27 ’Syster O Bror’, Stockholm

Postat 2013/10/04 av Sören Alverfeldt2014/02/19

… en otroligt makalös upplevelse av The Spotnicks

Nu stod dom här igen framför mig. Bosse tittade åt höger för att se om dom var med, de övriga i bandet… d.v.s. Bobban Lander, Kent Brännlund, Göran Sanfridsson och Stephan Möller, där Bosse började på en kortversion av Peter Gunn Theme, innan man startade upp, Papa oh mow mow. Gunde Svan skulle säkert fått 17 ståpälsar!

Kön ringlade lång utefter Sankt Göransgatan och vårt stamlokus på lördagarna, Kingside, på den tiden när vi inte spelade själva. Etablissemanget var en ungdomsgård inne på Kungsholmen i Stockholm och det fanns en gratisbuss som fraktade oss från mera central plats, Fridhemsplan, till denna utkant av innerstaden.

Den här kvällen firades 5-års-jubileum på Kingside och på menyn stod bland annat The Spotnicks. Året var, 1963 och man skulle nu få se sina idoler live. Det var första gången… och alltså 50 år sedan. Året efter, 1964, såg jag dem både på Gröna Lund och Konserthuset där även Swinging Blue Jeans konserterade. Den omedelbara kontakten var dock på Grönan där vi stod i studiesyfte och väntade på att få se våra ledstjärnor på stora scenen.

Fem minuter innan en av livets höjdpunkter, så här långt, skulle gå av stapeln, kom Bosse Winberg ut på scenen och startade upp förstärkarna, testade stämningen av Thelins bas och vandrade åter mot logerna bakom scenen. Så klev då äntligen Ove Hahn fram för att presentera… The Spotnicks… grabbarna traskade fram över tiljorna till sina instrument. Inte en ton hördes, inte något duttande för att kolla, ingenting utom ett svagt brummande från förstärkarna. Sedan brakade helvetet loss, som jag först trodde, men det var, Hey Good Looking!

Tryckvågen var enorm och det tog ett tag innan man förstod att man fortfarande existerade på samma planet och inte for iväg i någon sputnick… Hur fönsterrutor och annat löst uppe vid Fåfängan på Söder klarade denna tryckvåg, vet jag verkligen inte.

Detta var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma, det var helt fantastiskt. Egentligen är ordet ”fantastiskt” väldigt klent, för vad jag kände. Det var alltså inte svårt att knyta The Spotnicks till sitt innersta, inte svårt att gilla deras musicerande. Soundet och låtarna hade man ju hört på platta långt tidigare, men att uppleva dem på detta vis live, var obeskrivbart helt galet bra.

Nu stod dom här igen framför mig. Bosse tittade åt höger för att se om dom var med, de övriga i bandet… dvs. Bobban Starander, Kent Brännlund, Göran Sanfridsson och Stephan Möller, där Bosse började på en kortversion av Peter Gunn Theme innan man startade upp, Papa Oh Mow Mow. Gunde Svan skulle säkert fått 17 ståpälsar!

Alltså, det var sanslöst helt enkelt. Vilket tryck, vilken perfekt tajming… vad oerhört tajt dom spelade. Jag har inte sett maken, helt makalöst… jag finner inte ord! Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om dessa grabbar, men det är så svårt för att göra dem rättvisa. Visst, Spotnicks låter inte längre som de gjorde då, men dom bygger upp något njutbart fantastiskt genom sin spelskicklighet där varje position i bandet har sin precisa plats. Winberg övervakar allt från sin högerkant på scenen, han behöver bara titta på Kent Brännlund för att denne ska blomma ut i egna slingor av oefterhärmligt slag. Han broderade ett slag något helt fantastiskt och tog sedan mikrofonen och sa, ”förlåt… men det var så roligt”! Applåderna ville inte ta slut så Bosse fick gå in och säga, ”ja ja, så märkvärdigt va de la inte”? Nya skratt och applåder. Det var en publik som var med på noterna och varenda nyansering under kvällen, varenda rolig replik från bandet, som bjöd på en varm spelglädje och som gick utanpå det mesta. Göran Sanfridsson stod och pumpade på sin bas och såg ut som solen i Katrineholm eller Karlstad. Han berättade senare för mig att med en sådan publik, är det roligt att spela, det ena ger det andra. Vi kommer gärna tillbaka!

Inledningen var så bra så det fanns inga gränser och det skulle inte bli sämre, gott folk, nej å nej. Man hade ju en trummis som var det absolut bästa jag någonsin hört, kolla in den kisen. Nu drog han igång nästa låt som var Jessica… Brännlund skulle kunna lira den låten på enklare sätt, men gjord stort artisteri av varenda låt hela kvällen. Hur han höll reda på alla sina pedaler på golvet, är väl kanske ett kapitel för sig.

Den ena pärlan efter den andra radade man upp och även om Bosse kom av sig i en låt, så gjorde man en äkta pärla av fadäsen. Winberg berättade då efteråt att en kille hade sagt: ”Varför skrev du Highway Boogie, när du inte kan lira den själv?” Publiken stormtrivdes ikapp med Winberg, hela gruppen Spotnicks, stormtrivdes på restaurangen Syster o Bror, som också stortrivdes. En höjdarkväll ni missade, ni som gick på museum eller målade garage.

Det blev även Last Date… till Winbergs låtsade förtrytelse. ”Den har vi la spelat redan” sa han till Bobban… Näe, sa Bobban, den står här nu! Då har du la skrivit fel, replikerade Bosse… som sedan startade upp den härliga låten. Den satt som en sportmössa, behöver jag skriva det. Alla i publiken levde med i låt efter låt. Och under tiden Stephan Möller hade en uppvisning i ett trummlande fint trumnummer, blixtrade digitalkamerorna åter så man trodde det var norrsken inomhus. Lokalen var överfull av digitalkameror. En busslast japaner, hade känt sig utanför.

En oförglömlig kväll började lida mot sitt slut då man började elda i pannorna för Orange Blossom Special. Jag har hört denna låt några gånger, men aldrig med sådan bravur som detta. Det var absolut det svettigaste jag sett, världsklass av Kent Brännlund. Han berättade att han var helt slut efteråt. Han spelar ganska skapligt, konstaterade Winberg. Men han kan bara spela fort, inte sakta… men det kan jag! Nya skrattsalvor under det att publiken fortfarande stod upp efter finalnumret i taktfasta applåder som renderade i ett par extranummer. Detta kommer bli en afton man inte glömmer i första taget.

Detta var ett Spotnickskt fyrverkeri på hög höjd från fem ekvilibrister. Karl-Gustav ”Sparre” Welin, var mer än nöjd och strålade ikapp med fotoblixtarna denna afton. Det var många förväntansfulla farbröder i publiken. ”Det känns som man är en skolpojke, det pirrar i hela kroppen” var ett omdöme bland middagsborden innan grabbarna intog scenen. En annan sa, ”jag såg inte på ett bra tag för alla tårar som fyllde ögonen, underbart! Ändå har jag sett The Spotnicks över sjuttio gånger”.

