Inhoppare gjorde succé på hemmaplan!
Det skulle kunna vara en rubrik i sportbilagan, men det handlar faktiskt om musik och The Spotnicks.
Vad gör man när Björn Fryklund är förhindrad att medverka tillsammans med The Spotnicks på Ringnes Pub i Jönköping den 4 oktober och vad gör man när detta inte uppdagas förrän dagen innan?!
Jo, Bo Winberg ringer sent på onsdagkvällen till Stephan Möller – som ju faktisk bor och verkar i Jönköping – och frågar:
– Hej, vad har du för dig i morgon?
– Jo, jag tänkte gå och titta på er.
– Jaså, vad bra. Kan du inte spela med oss istället så slipper du betala inträde?
– Jovisst…
Sagt och gjort. Tillsammans repeterar man en stund mitt på torsdagen i samband med soundchecken och på kvällen är det dags för skarpt läge på scenen.
Om någon var orolig för att det inte skulle gå bra så var det helt obefogat. Björn Fryklund får ursäkta, men den här kvällen får till stor del tillskrivas Stephan Möller! Hela spelningen satt så fint att ingen kunde tro att den hade föregåtts endast av en kort repetition. Fullkomligt makalöst som han genomförde sitt extraknäck. Det finns nog få andra musiker i Sverige som hade klarat uppgiften så galant.
Extra kul för både mig och Stephan att det hela inträffade på hemmaplan
En liten miss här och där gjorde bara föreställningen än mer levande – ibland kändes som en spontan jamsession där alla hjälpte till att lotsa Stephan framåt i arrangemangen. Flera av låtarna var sannolikt helt orepeterade men han spelade dem som om han inte hade gjort annat.
– ’Sanslöst’ sa en gentleman intill mig
Det fanns några andra på scenen också och helt utan dem hade knappast Stephan klarat sig. Alla rycktes med av att det hela gick så bra från första början:
Ralph Nilsson, som vanligt fingerfärdig på gränsen till det omänskliga i Country Boy, Tumble Weeds och Årjängs Blossom Special.
– ’Det värsta jag varit med om’ sa gentlemannen
Dessutom hade Ralph ställt in ljudbilden helt perfekt (även om mixern spelade ett spratt under en låt). Det var länge sedan jag hörde The Spotnicks med ett så bra ljud.
Stefan Ericsson, som inte rör sig på scenen så att det stör. Men när han sjunger t.ex Sweet Lips och It was up to you, då svänger det verkligen. Hans småputtriga mellansnack passade dessutom precis lagom denna afton.
Bob Lander, som när han ställer sig bredbent och bränner av Blue, blue day, Hey Good Lookin’ och Jambalaya inte har någon konkurrent i branschen. Ännu bättre blir det när han kör mina personliga favoriter Midnight Special och Cado Queen.
Bo Winberg som motbevisade sig själv flera gånger denna kväll. Han utnämnde sig själv till den långsammaste gitarristen i bandet, men vem är inte långsam i jämförelse med Ralph?
Bo gör sina ursnygga instrumentala balladnummer som t.ex Johnny Guitar, Last Date och Sleep Walk – men är också väldigt flink i fingrarna i bl.a Tinta Verde och sin egen komposition Highway Boogie. Själv beundrar jag också hans ständiga ”plockande” bakom de vokala numren.
– ’Så otroligt tajt’ sa han som stod intill mig
Det var inte precis packat med publik i lokalen denna kväll. Jag kan till och med tänka mig att The Spotnicks tyckte att publiken var ganska tråkig som mestadels antingen satt ned och lyssnade eller stod utefter väggarna. Eftersom jag själv inte är någon dans-, skutt-, tjo- och klappman så tyckte jag att det var perfekt att både kunna se och lyssna utan att bli störd under tiden och så kanske alla de andra också kände denna afton.
De som inte var där missade i alla fall något väldigt bra och får skylla sig själva!
– ’Den bästa live-spelning som jag varit med om på över 25 år’ sa mannen intill mig
Sören Alverfeldt