Redan år 1961 steg alltså denna sputnik, jag nyss tagit del av, mot stjärnorna med sitt rymdsound i raketfart och år 2010 befinner sig The Spotnicks fortfarande i sin omloppsbana. Helt sanslöst galet och en oerhörd bedrift som vad jag förstår måste bygga på kvalitet och popularitet. Nästa år, om sputniken är kvar i rymden, mina beräkningar stämmer och NASA vill, så har den snurrat ett halvt decennium. Röster har höjts och man har ju funderat om det inte är dags för The Spotnicks att få Polarpriset nu. En mycket tankvärd tanke alltså, som jag ställer mig bakom. En femtioårig rymdvandring är väl värd sitt pris ur Carl XVI Gustavs hand…

Tack Spotnicks för uppvisningen, underhållningen och en mer än väl genomförd spelning på SysterOBror i Stockholm. Vi ser er gärna åter hos oss. Och tack också Torgny Palm som gjorde detta möjligt att vi fick njuta av våra favoriter, ikoner och ledstjärnor.

På parketten från ”Taggtråden”
Lasse Twang
Författare, krönikör, kåsör

Publicerat i Articles, Spotnicks

1999-07-02 Ekebo, Ängelholm

Postat 2013/10/03 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Sanslöst bra!

Arrangören för årets dansbandsgala i Ekebo utanför Ängelholm hade den goda smaken att engagera Spotnicks som paradnummer fredagen den 2 juli – och vilken succé! Aldrig har undertecknad blivit så totalt knockad som då och nu bara måste jag dela med mej!

Alltså, för det första ca 15.000 personer i en underbar sommarkvall och enligt Bosse Winberg, Spotnicks största publik nånsin! En hel långtradare JBL-lådor borgade för det mest fantastiska PA-ljud man kan begära, så när gammelshowen med Björn och Owe var över och nuvarande Spotnicks pumpade igång Ghoastriders, ja då vet i 17 om inte både päror och betor parade sej i den skånska myllan!
Den kristallklara ljudbangen fick tånaglarna att kröka sej och publiken betedde sej närmast euforisk! Applådåskorna startade upp Time is tight och ut ur dimman och den första chocken steg Hr Douglas Möller, för dagen stand in för Ralph på 2:a sologitarr.
Käre Douglas, välkommen! Alla gästartister i Spotnicks ses med stor skepsis skall Du veta – även Du – men efter denna kväll är Du sannerligen i hjärtat bevarad av oss alla!

När Du var färdig med Orange Blossom, ja då var vi alla färdiga ! Tack så mycket som möjligt och för min del hoppas jag Du får ett livstidsvikariat… Samstämmiga röster i mörkret efter konserten talade om Douglas som Spotnicks största scenartist genom tiderna, ett ödmjukt men skitfräckt totalengagerat spelsätt med glimten i ögat, gör att Douglas faktiskt tillförde Spotnicks något som i alla fall jag saknat i alla år och tro det eller ej, men t.o.m. Hr. Winberg njöt i fulla drag av Douglas solande – ja så till den milda grad att han hux flux födde ett nytt solo i Midnight Special!
Douglas öppnade med ett sanslöst solo och i andra vändan när det var Bosses tur, kom inte det gamla vanliga – det kom ett nytt, skitfräckt och nyfött där i natten inför alla oss! Gode Gud!

Hur mycket som helst kan skrivas om denna afton men jag skall begränsa mej så gott det går. Hela programmet med de gamlas nostalgi + det nya tog ca 1 timma och 20 minuter och hade inte arrangören kommit med ett blomsterlass då, så hade det nog varat än – så mycket spelglädje har jag inte sett hos Bob och Bosse sedan Valje Nöje, annandagen 1963!

Bob ja – Harre jawlar! Han är som Whiskyn, blir bara bättre med åren!

Idag framstår han som den store frontaren Spotnicks, benen brett isär, den röda på magen, glimten i ögat och så klockren Jambalaya, i ett nytt, tillbakalutat tempo, där Bob plötsligt tar över hela showen – välförtjänt!
Bob tar för övrigt över det mesta i sånglåtarna, han år helt enkelt j-ligt het nu och det är skitkul, alla stämmorna sitter också som en grenspark, tack Bo och Stefan!

Mitt i hela detta välkomponerade paket (fast jag saknar Kansas City, Bob! och High Noon, Bo!) med den ena härliga ljudsparken efter den andra, kom plötsligt Sleep Walk, att man inte började gråta! 32 år sedan den fick vara med och jag lovar att 15.000 personer stod knäpptysta när Bosse smekte fram dessa smäckra toner!

Ja se detta var sannerligen överraskningarnas afton, och ALDRIG har jag sett en så harmonisk och glad Bosse Winberg -jag menar, han t.o.m. skrattade på scen – flera gånger!

Och den gode Bob såg också härligt nöjd ut och tacka för det, med sådana musiker som Björn, Stefan och Douglas kan det inte bli fel!

Nu slår det mej f.ö. att när Spotnicks nu äntligen låter så här bra, varför inte banda och ge ut en live-CD?
Vi stackars fans har ju inte fått en vettig livegrej sedan Berlin-74 och när nu ändå Björn Frykholm ersätter Tausis på ett så bra nutidsanpassat sätt, och Bob, honom har jag inte hört på en liveskiva se’n -67, och med den j-vulskt starka och rena pipa han har idag, måste han få höras live – allt annat är minsann oförskämt både mot honom och mot oss, Bob Lander är Spotnicks röst – Basta! (och Bosse är allt det andra…)

Än en gång vill jag tacka för den mest fantastiska Spotpicksupplevelsen nånsin!! 1000 tack Bo, Bob, Stefan, Björn och Douglas!

Till alla medlemmar vill jag bara säga: missa inte dagens Spotnicks – kolla var och när de lirar och åk bums ! – det kan inte bli fel -jag lovar!

Karlshamn den 5 juli 1999

Björn Lundström, medl 17

Publicerat i Articles, Spotnicks

2010-09-08 – 10-01 ’Fly me to the moon’ , Siegen, Germany

Postat 2013/10/02 av Sören Alverfeldt2014/02/19

The ROCK-MUSEUM in Siegen, Germany, started an exhibition on September 8 to October 1, 2010.

The motto is FLY ME TO THE MOON and shows hundreds of things about Rock-Music and Space such as posters, photographs, records, record-sleeves etc. from all parts of the world.

This, of course, meant that also The Spotnicks will have a part in this exhibition.

My friend Erich Steuber from Hilchenbach had heard about this exhibition and made contact to the people who are running this museum.

I borrowed them a number of posters, photographs, record-sleeves, buttons and also an old acoustic guitar which was signed by the Spotnicks.

This led to an invitation for the opening night and I was there with my friend (and drummer in my own band) Klaus.

It started with the official talks by the sponsors, the owner of the museum and also a journalist from a German rock magazine.

From the Spotnicks they had included some of my posters and a glass box with records, buttons, CDs and a photo.
I had brought with me the signed guitar which was shown and it will be put in a box in these days.

The guitar was also shown in a newspaper article about the opening night.

And, of course, there was a fantastic dinner with excellent wines.

The food was named after well-known song names and band-names such as

STRAWBERRY FIELDS FOREVER for a strawberry-dessert
WHISKY IN THE JAR for another dessert creme which included whisky
HIGHWAY TO HELL for a hot meat salad spiced up with chilis.

The exhibition is really fantastic.

Karl-Heinz Willis

Se även Galleri/Bilder Also look at Gallery/Pictures

Publicerat i Articles, Spotnicks

2005-05-21 Nässjö, Sweden

Postat 2013/09/30 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Annorlunda tältprojekt

När The Spotnicks den 21 maj uppträdde i Nässjö skedde det i ett stort mötestält.

Den festivalunderhållning som erbjöds i detta tält under flera dagar var ett samarrangemang med bl.a. kyrkliga intressen vilket givetvis präglade både underhållningen och publiken.

Man kan konstatera att det går alldeles utmärkt att kombinera sakral och profan underhållning och det går inte att förneka att det finns en viss gemensam nämnare mellan himmel och rymd, mellan Pärleporten och Space Walk.

Det var annorlunda men ändå väldigt bra på något konstigt sätt och alla de ca 400 som var där verkade uppskatta vad de såg och hörde.

Lite extra speciellt var att den kände predikanten Målle Lindberg ackompanjerades av ett proffsigt band med bl.a. två tidigare Spotnicksmedlemmar, nämligen Stefan Möller och Kenth Andersson!

Sören Alverfeldt

Fotnot (2013): Bland Målle Lindbergs musiker återfanns även Kent Brännlund, numera gitarrist i The Spotnicks

Publicerat i Articles, Spotnicks

2001-09-01 ’Statt’, Tranås, Sweden

Postat 2013/09/30 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Efter nästan två års väntan fick jag åter chansen att uppleva The Spotnicks live. Denna gång på Hotell Statt i Tranås (den förra gången var i Malmö i slutet av 1999).
Sannolikt fanns det andra på plats som hade fått vänta ännu längre eller som Bo Winberg uttryckte det; ’Senast vi uppträdde i Tranås var 1968 så nu var det f’n på tiden igen’.

Jag kan inte påstå att en krog på landsorten är det bästa stället i min smak om man vill studera och lyssna på sina ”idoler”. Även om publiken var ganska fåtalig så var den emellanåt lite ”störig”. Men vad jag kunde se så tyckte alla om det som utfördes på scenen. Ung som gammal – berusad som nykter.
Stämningen gick inte att klaga på lika lite som The Spotnicks scenuppvisning.
Det hade säkert fått plats ett par hundra personer till framför scenen, men tyvärr var nog konkurrensen från TV ganska tuff denna kväll…

Konserten, som i princip innehöll ”säkra kort”, började omkring 22.30 och pågick till stängningsdags kl 01.00 med avbrott för en halvtimmes paus.
Utan att ha fört några anteckningar så vill jag minnas att det var dessa låtar som framfördes:

[Ghostriders in the sky] [Time is tight] [Hey good lookin’] [Just listen to my heart] [Lonesome me] [Moonshot] [Johnny Guitar] [Diamonds] [Country boy] [Hang on] [Tinta verde] [Last date] [Hava nagila] [Midnight special] [Cado Queen] [Highway boogie] [Papa oom mow mow] [Sleep walk] [Sweet lips] [Pony Express] [Blue blue day] [Orange blossom special] [It was up to you] [Spanish gypsy dance] [Back in the race] [Jambalaya] [The old spinning wheel] [Amapola] [Sweet little Lisa] [Ghostriders in the sky]

Björn Fryklund fick dessutom chansen att ensam visa sin skicklighet i ett trumsolo.

Det var roligt att se att alla i bandet var på så gott spelhumör – inte minst Bo Winberg själv – och det känns väldigt bra att kunna konstatera att The Spotnicks och den här musiken fortfarande står sig alldeles utmärkt i konkurrensen.
En del artister som har varit i branschen betydligt kortare tid än The Spotnicks, borde enligt min mening ha lagt av för länge sedan istället för att dra ut på karriären. Som väl är gäller det inte The Spotnicks! Musiken känns fortfarande fräsch och den framförs med så stor skicklighet att de inte behöver ta till några andra publikfriande knep. Det kanske är just därför – att de inte har försökt anpassa sig till trender och publikfrieri utan istället står för sin egen uppfattning om hur musik ska framföras – som The Spotnicks i mina ögon (öron) är helt tidlösa oavsett karriärlängd och ålder…

Sören Alverfeldt

Publicerat i Articles, Spotnicks

1999-05-22 ’Shadowsfestivalen’, Oslo, Norway

Postat 2013/09/30 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Shadowsfestivalen i Oslo gikk meget bra!!!
Jeg må si at vi hadde en fin stigning i de bands som spilte i år, det var mye MEGET bra instrumental musikk.
Og ikke minst høydepunktet med The Spotnicks med originalbesettningen pluss dagens The Spotnicks, de ble MEGET godt motatt!!! Så her er det ikke The Shadows mot The Spotnicks, de som var der var meget fornøyd med The Spotnicks og når jeg snakker for meg selv er jeg MEGET glad for at endelig få se The Spotnicks live på scenen – den fine sounden de alltid har hatt var selfølgelig meget deilig å høre også live.
Vi hadde rundt 500 menesker inne, det kunne vært flere men så er det alltid at man ønsker dette.
Men alt i alt var det en meget vellykket festival.

Så det å ha The Spotnicks over til vår festival var en meget hyggelig opplevelse.
Det var en gjeng med MEGET hyggelige menesker, så jeg er nå meget glad for endelig å ha sett/møtt The Spotnicks live!!

Vennlig Hilsen

Jan A. Flatby, Norway

Publicerat i Articles, Spotnicks

2002-02-08 ’Rock Garden’, Jönköping, Sweden

Postat 2013/09/30 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Så fick man då uppleva ytterligare ett mycket bra framträdande av The Spotnicks. Fredagkvällen den 8 november 2002 stegade 5 musikanter upp på scenen på RockGarden i Jönköping och körde så mycket det gick.

Det är nästan exakt 40 år sedan jag första gången hörde The Spotnicks men jag minns det som igår; en knastrig mottagning från Radio Luxemburg en kväll då man spelade Moonshot med ”The fabulous Spotnicks” och jag var fast från första stund…

Det har blivit åtskilliga upplevelser tillsammans med The Spotnicks under de följande 40 åren och jag kan villigt erkänna att det var mer drag efter orkestern under 60-talet. Det som under det decenniet var en slags idoldyrkan har med tiden utvecklats till en naturlig del av mitt vuxna liv, nästan som ett slags långvarigt äktenskap.
Jag har alltid minst en Spotnicks-CD laddad i bilen och jag har perioder då jag föredrar att lyssna till de gamla inspelningarna, men jag räknar absolut inte mig själv till nostalgifansen som bara kan tänka sig låtar som Last Date, Amapola och Hava Nagila. Snarare tvärtom…

I en intervju i lokalradion tidigare under dagen frågades det bara om den tidiga karriären, om rymddräkter och om framgångar utomlands – frågor och svar som vi har hört till leda genom åren.
Och vilka låtar spelades i anknytning till intervjun om inte… – jo, just det: Amapola och Last Date.

Nytt material går liksom inte hem i stugorna.
Det var likadant i slutet på 60-talet när man försökte ändra sin image… liksom på 70-talet… och på 80-talet… och på 90-talet…
Men nähäpp det går inte för sig. Amapola ska det vara.

Jag skulle gärna vilja höra en intervju eller läsa en artikel om The Spotnicks av idag! Inte ett ord om gamla hits, 60-tal och trådlösa gitarrer i Paris.
Jag vet att både Bo Winberg och Bob Lander mer än gärna skulle framföra annat låtmaterial idag, men det går inte för sig. Och några nya skivinspelningar är inte aktuella eftersom nytt material inte säljer.

Kvällens framförande denna kväll var i alla fall – som sagt och som vanligt – mycket bra och showen var uppdelad i två avdelningar om ca 45 minuter vardera.

Jag får fortfarande ståpäls av Sleepwalk, jag anser fortfarande att Midnight Special är en av de bästa vokala Spotnickslåtarna genom tiderna (i stark konkurrens av Cado Queen) och jag tycker alltjämt att Moonshot är en höjdare. Jag tycker om samtliga låtar som framfördes och har många otroliga minnen med de flesta av dem.

Men det är nog egentligen inte så mycket för musikupplevelsen i sig som jag står framför scenen denna och andra kvällar under senare år. Nej, det är själva totalupplevelsen och företeelsen som sådan som gör mig så fascinerad numera.

Tänk, att jag för 40 år sedan kunde träffa så rätt! Att det som The Spotnicks har spelat under alla dessa år har stämt så himla bra i mitt musiköra – jo, jag tycker faktiskt om den senaste CD’n och jag tycker faktiskt om LP’n ”In the groove” och jag tycker faktiskt om ”Never Trust Robots”. Ja, jag tycker faktiskt om det mesta av det mest udda som har producerats.

Tänk vad synd det är om alla andra som valde ett annat favoritband för 40 år sedan. Deras favoriter existerar inte längre och tänk vad kul de kunde ha haft om de hade valt annorlunda.

Tänk att The Spotnicks fortfarande lever! Och att de lever så j-a bra! Tack för att ni fortfarande finns!
Jag har sagt det tidigare och säger det igen; The Spotnicks då var bäst då – The Spotnicks nu är bäst nu.

Extra kul denna kväll var att Stephan Möller återigen fanns bakom trumsetet – alla andra får ursäkta, men jag tycker att han trummar som man ska trumma i The Spotnicks – samt att basisten från tidigt 80-tal – Kenth Andersson – fanns med i sällskapet som satt och tjôtade på kvällen.

Sören Alverfeldt

Publicerat i Articles, Spotnicks

2001-10-04 ’Ringnes Pub’, Jönköping, Sweden

Postat 2013/09/30 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Inhoppare gjorde succé på hemmaplan!

Det skulle kunna vara en rubrik i sportbilagan, men det handlar faktiskt om musik och The Spotnicks.

Vad gör man när Björn Fryklund är förhindrad att medverka tillsammans med The Spotnicks på Ringnes Pub i Jönköping den 4 oktober och vad gör man när detta inte uppdagas förrän dagen innan?!

Jo, Bo Winberg ringer sent på onsdagkvällen till Stephan Möller – som ju faktisk bor och verkar i Jönköping – och frågar:
– Hej, vad har du för dig i morgon?
– Jo, jag tänkte gå och titta på er.
– Jaså, vad bra. Kan du inte spela med oss istället så slipper du betala inträde?
– Jovisst…

Sagt och gjort. Tillsammans repeterar man en stund mitt på torsdagen i samband med soundchecken och på kvällen är det dags för skarpt läge på scenen.

Om någon var orolig för att det inte skulle gå bra så var det helt obefogat. Björn Fryklund får ursäkta, men den här kvällen får till stor del tillskrivas Stephan Möller! Hela spelningen satt så fint att ingen kunde tro att den hade föregåtts endast av en kort repetition. Fullkomligt makalöst som han genomförde sitt extraknäck. Det finns nog få andra musiker i Sverige som hade klarat uppgiften så galant.
Extra kul för både mig och Stephan att det hela inträffade på hemmaplan
En liten miss här och där gjorde bara föreställningen än mer levande – ibland kändes som en spontan jamsession där alla hjälpte till att lotsa Stephan framåt i arrangemangen. Flera av låtarna var sannolikt helt orepeterade men han spelade dem som om han inte hade gjort annat.
– ’Sanslöst’ sa en gentleman intill mig

Det fanns några andra på scenen också och helt utan dem hade knappast Stephan klarat sig. Alla rycktes med av att det hela gick så bra från första början:

Ralph Nilsson, som vanligt fingerfärdig på gränsen till det omänskliga i Country Boy, Tumble Weeds och Årjängs Blossom Special.
– ’Det värsta jag varit med om’ sa gentlemannen

Dessutom hade Ralph ställt in ljudbilden helt perfekt (även om mixern spelade ett spratt under en låt). Det var länge sedan jag hörde The Spotnicks med ett så bra ljud.

Stefan Ericsson, som inte rör sig på scenen så att det stör. Men när han sjunger t.ex Sweet Lips och It was up to you, då svänger det verkligen. Hans småputtriga mellansnack passade dessutom precis lagom denna afton.

Bob Lander, som när han ställer sig bredbent och bränner av Blue, blue day, Hey Good Lookin’ och Jambalaya inte har någon konkurrent i branschen. Ännu bättre blir det när han kör mina personliga favoriter Midnight Special och Cado Queen.

Bo Winberg som motbevisade sig själv flera gånger denna kväll. Han utnämnde sig själv till den långsammaste gitarristen i bandet, men vem är inte långsam i jämförelse med Ralph?
Bo gör sina ursnygga instrumentala balladnummer som t.ex Johnny Guitar, Last Date och Sleep Walk – men är också väldigt flink i fingrarna i bl.a Tinta Verde och sin egen komposition Highway Boogie. Själv beundrar jag också hans ständiga ”plockande” bakom de vokala numren.
– ’Så otroligt tajt’ sa han som stod intill mig

Det var inte precis packat med publik i lokalen denna kväll. Jag kan till och med tänka mig att The Spotnicks tyckte att publiken var ganska tråkig som mestadels antingen satt ned och lyssnade eller stod utefter väggarna. Eftersom jag själv inte är någon dans-, skutt-, tjo- och klappman så tyckte jag att det var perfekt att både kunna se och lyssna utan att bli störd under tiden och så kanske alla de andra också kände denna afton.

De som inte var där missade i alla fall något väldigt bra och får skylla sig själva!
– ’Den bästa live-spelning som jag varit med om på över 25 år’ sa mannen intill mig

Sören Alverfeldt

Publicerat i Articles, Spotnicks

1999-08-14 ”Drakbåtsfestivalen”, Gothenburg, Sweden

Postat 2013/09/29 av Sören Alverfeldt2014/02/19

”Göteborgs ambassadörer på hemmaplan”

Till slut fick även jag möjlighet att uppleva The Spotnicks live 1999…

Efter påtryckningar fick Göteborgs senast utnämnda ambassadörer ändå chansen att visa vad de kunde i sin egen hemstad…

Detta skedde i samband med Drakbåtsfestivalen och dess finalomgång i Vallgraven invid Feskekörka.
I en paus mellan några race fick vi en aptitretare i form av fem, sex låtar och efter finaler och prisutdelningar kördes den ”riktiga” showen under en knapp timma.

En stor del av ”båt-publiken” stannade kvar efter tävlingen och den fylldes på med flera som var ditresta enbart för The Spotnicks skull.
Den lilla scenen och den trånga spelplatsen invid kajkanten gav nästan en ”klubb-känsla” som bidrog till en bra och tät stämning. Det fina vädret bättrade på förutsättningarna ytterligare.

Denna gång blev det ingen ”reunion” av originalgruppen, d.v.s. med Björn Thelin och Ove Johansson.
Det var dagens upplaga som stod för hela kalaset och de gjorde det mycket bra.

Vi bjöds inte på några överraskningar utan det var en känd och förväntad repertoar som framfördes. Efter den mängd spelningar som gruppen genomfört under det senaste året flöt det på avspänt och välrepeterat.
Hela bandet verkade trivas och spelhumöret var på topp.

Ljudet var mycket bra, mycket tack vare Åke Hammarin som hade kompletterat med egen utrustning istället för den som så beklagligt blev stulen i Stockholm.

I slutet av konserten bevisade en yngling att alkohol inte alltid påverkar det goda omdömet. Han klev upp på scenen i en paus och skrek på tydlig Göteborska:

”Det va’ det bästa jag har hört på sket-länge!”

Han gjorde sig därmed till tolk för många av oss som var där.

Enligt konferencieren Bosse Carlsson lär det nog dröja ett bra tag innan The Spotnicks uppträder på en svensk scen igen.
Vi ger oss gärna till tåls bara vi blir förvissade om att det kommer att ske!

Tack till dem som engagerade The Spotnicks denna kväll!

Sören Alverfeldt

Publicerat i Articles, Spotnicks

1999-08-06 ’The Water Festival’, Stockholm, Sweden

Postat 2013/09/29 av Sören Alverfeldt2014/02/19

Här får ni en recension och berättelse om Spotnicks spelning på Vattenfestivalen i Stockholm den 6 augusti. Den kan ha sitt nyhetsvärde eftersom Spotnicks också blev bestulna på förstärkare, eko, gitarr, scenkläder m.m.

Dagen började inte bra för musikerna i The Spotnicks. Turnébussen var länsad på tre förstärkare, en gitarr, rymdeko, scenkläder m.m. Inte roligt för Bo Winberg som kommit hem från Spanien för att medverka som gästartist för nöjes skull.

Till detta kom att himlens portar öppnade sig och regnet föll- inte heller kul för ett utomhusgig. Ja, det blev ingen vilodag utan en jakt på ny utrustning för att rädda kvällens föreställning.

Till speldags hade det ordnat upp sig. Himlen sprack upp och hoplånade prylar stor på plats inkopplade och klara.

Spotnicks inledde sin föreställning med sina originalmedlemmar Bo Winberg, Bob Lander, Björn Thelin och Ove Johansson. De spelade bl.a Last Date och Amapola.

Showen fortsatte sedan med Bo och Bob nu med de nya medlemmarna Stefan Eriksson, Ralph Nilsson och Björn Fryklund.

Spotnicks blev ju Göteborgsambassadörer i våras och nu visade de verkligen att de kan representera Västkusten. I ett rasande tempo radades alla stora hits upp under en dryg timme – det var inte tid för mellansnack och pauser. Det blev en energiurladdning som svar på den trassliga starten på dagen. Publiken njöt av en bra ljudanläggning och en fin ljusshow. Showen avslutades med alla musiker på scenen och så förstås Amapola igen med gitarrexercis!

Jag tycker det stod fint i en programtablå ” The Spotnicks- en svensk kultklassiker”

Synd att Göteborgskalaset inte bjudit in Spotnicks- för vem vet när det går att samla ihop en sådan show igen!

Åke Hammarin

Svedjevägen 26

43349 Partille

Detta var vad som stals:

Bob Landers gitarr- vinröd Demarcio enda exemplaret i Sverige
Bo Winbergs Signaturförstärkare- finns bara i två ex
Reverb Roland SRV 2000 i rött flightcase
Fender Dual Showman förstärkare- 1964 USA modell
Basförstärkare Trace Elliot 200 W grön
Fender Hot Rod förstärkare – de luxe
Högtalarlåda Basreflex med 2x 12 röda koner
Scenkläder
200 Svarta Spotnicks T-shirts

Publicerat i Articles, Spotnicks

2013-08-15 – KULTURPRIS, Göteborg
CULTURE PRIZE, Gothenburg

Postat 2013/09/10 av Sören Alverfeldt2017/12/29

The Spotnicks har namngivit en spårvagn i Göteborg

A tram in Gothenburg is named by The Spotnicks

The Culture Prize, funded by Gothenburg Tramway’s, is awarded The Spotnicks!

This year’s award goes to Gothenburg band The Spotnicks, thus becoming the first musical group to be awarded the culture prize.

”A more productive Gothenburg based band – with almost 50 released albums – is hard to find and such a cultural act is obviously noted” it reads in the jury’s verdict.

– They should have won the award a long time ago. There’s no math in this. The Spotnicks is the greatest band Gothenburg ever had. They put Sweden on the musical map long before Abba and Roxette says Endrick Schubert, chairman of the board of Gothenburg, tramways, and brings up a Spotnicks disc out of pocket to get it signed.

In addition to getting their name on a tram for the prizes a scholarship of 10 000 and a sculpture designed by designer Carl-Johan Skogh.

Publicerat i Articles, Spotnicks

2013 The Invercote Theme

Postat 2013/06/13 av Sören Alverfeldt2021/10/17

När tillverkningen av Invercote började 1963 kunde ingen ana att denna högkvalitativa kartong från en liten stad i norra Sverige skulle bli en global produkt som väljs av krävande designers i grafik-och förpackningsindustrin för att genomföra sina kreativa lösningar. 2013 är det femtio år sedan lanseringen av Invercote gjordes. Dagen till ära Iggesund Paperboard hyllar alla kreativa designers som har bidragit till att göra Invercote en global ledare nu sålt i över 100 länder. Hyllningen inkluderar denna nya låt från Sveriges hetaste rockgrupp det år då Invercote föddes: The Spotnicks.
Invercote Theme är skriven och spelad av pojkarna som då uppträdde i rymddräkter och vars speciella rymd-sound lade hela Världen för deras fötter.

When the manufacture of Invercote began in 1963 no one could have imagined that this high-quality paperboard from a small town in northern Sweden would become a global product chosen by demanding designers in the graphics and packaging industries to carry their creative solutions. This year, 2013, is the fiftieth anniversary of the launch of Invercote. To mark the occasion Iggesund Paperboard pays tribute to all the creative designers who have helped to make Invercote a global leader now sold in over 100 countries. The tribute includes this new song from Sweden’s hottest rock group of that same year Invercote was born, 1963: The Spotnicks.
The Invercote Theme is written and played by the lads who always performed in space suits and whose twangy guitar sound put the World at their feet.

Läs mer – Read more (in Swedish)

Publicerat i Articles, Videor

2019-01-01 – NEW HORIZONS MISSION (update)

Postat 2012/12/02 av Sören Alverfeldt2019/02/24

On January 19, 2006, the New Horizons spacecraft launched from Cape Canaveral heading for Pluto. On board is a CD with The Spotnicks name engraved on it (see certificate).

On July 14, 2015, the spacecraft passed close to Pluto!

On January 1, 2019, after thirteen years of space travel, the New Horizons probe has reached the mysterious Ultima Thule.
At this time, Ultima Thule was at a distance of almost 6.5 billion km from the Sun, making this the most distant planetary flyby that has yet been attempted.
Ultima Thule is the most distant celestial body that humans have been able to study up close.

And still on board on this ”trip” is a CD with The Spotnicks name engraved on it.

You can really say that The Spotnicks has been making a very long ’Space Walk’ so to speak…

Read more at New Horizons homepage

2012-09-28 The Final Tour 2012 – Jönköping

Postat 2012/11/04 av Sören Alverfeldt2014/02/19

The Spotnicks – ’The Final Tour’
on September 28 at Jönköping Theater

En kväll med nostalgi

Den 28 september kom ”The Final Tour” till min hemstad Jönköping. Det är nästan exakt 50 år sedan som jag första gången upplevde The Spotnicks live. Den gången också på min hemmaplan som då var Karlsborg. Där fanns ett mycket populärt ”danspalats” – Västra Gymnastiksalen (senare S2-salen) – där Sveriges populäraste orkestrar bjöd upp till dans under hela 60-talet. Dansmusiken avbröts ofta av en scenshow med den gästande orkestern. The Spotnicks skulle återkomma många gånger till Karlsborg under årens lopp till min stora glädje. Bland annat var det där man uppträdde i mars 1966 direkt efter hemkomsten från sin långa världsturné.

En sådan här kväll i Jönköping år 2012 är det lätt att bli nostalgisk. Tankarna far iväg till alla de oförglömliga stunder som The Spotnicks har gett mig och många andra under sin otroligt långa livstid. Det är inte så många andra artister som har kunnat erbjuda sina lyssnare en liknande förmån.
För mig sitter minnet från danskvällen 1962 i Karlsborg för alltid etsat kvar som starten på en otrolig musikalisk resa. Jag vill minnas att The Spotnicks den aftonen var iklädda den tidstypiska, enhetliga mundering som visas på bilden nedan.
Sören Alverfeldt

An evening with nostalgia

On September 28 came ”The Final Tour” to my hometown Jönköping. It is almost exactly 50 years ago since I first saw The Spotnicks. That time also on my home ground which then was the small town Karlsborg. There was a very popular ”dance hall” where Sweden’s most popular orchestras invited to dance throughout the 60’s. The dance music was often interrupted by a stage show with the visiting orchestra. The Spotnicks should return many times to Karlsborg over the years, to my great joy. For example it was where they perform in March 1966 immediately after their return from the long World tour.

This special evening in Jönköping in 2012, it was easy to become nostalgic. Memories of all those unforgettable moments with The Spotnicks over their incredibly long life came up on my mind. There are not many other artists who have been able to offer its listeners a similar benefit. For me is the memory from that dance evening in 1962 in Karlsborg forever etched as the start of an incredible musical journey. I remember that The Spotnicks was dressed in the typical, uniform attire that appears in the picture below
Sören Alverfeldt

The Spotnicks för 50 år sedan – The Spotnicks 50 years ago

Ulla Svensson (ett av The Spotnicks största fans, tillsammans med maken Johnny) placerade ut rosor på scenen under pausen
Ulla Svensson (one of the greatest fans of The Spotnicks, together with her husband Johnny) placed roses on the stage during the show intermission

1. Telstar
2. Happy Guitar
3. Hey Good Looking
4. Jessica
5. If You Could Read My Mind
6. My Bonny
7. Caravan
8. Three Little Words
9. Hello Mary Lou
10. Hot Toddy
11. Sleep Walk
12. Pick A Bale Of Cotton
13. Guitar Boogie
14. The Spotnicks Theme
15. Locomotion
16. Midnight Special
17. Tango Persienne
18. Johnny Guitar
19. Last date
20. Lisa Jane
21. Pony Express
22. Drum Solo
23. Ghostriders In The Sky
24. Time is Tight
25. Havah Nagila
26. Don’t Tell Me Your Troubles
27. Jitterbug Boogie
28. The Other Side Of The Moon
29. Orange Blossom Special
30. Amapola

Bo Winberg (lead), Bob Lander (vocals & rhythm), Kenth Brännlund (vocals & 2nd lead), Göran Sanfridsson (bass), Stephan Möller (drums)

2004-03-29 – BO WINBERG & LES PAUL

Postat 2012/10/29 av Sören Alverfeldt2018/10/22

Den här berättelsen av Bo Winberg om hans möte med idolen Les Paul publicerades första gången år 2004 på hemsidan. Vi har alla Les att tacka för att Bo Winberg ”blev den han blev” och därför tycker jag att det finns skäl att återigen låta alla ta del av texten igen

Jag fyllde pensionär den 27 mars 2004 och det firade jag med Lenah i San Fransisco, en underbar stad som väl är den hippaste i hela USA. Hursomhelst så hade jag en liten idé i bakfickan.

Jag har sedan många år vetat att Les Paul spelar på måndagar i New York på en liten club som heter Iridium Jazz Club. Tyvärr så har jag alltid missat detta tillfälle för – antingen så har jag anlänt på måndag kväll, eller också så har flyget till Sverige haft avgång på måndag kväll.

Nu hade jag dock bestämt mig för att denna gång skulle det bara ske – jag bara skulle till Iridium Jazz Club och lyssna på Les Paul – så det så! Alltså kommer Lenah och undertecknad med taxi från flygplatsen till just Iridium Jazz Club på Manhattan i New York.
Jag visste att det var två föreställningar, en klockan 20.00 och en 22.00 och vi anlände kl 20.00. En mycket vänlig herre i entrén talade om för oss att vi just hade missat den första showen, men att det gick bra att komma in på den andra om vi hade bokat biljetter. Detta hade vi ju naturligtvis inte gjort, men vi kunde få en plats nästa måndag..!!!

Jag höll på att flyga i luften, men min kära hustru Lenah sa helt enkelt:
– Gå du och ställ dig någon annanstans och var tyst, så tar jag hand om detta.

Och det gjorde hon.

In kom vi och det var en helt makalös föreställning. Min idol som startade det hela spelade så att jag grät. Dessutom så dök det upp diverse gästartister som t.ex. Stanley Jordan och lite andra proffs och det tog åtskilliga dagar att smälta att man hade varit med om.

Nu kommer jag dock till pudelns kärna och tillika en förklaring till bilden. Jag hade gett mig f-n på att ge Mr Guitar en LP med The Spotnicks och att få en bild som bekräftade detta.
Alltså så väntade jag länge på att få träffa honom och till slut när han hade signerat några gamla LP så tog jag mig samman och sa:

– Jo, Mr Les Paul. Jag började min musikaliska bana som pianist, men när jag hörde Tiger Rag på radion så beslöt jag mig för att börja spela elgitarr istället.

Les sa:
– Is that so?

Jag svarade:
– Yes, and I´m still playing and still on the road.

Så förklarade jag att jag hade spelat in en hel del låtar som han själv hade spelat in och visade honom LP’n The Spotnicks Unlimited.
Han blev faktiskt ganska överraskad när han såg titlar som Wabash Blues och Goodnight Irene, låtar som han själv har spelat in för länge, länge sedan.

Det är svårt att skriva så att det inte låter som skryt, men jag sa till Les Paul att jag ville egentligen inte ha hans autograf, men att han kunde få min. Jag förklarade att den här gamla LP’n var inspelad för länge sedan och att min namnteckning finns på omslaget under orden:

God Bless Les

Faktum var att Les Paul tyckte att detta var udda och när jag sa att det enda jag önskade var att få en bild på oss ihop när jag överlämnade LP’n till honom så sa han:
– Of course!

Lenah tog bilden med Bobs lilla digitalkamera.

Sammanfattningsvis så blir det ju så här att efter att ha träffat sin idol efter 50 år så är det väl inte så mycket att tillägga.

Les Paul är 83 år gammal och spelar fortfarande på Iridium Jazz Club på måndagar.
Är ni i närheten så försök att fixa er in!

Hälsningar från
Den Gamle Bo W

Fotnot: Les Paul gick bort den 13 augusti 2009. God Bless Les!

This story by Bo Winberg about his meeting with the idol Les Paul was first published on this homepage in 2004. We all have to be grateful to Les for Bo Winberg ’becaming as he became’ so I find it motivated to let everyone read the text again

I became a pensioner on 27 March and it was celebrated, together with Lenah, in San Francisco, a wonderful city as well is the hippest in the entire United States.

I also had an idea in mind on this trip. I have for many years been known that Les Paul plays on Mondays in New York, at a small club called Iridium Jazz Club. Unfortunately, as I had always missed this opportunity before – either I arrived on Monday evenings or so has flight to Sweden departured on Monday evenings.

Now, however, I had made up my mind and this time I should go to Iridum Jazz Club and listen to Les Paul, whatever it takes! Therefore, Lenah and I took a taxi from the airport to the Iridium Jazz Club in Manhattan in New York this Monday.

I knew that there were two performances, one at 8 p.m. and the other at 10 p.m. We arrived at 8 o’clock. A very friendly doorman told us that we had just missed the first show, but that it was good to get into the other if we had booked tickets. This was, of course, nothing we had – but we could get a place next Monday!!!

I was about to explode, but my dear wife Lenah simply said to me:
– Go away and keep silent. I take care of this.

And she did.

We came in and it was a unprecedented idea. My idol that started it all and I cried when he played. Several guest musicians joined in, such as Stanley Jordan and a some other pro musicians and it took several days afterwards to take everything in.

Now I will explain about the picture. I had decided to give Mr. Guitar an LP with The Spotnicks and to have a picture to confirmed this special moment. I had to wait a long time before I got to meet him and after he had signed a number of old LP’s I took courage and said:

– Well, Mr. Les Paul. I started my musical career as pianist, but when I heard Tiger Rag on the radio so I decided to start playing electric guitar instead.

Les said:
– Is that so?

I said:
– Yes, and I am still playing and still on the road.

So I explained that I had recorded lots of the songs he had played himself, and showed him the LP The Spotnicks Unlimited.
He was actually quite surprised when he saw titles as Wabash Blues and Goodnight Irene, songs that he had recorded a long time ago.

It is difficult to write so it not will sound boasting, but I said to Les Paul that he could get my autograph. I explained that this LP was recorded for a long time and that my signature is on the cover page beside the words:

Good Bless Les

Les Paul thought this was a bit odd and when I asked for a picture of us together when I submitted LP ’ n to him as he said:

– Of course!

Lenah took the picture with Bob’s small digital camera.In conclusion, after having met my idol after 50 years, it is not so much more to add.

Les Paul is 83 years old and still play on Iridium Jazz Club on Mondays.
If you are in the vicinity, try to get in!

Greetings from
The Oldie Bo W

Footnote: Les Paul died on August 13, 2009. God Bless Les!

2012-03-31 THE FINAL TOUR

Postat 2012/04/18 av Sören Alverfeldt2017/12/25

The Final Tour har börjat!

Tack för showen!

The Spotnicks gjorde den sista mars sitt första framträdande av The Final Tour.
Det finns vissa små saker att slipa på men som helhet var det ett fantastiskt bra framträdande.

Sagabiografen i Borås var fylld till sista plats av en grånad men entusiastisk publik, huvudsakligen hemmahörande i kategorin 60+

Konserten genomfördes i två set om vardera ca 1 timme och innehöll framförallt gamla goa hits men också en hel del nytt bland annat några låtar från den senaste cd’n.

Bo Winberg, nyss fyllda 73 år och därmed kanske den äldste i lokalen, glänste i sina väl inrepeterade paradnummer. Att det sedan blev ett och annat fel i några andra låtar är inget att bry sig om.
Bara det att han fortfarande står på en scen och spelar på sitt karakteristiska sätt är minst sagt beundransvärt.
”Det finns bara en Bo Winberg!”

Bob Lander blir bara bättre och bättre med åren. Även han har numera passerat 70-årsgränsen men det kan ingen ana när man hör honom framföra sina slagnummer.
”Det finns bara en Bob Lander!”

Flera gånger under kvällen gavs stående ovationer både till Bo och Bob.

Kent Brännlund är en gudabenådad gitarrist och är ett utmärkt stöd för och komplement till Bo Winberg.
Kent fick verkligen glänsa som huvudperson i några nummer och Orange Blossom Special framförde han i ett än mer rasande tempo än nånsin tidigare.
Han framförde också ett eget vokalt nummer – Jitterbug Boogie – i slutet av föreställningen och gjorde det med mersmak.

En orkester är ingenting utan en riktigt bra bassist och trummis.
The Spotnicks har under alla år haft verkligen bra musiker på dessa positioner och befäster detta med Göran Sanfridsson och Stephan Möller.
Stephan har tjänat sitt levebröd som trumslagare sedan de tidiga tonåren när han var ordinarie bandmedlem i The Caretakers.
I Spotnicks-sammanhang dök han upp så tidigt som 1978 och har sedan dess hoppat in av och till och vikarierat många gånger fram till 2008 då han tog över som permanent medlem.

Tillsammans skapar Stephan och Göran den där trygga och tighta bakgrunden som alltid har varit ett lika viktigt kännemärke för The Spotnicks som Bo Winbergs gitarr och Bob Landers sång och kompgitarr.

Det finns inte mycket att klaga på. Ljudbilden var inte dålig men heller inte den allra bästa vilket man nog mest får skylla på akustiken i lokalen och If You Could Read My Mind är värd ett bättre öde än att drabbas av en besvärande rundgång i ljudanläggningen. Men vad gör väl det en sådan här kväll?

Sammanfattningsvis anser jag att The Final Tour fick en riktigt bra start!

The Final Tour has begun!

Thanks for the show!

The Spotnicks made, at the last day in March, its first appearance of The Final Tour.
There are still some small things to work on, but overall it was a fantastic performance.

Saga Cinema in the town of Borås was filled to capacity by a graying but enthusiastic audience, mainly in the category of 60 +

The concert was performed in two sets, each about 1 hour, and contained mainly good old hits but also a lot of new songs including some from the last cd.

Bo Winberg, just turned 73 years and thus perhaps the oldest in the room, was brilliant when playing his wellknown showpieces. Some small mistakes in a few other songs are trifles.
Just the fact that he still stands on a stage and plays in his characteristic way, to say the least admirable.
’There is only one Bo Winberg!’

Bob Lander is getting better and better with age.
Although he has now passed the 70-year limit, but no one can imagine when you hear him sing.
’There is only one Bob Lander!’

Several times during the evening was given standing ovations for both Bo and Bob.

Kent Brännlund is a divinely gifted guitarist and an excellent support and complement to Bo Winberg.
Kent was really brilliant as the main character in some songs and Orange Blossom Special he played in an even more furious pace than ever before.
He also performed an own vocal number – Jitterbug Boogie – in the end of the show wich made you want more.

An orchestra of this kind is nothing without a really good bass player and drummer.
The Spotnicks has over the years have had really good musicians at these positions and consolidating it with Göran Sanfridsson and Stephan Möller.

Stephan has made a living as a drummer since his early teens when he was a regular band member of The Caretakers.
With The Spotnicks he showed up already 1978 and since then he has been acting as subsistute several times until 2008 when he became permanent member.

Together, Stephan and Göran secures the safe and tight background which has always been The Spotnicks trademark just as Bo Winberg’s guitar and Bob Landers vocals and rhythm guitar.

There is not much to complain about. The acoustics of the room was maybe not the very best and If You Could Read My Mind is worth a better fate than to suffer an acoustic feedback, but it’s not a big problem an evening like this.

In summary I think that The Final Tour had a really good start!

Låtlista / Set list

#1	#2
Telstar	The Spotnicks Theme
Happy Guitar	Locomotion
Hey Good Looking	Midnight Special
Jessica	Moliendo Café
If You Could Read My Mind	Johnny Guitar
My Bonny	Last Date
Caravan	Cado Queen
Three Little Words	Pony Express
Hello Mary Lou	Drum Solo
Hot Toddy	Ghostriders In The Sky
Sleep Walk	Havah Nagila
Pick A Bale Of Cotton	Don’t Tell Me Your Troubles
Guitar Boogie	Jitterbug Boogie
	The Other Side Of The Moon
	Orange Blossom Special
	Amapola
Text & Foto/Text & Photo: S Alverfeldt

1959-10-22 – THE REBELS

Postat 2012/03/16 av Sören Alverfeldt2020/07/14

Inspelningar med The Rebels

För länge sedan gjordes några få inspelningar av The Rebels, den grupp som sedermera skulle utgöra stommen i The Spotnicks.
Det finns lite olika versioner om vad som spelades in när och vilka som spelar på låtarna.
Två låtar – eventuellt tre – ska i alla fall vara inspelade den 22 oktober 1959 i Erdmanns Studio i Göteborg av Bo Starander (Bob Lander), Björn Thelin och Bo Winberg; ”There’ll Never Be Anyone Else But You” och ”Be Bop A Lula”. Kanske också ”Tell Him No”.
Året därpå, våren 1960, spelade men in ytterligare några låtar in i samma studio. Dessa var ”Love Me Tender” och ”Poor Sam” samt en ny version av ”Be Bop A Lula”. Enligt skivetiketten medverkar Bo Winberg och Bo Starander vid detta tillfälle.
Låten ”There’ll Never Be Anyone Else But You” förekommer på skivorna från båda inspelningstillfällena.
Inga inspelningar av The Rebels var till försäljning till allmänheten. För inte så länge sedan köpte någon 78-varvaren med 1960 års låtar på auktion för en bit över 5.000 kronor.

Recordings by The Rebels.

A long time ago a few recordings were made by The Rebels, the group wich later on should form the main part of The Spotnicks.
Two songs – possibly three – are in any case recorded in October 22, 1959 in Erdmanns Studio in Gothenburg by Bo Starander (Bob Lander), Björn Thelin and Bo Winberg; ”There’ll Never Be Anyone Else But You” and ”Be Bop A Lula”. Perhaps also ”Tell Him No”.
The following year, in spring 1960, a few more songs were recorded in the same studio. These were They where ’There’ll Never Be Anyone Else But You’, ”Love Me Tender” and ”Poor Sam” and a new version of ”Be Bop A Lula.” According to the record label The Rebels involved Bo Winberg and Bo Starander at this time.
The song ”There’ll Never Be Anyone Else But You” appears on record labels from both recording sessions.
Non of The Rebels recordings was ever for sale to the public. Not so long ago someone bought the old 78 record from 1960 on an auction for more than 5.000 Swedish Crowns.

DUNDERBO
THUNDERNEST

Postat 2011/05/28 av Sören Alverfeldt2017/12/29

Vad är nu detta?

Det kanske inte är alla som vet vad Dunderbo har med The Spotnicks att göra?
Dunderbo var Roland Ferneborgs (The Spotnicks framgångsrike manager under 60-talet) sommarställe som också har gett namn åt en av de allra första inspelningarna, nämligen Thundernest (dunder = thunder, bo = nest).
Thundernest finns inspelad i två versioner liksom låten Highflying Scotsman. Dessa gjordes 1961 och gavs ut på singeln KFF 424 på Karusell. Båda låtarna spelades in på nytt för The Spotnicks allra första album; The Spotnicks in London 1962.
Foto: Lars Kjellin

What is this?

It’s not very likely that everyone knows what ’Dunderbo’ has to do with The Spotnicks.
Dunderbo was the name of Roland Ferneborg’s summer place (Roland was The Spotnicks’ very successful manager during the 60’s) and gave name to the titel to one of the very early recordings, that is Thundernest (dunder = thunder, bo = nest).
Thundernest is recorded in two versions just as the song Highflying Scotsman. They where first recorded in 1961 and released on the singel KFF 424 on the Karusell label. Both songs became then re-recorded for The Spotnicks very first album; The Spotnicks in London in 1962.
Photo: Lars Kjellin

I replokalen den 6 februari

Postat 2011/02/06 av Sören Alverfeldt2025/02/24

Själv jobbar jag i byggsvängen och det är väl nästan så långt från musikbranschen man kan komma.
Därför är det väldigt speciellt för mig att få vara i en replokal en hel dag och se hur man bygger musik.

Denna speciella dag har jag fått en inbjudan från Bo Winberg att vara med när The Spotnicks övar in låtar till deras nya album och det känns som ett stort privilegium. Jag har följt det här bandet i 49 år och nu är det som om en pojkdröm går i uppfyllelse vid 63 års ålder. Igen får jag väl säga; det har faktiskt inträffat tidigare och jag var även inbjuden, då av Bobban, till studion när förra cd’n spelades in.

Det är mycket intressant att uppleva hur man arbetar fram ett arrangemang på en låt. Kent har transponerat fram ett förslag som man spelar igenom. Sedan ändrar man lite här och där, kommer överens om vem som spelar vad och när, hur introt ska låta, hur avslutningen ska bli m.m.
Till slut gör man en inspelning som var och en tar med sig hem för att öva enskilt på sin del.
På så vis betade man av dryga tiotalet låtar under dagen.

Man kommer att mötas en gång till för att finslipa detaljer och om ett par veckor går The Spotnicks in i studion för att på tre dagar göra ett nytt album.

Jag tänker inte här och nu avslöja innehållet men kan säga så mycket att det blir lite jazz, lite latinskt, lite… av varje faktiskt. Traditionella låtar i ny skepnad, kort och gott. Allt instrumentalt.
En del typiska ”Spotnicksinfall” kommer heller inte att saknas.
Jag – och jag hoppas att många andra också – ser fram mot att den färdiga produkten ska släppas.

”HUR JAG KOM ATT BLI EN SPOTNICKS-FAN” eller ”STILL CRAZY AFTER ALL THOSE YEARS…”

”HOW I BECAME A SPOTNICKS FAN” or ”STILL CRAZY AFTER ALL THOSE YEARS …”

THF SPOTNICKS in KARLSBORG

45 000 kom när The Spotnicks spelade

Rapport från Carlsborgsparken den 26 augusti 1988

Ove Johansson 1940 – 2017

Ove Johansson avled den 8 april 2017.

Oves egna inspelningar – ’The American Song book’

Ove Johansson in Memorian

Ove Johansson died on April 8, 2017.

Oves own recordings – ’The American Song book’

Ove Johansson in Memorian

Björn Thelin 1942 – 2017

Björn Thelin in Memorian

Björn Thelin in Memorian

The Spotnicks 55 års-jubilerar

The Spotnicks i Radio Nostalgis Hall of Fame

Den 1 september 1962, Saturday Club – 1st September 1962, Saturday Club

Den 9 february 1963, Saturday Club – em>9th February 1963, Saturday Club

AMAPOLA

The Spotnicks – ’The Final Tour’ on September 28 at Jönköping Theater

En kväll med nostalgi

An evening with nostalgia

The Final Tour har börjat!

Sammanfattningsvis anser jag att The Final Tour fick en riktigt bra start!

The Final Tour has begun!

Thanks for the show!

In summary I think that The Final Tour had a really good start!

Låtlista / Set list

Inspelningar med The Rebels

Recordings by The Rebels.

Vad är nu detta?

What is this?

The Spotnicks – ’The Final Tour’
on September 28 at Jönköping Theater